Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Johannes X (påfve) - 11. Johannes XI (påfve) - 12. Johannes XII (påfve) - 13. Johannes XIII (påfve) - 14. Johannes XIV (påfve) - 15. Johannes XV (påfve) - 16. Johannes XVI (påfve) - 17. Johannes XVII (påfve) - 18. Johannes XVIII (påfve) - 19. Johannes XIX (påfve) - 20. Johannes XX (påfve) - 21. Johannes XXI (påfve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under hans älskarinnas, Theodoras, inflytande blef
det påfliga hofvet en tummelplats för utsväfningar
och laster af flere slag, och från påfvens palats
utbredde sig sedeförderfvet öfver Rom och hela
Italien. Då han efter Theodoras död sökte göra sig
oafhängig af det toskanska adelspartiet, hvari hon
varit själen, kastades han i fängelse af hennes dotter
Marozia samt omkom antingen genom svält eller genom
Marozias lejda mördare.
11. J. XI, 931-936, en son af den ofvannämnda
Marozia och (antagligen) påfve Sergius III, var
knappt 20 år, då hans moder gjorde honom till påfve.
Han stod helt och hållet under hennes inflytande.
Hans halfbroder Alberik störtade emellertid sin
moders parti, gjorde sig till Roms herskare och
inneslöt påfven för en tid i San Angelo.
12. J. XII, 955-963, son af den föregåendes
halfbroder Alberik, anses vara den förste påfve, som
vid sin tronbestigning tog sig nytt namn. Han hette
förut Ottaviano och blef påfve vid 18 års ålder.
Värdig sin slägt, förvandlade han det påfliga
palatset, Lateranen, till en bordell, der fräcka
sånger och svordomar vid Jupiter, Venus och helvetets
andar beledsagade raffelspelen och dryckeslagen.
J. sökte genomföra Johannes VIII:s plan att
utvidga Kyrkostaten, men mötte motstånd hos
konung Berengar II och hans son Adalbert, som
mot påfven slutit förbund med greker och sarasener.
Påfven kallade tyske konungen Otto I till hjelp och
krönte honom, 962, till kejsare. Otto befäste samt
utvidgade den pipinska donationen. Men då han på
eget bevåg höll en synod i Pavia (962), öppnade
J. Roms portar för Berengars son Adalbert
samt började underhandlingar med de
schismatiske grekerna och de hedniske ungrarna.
Men i slutet af år 963 intog Otto Rom, fördref
Adalbert och stämde påfven inför en synod i
Peterskyrkan. Då påfven svarade med bannlysning,
blef han anklagad för mord, äktenskapsbrott,
skändlig otukt och mened, afsatt och utstött ur
kyrkan, hvarefter en ny påfve valdes. Då efter
Ottos aftåg påfven återvände, förklarade en
ny synod 964 den förra kejserliga synoden ogiltig.
Den 14 Maj s. å. afled J., såsom somliga säga genom
ett slaganfall, enligt andra mördad af en man,
hvilkens hustru han höll på att förföra.
13. J. XIII, 965-972, en romersk adelsman, förut
biskop af Narni, valdes af romerska folket genom
kejsar Otto den stores inflytande. Mot honom
bildades en adelssammansvärjning, och han insattes
på San Angelo, men flydde och intågade åter med
kejsarens hjelp i Rom 966.
14. J. XIV,983-984, förut ärkebiskop (under namnet
Petrus) af Pavia och ärkekansler hos kejsar Otto
II, genom hvars inflytande han valdes till påfve.
Den fördrifne expåfven Bonifacius VII återvände
emellertid 984 från Konstantinopel och inspärrade
sin rival i San Angelo, der han dog.
15. J. XV, 985-996, en romare, hvars betydelselösa
regering var ett oafbrutet afhängighetstillstånd
under patriciern Crescentius
Nomentanus, som från San Angelo beherskade Rom. Under
denne påfve skedde 993 den första kanonisation
(helgonförklaring).
16. J. XVI, 997-998, från Kalabrien, hette
egentligen Filagathos och var förut biskop af
Piacenza. Han uppsattes af den ofvannämnde
Crescentius till motpåfve mot den genom kejsar Otto
III:s förmedling valde Gregorius V. Otto infann
sig emellertid å nyo i Rom, halshögg Crescentius
och inspärrade J. i ett kloster, sedan han låtit
afskära hans öron och näsa samt bländat honom.
17. J. XVII, en förnäm romare, med binamnet
Sicco, som 1003 upphöjdes på påfvestolen af de
s. k. Tuscierna (ett adelsparti) och dog fem månader
efter sin upphöjelse.
18. J. XVIII, Dec. 1003-Juni 1009, var till börden
romare och hette egentligen Fasano. Äfven han
upphöjdes på påfvestolen af ett adelsparti,
Crescentierna.
19. J. XIX, Juni 1024-Jan. 1033, tillhörande den
toskanska grefveätten Toscanello, förskaffade
sig, sjelf ännu lekman, vid sin broder Benedikt
VIII:s död påfvevärdigheten dels genom våld, dels
genom mutor. Han var nära att åt Konstantinopels
patriark sälja suprematien öfver österländska
kyrkan. Med Danmarks konung Knut den store
träffade han öfverenskommelse om utdelande af
det ärkebiskopliga "pallium" samt om tionden
och peterspenningen.
20. J. XXI, borde egentligen heta J. XX; men af
mången inskjutes oriktigt än före, än efter
Johannes XX såsom påfve en viss Johannes, Roberts
son, hvilken urkunderna ej känna, och derigenom
har ordningsföljden ända till denne J., som
nu allmänt, ehuru oriktigt, benämnes J. XXI,
blifvit rubbad. J. var född i Lissabon, hette
egentligen Petrus Juliani och var kardinalbiskop
af Tusculum, då han i Sept. 1276 valdes till
påfve. Han var en lärd, men karakterslös och
opraktisk man. Osäkert är om, såsom man trott,
han är den "Petrus Hispanus", som skrifvit en mängd
medicinska och filosofiska arbeten. Hans bemödanden
att förena Europas furstar till ett korståg kröntes
icke af framgång. Han dog i Maj 1277, ihjälslagen,
berättas det, i Viterbo af ett nedstörtande tak.
21. J. XXII, 1316-34, den andre i ordningen
af de i Avignon residerande påfvarna, var född i
Cahors omkr. 1244 af borgerliga föräldrar och
hette egentligen Jacques Duèse l. d’Euse. Han var
kardinalbiskop af Oporto, då han d. 7 Aug. 1316,
sedan påfvestolen stått vakant i nära två år,
valdes till påfve. Tyranniserad af den franske
konungen, sökte J. taga igen sin skada genom att
myndigt blanda sig i de tyske konungarnas
angelägenheter. Då Ludvig af Bajern ej ville gifva
efter i fråga om kejsarevärdigheten, bannlyste påfven
honom, hvarefter Ludvig 1328 uppsatte en
motpåfve, Nikolaus V, hvilken dock 1330 måste
falla J. till fota i Avignon. J. gjorde sig
skyldig till ofantliga penningeutpressningar. Genom
en bulla 1318 stiftade han den lagen att
inkomsterna af hvarje lägre kyrkligt ämbete, de
s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
