Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Kasimir (pfalzgrefve vid Rhen) - Johan Kasimir (konung af Polen) - Johan Kristineson - Johanna (”påfvinnan”)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmenade honom att inför ständerna aflägga redogörelse
för sin föregående förvaltning. Redan i midten af
Juni 1633 lemnade han dock den honom anförtrodda
befattningen, då han dels mottog ständiga
afslag på sina framställda anspråk, dels såg
utsigterna på riksskattmästareplatsen alltmera
aflägsnas. Pfalzgrefvens sträfvanden afsågo emellertid
vida mindre att för egen räkning vinna fördelar af
större betydenhet, än att bereda sin ätt arfsrätt
till svenska tronen. För denna rätt tycktes lagligen
intet annat egentligt hinder finnas, då man toge
i betraktande endast successionsordningen af 1604,
än pfalzgrefvens reformerta trosbekännelse, enär
hans barn voro uppfostrade i lutherska läran. Men
hans planer mötte det största motstånd i den
omtänksamhet, med hvilken rådet ville förekomma
alla framtida konflikter mellan drottning Kristinas
möjligen blifvande afkomlingar och ättlingarna af det
pfalziska furstehuset, som genom prinsessan Katarina
syntes ega endast haltande anspråk. Den spänning, som
uppstod till följd af pfalzgrefvens fordringar och
ofvannämnda motstånd, bidrog att till en tid ganska
mycket förbittra pfalzgrefvens dagar, men småningom
lade sig oviljan på ömse sidor. Rådet ådagalade
uppenbart hvilket stort förtroende det, oberoende af
alla politiska förhållanden, hyste för pfalzgrefven
och hans gemål, då det åt prinsessan Katarina
anförtrodde drottning Kristinas uppfostran. Det
goda förhållandet kom ännu mera att stärkas, då Axel
Oxenstierna, pfalzgrefvens ifrigaste motståndare när
det gällde vinnandet af förmåner, som kunde få något
slags politisk karakter, tog sig an äldste sonens,
Karl Gustafs, uppfostran och beredde honom tillfälle
att besöka främmande land. Men ehuru pfalzgrefven
i många delar rönte välvilja, kom häri dock ej ett
steg längre, än Oxenstierna ville och ansåg med
rikets fördel förenligt. Nya konflikter uppstodo
derför dem emellan, då pfalzgrefven flere år senare
dels återupptog frågan om successionen, dels sökte
få Karl Gustaf anställd i statens tjenst, dels äfven
syntes vilja framhålla planen på en förmälning mellan
honom och den unga drottningen. Hon löste alla dessa
tvister, då hon i stället för sin hand skänkte Karl
Gustaf sin krona och dermed åt pfalz-zweibrückenska
huset den arfsrätt till svenska tronen, för hvilken
J. K. så ifrigt arbetat. Sjelf emottog Johan Kasimir
af drottning Kristina bekräftelse på ärftligheten
af Stegeborgs län och upphöjdes af henne derjämte
till hertig af nämnda län. Lika rörligt och riktadt
på en utåt vänd verksamhet, som J. K:s lif under
hans ungdom och bästa mannaålder varit, lika stilla
och tillbakadraget förflöt det, sedan han lemnat
sin befattning med kammarverket och återvändt
till Stegeborg. Der uppsöktes han dock ej sällan
tillitsfullt af tidens framstående män, och ju mera
alla personliga anspråk aflägsnades, dess oftare
anlitades i vigtiga fall hans kloka och mogna råd
t. o. m. af hans forne motståndare. Den korrespondens,
som under prinsessan Katarinas vistelse vid hofvet
fördes mellan de båda furstliga makarna och som ännu
till stor omfattning finnes förvarad i Riksarkivet,
lemnar
ej blott en klar inblick i bådas karakter, utan
innehåller äfven ganska värderika upplysningar
rörande inre politiska förhållanden från den verld,
der furstinnan, ofta sjelf rådfrågad af de styrande,
rörde sig, och på samma gäng verkliga kulturbilder i
fråga om den omsorg, med hvilken ett värdigt furstepar
i dessa enkla tider ända in i minsta detalj följde
allt, som rörde deras barns vård och angelägenheter,
deras husfolk och deras underhafvande och allt,
som hörde till deras enskilda ekonomi. Bittert
träffades pfalzgrefven genom förlusten af sin maka,
som afled d. 13 Dec. 1638, och sjelf slöt han stilla
sina dagar på Stegeborgs slott d. 8 Juni 1652. De
båda makarna efterlemnade sönerna Karl Gustaf och
Adolf Johan samt döttrarna Kristina Magdalena,
Maria Euphrosyna och Eleonora Katarina. En
son och en dotter hade aflidit i späd ålder.
O. v. F.
Johan Kasimir, konung af Polen. Se Johan, konungar
af Polen.
Johan Kristineson tillhörde den ätt, som förde
en sparre i vapnet. Han egde gods i Finveden,
Vestergötland och Skåne och var 1341 höfding
("advocatus") i sistnämnda landskap. 1344 insattes
han af konung Magnus Eriksson i den under konungens
vistelse i Norge tillförordnade svenska regeringen och
bar då titeln konungens högste ämbetsman ("officialis
noster generalis"). 1346 nämnes han i konungens
och drottning Blankas testamente som en af dettas
exekutorer. Han lefde ännu 1359, men var död 1361.
Johanna, "påfvinnan", var, enligt en troligen
på romersk folktradition grundad, i yngre
medeltidskrönikor framträdande uppgift (första gången
i midten af 13:de årh., hos Estienne de Bourbon, som
dock åberopar sig på en skriftlig källa), en qvinna
från Mainz, af engelsk börd, hvilken med anledning af
ett kärleksförhållande i hemorten hade under manlig
förklädnad begifvit sig till främmande land och efter
vetenskapliga studier i Athen bosatt sig i Rom såsom
skolmästare samt der vunnit stort anseende för lärdom
och föredömligt lefverne. Vid en inträffad ledighet
hade hon valts till påfve och derefter i 2 1/2 år med
heder förestått sitt ämbete, men under en procession
oförmodadt röjt sitt kön genom att på sjelfva
gatan nedkomma med ett barn, hvarvid hon genast
af blygsel uppgifvit andan eller – enligt en annan
framställning – stenats till döds af den uppretade
folkmassan. – Denna fabel vann redan i slutet af
1200-talet så i styrka, att krönikorna tämligen
allmänt insköto "Johannes Anglicus" (den engelske)
i påfveraden mellan Leo IV (d. 855) och Benedikt III
(d. 858). Omöjligheten af ett mellanrum mellan dessa
påfvar har dock genom historiska aktstycken bevisats,
tidigast af den reformerte teologen D. Blondel
(i midten af 17:de årh.). Berättelsen hade ett godt
stöd – måhända ock sjelfva sin upprinnelse – af tvänne
kända sakförhållanden: det ena att från Paschalis II:s
tid (1099) till Leo X:s död (1521) den nyvalde påfven
under en af invigningsceremonierna tog plats på en
(sannolikt ursprungligen för något fornromerskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
