Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannishus - Johannis Norvegus, Henricus - Johannisört - Johanniter l. Hospitaliter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
J., Blekings största gods, utgöres af J., 12 1/2
mtl, jämte 15 7/24 mtl underlydande i Hjortsberga
socken, 15 1/12 mtl i Förkärla socken, 1 3/8 mtl i
Listerby socken, 4 17/24 mtl i Edestads socken och
1/3 mtl i Nättraby socken, tillsammans 49 7/24 mtl,
med lägenheter, verk och inrättningar taxerade
till omkr. 1,350,000 kr. Säteriet grundades 1670
af häradshöfding Nils Skunck, efter hvilken det
länge hette Skunckenberg. 1684 köptes det af
general-amiralen grefve H. Wachtmeister, som 1712
gjorde det jämte Tromtö till fideikommiss för sin
slägt, hvars stamgods det sedan förblifvit. 1769
erhöll hans sonson grefve F. G. H. C. Wachtmeister
tillåtelse att förändra egendomens namn till
Johannishus (efter ättens forna gods Johannishus i
Livland). J. innehafves f. n. (1883) af grefvinnan
Ag. Wachtmeister, f. frih:na Wrede af Elimä.
Johannis Norvegus, Henricus (Henrik Johansson
från Norge), biskop, var född i Norge och tillhörde
en frälseslägt, som lär hafva burit tillnamnet
Kanne efter en kanna, som den förde i sin
vapensköld. Han var munk och sedan prior i Vesterås
dominikankloster samt antog efter Vesterås recess
(1527) den reformerade läran, hvars trogne förkämpe
han förblef. 1535 kallades J. N. till biskop (den
förste evangelisk-lutherske) i Vesterås stift. Han
bidrog derefter till reformationens fullbordande,
särskildt då han följde superintendenten Georg Norman
såsom medhjelpare på dennes visitationsresor inom
flere af rikets stift. Död 1556.
Johannisört. Se Hypericum.
Johanniter l. Hospitaliter (Lat. Johannitae,
Fratres hospitales Sancti Johannis), sedermera,
efter boningsorten, äfven kallade Rhodiser- och
Malteserriddare, medlemmar af den äldste andlige
riddareorden. Denne leder sitt ursprung från ett af
köpmän från Amalfi 1048 i Jerusalem stiftadt sällskap
till skydd för kristna pilgrimer. Af den egyptiske
kalifen, som då var herre öfver Heliga landet,
utverkade detta sällskap sig genom skänker rättighet
att bygga en kyrka (Santa Maria della Latina) ej
långt från heliga grafven samt ett munkkloster efter
den hel. Benedikts regel, hvarmed de snart förenade
tvänne byggnader, innehållande herbergen och hospital
för pilgrimer af båda könen. Hvar och en af dessa
byggnader fick sitt särskilda kapell. Det för qvinliga
pilgrimer afsedda helgades åt Maria Magdalena och
det för manlige åt S:t Johannes (d. v. s. Johannes
döparen eller möjligen Johannes den barmhertige,
biskop af Antiochia i 7:de årh.); de munkar,
hvilka bestridde sjukvården, fingo med anledning
deraf namnet johanniter eller den hel. Johannes’
hospitalbröder. Sedan de kristna under Gottfrid af
Bouillon 1099 eröfrat Jerusalem, afsöndrade abboten
Gerhard Tonque vården af de qvinliga pilgrimerna
från brödraskapets verksamhet; orden fick en ny,
af påfven 1113 stadfäst, författning jämte särskild
ordensdrägt: en svart mantel med hvitt kors på
venstra sidan. Gottfrid af Bouillon gaf orden stora
besittningar och egodelar. Tonques efterträdare,
Raymond du Puy,
utvidgade ordensregeln (omkr. 1120), i det att han till
de tre vanliga munklöftena lade ett fjerde, nämligen
löftet att kämpa mot de otrogna. Derigenom fick
orden, efter den då nyss bildade Tempelherreordens
mönster, en hufvudsakligen krigisk prägel. Dock
bibehöll den äfven sin ursprungliga verksamhet,
hvarför ordensbröderna delades i tre klasser:
1) Riddare, af adlig börd, för krigiska värf,
2) Prester l. kapellaner, för själavården, 3)
Tjenande bröder, för pilgrimers och sjukes vård. Ordens
chef bar ända till 1267 titeln "mästare", men efter
den tiden "stormästare". Ordens krigsdrägt bestod
af röd vapenrock med ett hvitt kors på bröstet och
på ryggen. I fred buro riddarna den svarta manteln
med det hvita korset, som vid denna tid gjordes
åttkantigt, en symbol af de åtta riddaredygderna
("malteserkors"). Ordensvapnet var ett sådant
malteserkors af silfver på rödt fält med en af
en rosenkrans omgifven krona; nedtill var ett
mindre malteserkors med omskriften "Pro fide"
(För tron). Riddarefanan bar ett rödt kors. Påfven
Innocentius II sanktionerade Raymonds regel. Genom
sina krigiska bragder förvärfvade sig orden snart
påfvestolens ynnest och verldsliga furstars tacksamma
erkännande i form af land och privilegier i olika
stater. Kejsar Fredrik Barbarossa fritog 1185 orden
från alla utskylder till riket, och påfven Anastasius
IV gaf den i bullan "Christianae fidei religio"
ovanliga företrädesrättigheter, såsom att en i
kyrkans bann afliden ordensmedlem skulle få kyrklig
begrafning och att ett i interdikt lyst land, der
johanniter bodde, af denna orsak skulle få åtnjuta
en och annan undantagsförmån. Dessutom befriades
orden från kyrkotionde. Den på detta sätt alltjämt
hopade rikedomen och makten hade till följd att orden
redan i slutet af 12:te årh. urartade. Öfvermod
och vinningslystnad blefvo dess lyten. I början
befordrades ordens storhet genom förbindelsen med
den likaledes mäktige Tempelherreorden, men snart
förstörde den genom häftiga tvister med denne orden
både sina egna intressen och korsfararnas i Heliga
landet. Äfven inom orden sjelf uppkommo split och
tvedrägt. Tvifvelsutan underlättade denna splittring
Saladins eröfring af Jerusalem, 1187. Derefter
(1191) förlade orden sitt säte till Ptolemais (S:t
Jean d’Acre). Då johanniterna genom Fredrik II:s
fredsslut (1229) med den egyptiske sultanen hade
förbundit sig att ej kämpa i Palestina, gingo de
öfver till Spanien, der de deltogo i striderna mot
morerna. Derefter återupptogo de i Palestina striden
mot egypterna, men nedmejades till stor del i den
fruktansvärda drabbningen vid Gassa 1244. Slutligen
eröfrades Ptolemais af den egyptiske sultanen, 1291,
då Cyperns konung gaf dem staden Limisso på Cypern
till vistelseort. 1309 eröfrade de under stormästaren
Fulques de Villaret ön Rhodos, och 1312 tillföll
dem en del af den s. å. upphäfde Tempelherreordens
besittningar. Ordens bestånd hotades emellertid af
inre slitningar och yttre anfall. Dock misslyckades
såväl egyptiska flottans femåriga belägring af Rhodos
(1444) som turkiske sultanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
