Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan af Leiden (Jan Beuckelszzon, Johann Bockold l. Bokelsohn) - Johan af Luxemburg - Johan af Nepomuk - Johan af Paris - Johan af Salisbury (Johannes Sarisberiensis) - Johan af Österrike - Johan Filipsson - Johan Fredrik - Johan från Goch - Johan från Köln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när hans vanlige skarprättare, Knipperdolling, ej
fanns till hands, verkställde han sjelf domen. Han
förfor med grymhet och afrättade bl. a. en af sina
hustrur. När Münster, efter en lång inneslutning,
d. 24 Juni 1535 eröfrades af rikstrupperna, gaf J. sig
på nåd och onåd, hölls derefter af biskopen af Münster
inspärrad och förevisades såsom ett underdjur. Den 22
Jan. 1536 blef han på ett qvalfullt sätt afrättad,
men dog oförfärad. J. är hjelten i Meyerbeers opera
"Profeten" och Hamerlings epos "Der könig von Sion".
Johan af Luxemburg. Se Johan, konung af Böhmen.
Johan af Nepomuk, Böhmens skyddspatron, skall hafva
varit född i den lilla böhmiska staden Nepomuk,
egentligen hetat Jan Hasil, uppfostrats vid ett
cistercienskloster i Grünberg samt blifvit magister
vid universitetet i Prag. Sedermera prestvigdes han
och blef predikant vid Teynkyrkan i Prag, domherre
och predikant vid domen S:t Veit, almoseutdelare vid
konung Venceslav IV:s hof samt drottning Johannas
biktfader. Då han en gång ej velat för konungen
förråda hvad drottningen i biktstolen anförtrott
honom, lät den vredgade konungen honom undergå tortyr
och aftonen före Kristi himmelsfärdsdag 1383 kasta
honom i floden Moldau. Den 19 Mars 1729 blef han af
påfven kanoniserad, men redan långt förut hade han af
folket blifvit åkallad såsom hjelpare mot lögnaktiga
beskyllningar, oförskylda misstankar och vattunöd. På
hans åminnelsedag, "den hel. Johans vallfart", d. 16
Maj, vallfärda böhmarna till helgonets silfversarkofag
i S:t Veits-kyrkan. – Man har sökt visa (Abel:
"Die legende des heiligen Johann von Nepomuk",
1855), att J. ej är någon historisk person,
utan endast en diktad ombildning af de kätterske
böhmiske folkhjeltarna Johan Hus och Ziska, gjord
i katolskt syfte för att efter katastrofen 1620 – då
protestantismen i Böhmen dukade under för katolicismen
– uttränga dem ur folkmedvetandet och ersätta dem med
en rättrogen katolik. Man tror sig kunna visa, att J:s
af N. kult först under Ferdinand II (1619-37) kommit i
gång genom jesuitisk inflytelse och att den historiske
J. af N. blifvit dödad 1393. J. P.
Johan af Paris, namn på flere kyrklige skriftställare
under medeltiden. Den mest bekante af dem är en
dominikanmunk, äfven kallad Qui dort (den sofvande),
som i striden mellan påfven Bonifacius VIII och konung
Filip den sköne af Frankrike (i början af 1300-talet)
uppträdde till försvar för den senare med skriften De
regia potestate et populi (om konungens och folkets
makt). I början hade han fakulteten i Paris på sin
sida; men då han i skriften Determinatio de modo
existendi corporis Christi in sacramento altaris
alio quam sit ille quem tenet ecclesia angrep kyrkans
förvandlingslära och påstod, att Kristi lekamen och
blod äro närvarande i brödet och vinet, utan att dessa
synliga element förvandlas till Kristi lekamen och
blod, fråntog fakulteten honom rätt till offentlig
verksamhet. Död 1306. J. P.
Johan af Salisbury [salsbörri] l. latiniseradt
Johannes Sarisberiensis, engelsk
skriftställare, född i Salisbury mellan 1110 och 1120,
studerade omkr. 1131-1147 i Frankrike, bl. a. under
Abailards ledning, och tjenstgjorde efter hemkomsten
till England såsom sekreterare hos ärkebiskoparna
af Canterbury, Teobald och Thomas à Becket. I den
senares strid med Henrik II tog J. en framstående del,
följde honom på hans flykt till Frankrike, återvände
med honom till England 1169, men måste efter hans död
(1170) åter gå i landsflykt. 1176 kallades han af
konung Ludvig af Frankrike till biskop i Chartres. Död
något af åren 1180-82. J. var en fint bildad man,
framstående såsom filosof och historiker. Omkr. 1159
författade han de båda filosofiska arbetena
Policraticus sive de nugis curialtum et de vestigiis
philosophorum och Metalogicus; efter 1170 skref han
lefnadsteckningar öfver ärkebiskoparna Anselm och
Thomas à Becket. Hans samlade arbeten utgåfvos 1847-48
af J. A. Giles.
Johan af Österrike. Se Juan d’Austria.
Johan Filipsson, en af 1200-talets främste stormän
i Sverige, var möjligen son till Vikjarlen Filips
(se Folkunga-ätten) dotterson Filip Laurensson,
som blef gift med Knut Långes enka, Elin, en
dotter till danske riddaren Peter Strangesson. I
sitt vapen synes han hafva fört en lejonörn (den
s. k. Blå-slägtens vapen). Ett snarlikt vapen
fördes äfven af ofvannämnde Peter Strangesson. –
J. F. råkade i oenighet med konung Valdemar,
hvilken till och med lät fängsla honom, hvarefter en
förlikning, ehuru föga uppriktig, bemedlades af norske
konungen Magnus Lagaböte. Osäkert, men icke otroligt,
är att J. F. sedan var hertig Magnus (Ladulås)
behjelplig att drifva Valdemar från tronen. Under
Magnus’ regering började J. F. och flere stormän,
hvilka voro förbittrade öfver den ynnest konungen
visade emot utländingar, uppror (1278), tvungo
drottningen att taga sin tillflykt i ett kloster,
tillfångatogo hennes svärfader, hertig Gerhard, och
dödade konungens gunstling, danske riddaren Ingemar
(se d. o.), samt belägrade Jönköping. Visserligen
ingicks kort tid derefter en förlikning, men 1280
höll konungen en sträng räfst med de upproriske,
hvarvid han lät afrätta J.. F., dennes broder Birger
och deras systerson Johan Karlsson af Fånö. – Om,
såsom troligt är, den bekante drotsen Knut Jonsson
(Blå) var son till J. F., var denne således gift med
Ingegärd Svantepolksdotter. K. H. K.
Johan Fredrik, kurfurste af Sachsen. Se Johan,
kurfurstar af Sachsen.
Johan från Goch. Se Goch, Johann von.
Johan från Köln, tysk arkitekt, som på 1400-talet
fullbordade den 1221 påbörjade katedralen i Burgos
i Spanien. Biskop Don Pablo från Cartagena förde
honom med sig från Tyskland, när han återvände från
konciliet i Basel, och J. utförde i en något tung
fransk stil den vestra hufvudfasaden med mäktiga,
genombrutna pyramidtorn, 1442-1456, hvarjämte
han äfven (enligt Lübke) 1487 byggde det präktiga
8-kantiga kapell, som bildar afslutningen af kyrkans
kor och kallas Capilla del Condestable, emedan
konnetabeln af Kastilien, Don Pedro Hernandez de
Velasco, var verkets upphofsman. C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
