Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johanniter l. Hospitaliter - Johannot, 1. Charles Henri Alfred - Johannot, 2. Tony
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Muhammed II:s fruktansvärda angrepp i spetsen för 100,000
man. Genom förräderi af ordenskansleren Andreas af
Moral, som var förbittrad öfver att Philippe Villiers
och icke han blifvit stormästare, lyckades sultan
Soliman med omkr. 150,000 man d. 24 Dec. 1522 eröfra
Rhodos efter ett sex månaders hjeltemodigt motstånd af
den omkr. endast 5,000 man starka ordenshären. Efter
att några år hafva saknat fast vistelseort fingo
johanniterna 1530 af kejsar Karl V Malta, Gozzo,
Comino samt Tripolis såsom län mot förpligtelse att
kämpa mot turkar och sjörofvare, skydda Tripolis,
årligen sända spanske ståthållaren på Sicilien en hvit
falk, erkänna konungen af Spanien såsom biskopens
af Malta skyddsherre samt återlemna nämnda öar, om
de åter kommo i besittning af Rhodos. Men samtidigt
ledo de förluster: i England, Ungern och Tyskland
indrogos flere af deras besittningar, Tripolis eröfrades
(1552) af turkarna, och äfven på Malta voro de många
gånger utsatta för desses anfall. Särskildt må nämnas
Soliman II:s anfall (Maj-Aug. 1565), som efter ett
glänsande försvar blef fullständigt tillbakaslaget af
stormästaren Jean de la Valette-Parisot (d. 1568),
till hvars ära hufvudstaden La Valetta byggdes. Under
de följande stormästarna sjönk ordens anseende. Under
Raymond Perellos de Roccaful hade orden likväl
en ny glansperiod (1697-1720). Emanuel Maria,
prins af Rohan (1775-97), sökte stärka orden
genom att göra den äfven till ett vetenskapligt
samfund och lyckades återförvärfva åtskilliga
indragna besittningar. 1792 dekreterade franska
republiken, att alla ordens franska besittningar
skulle indragas, och efter republikens segrar i öfre
Italien i slutet af 1790-talet indrogos de äfven
der. Kejsar Paul i Ryssland kom orden till hjelp,
då han genom fördrag 1797 gaf den land, som årligen
afkastade 300,000 fl. Men 1798 måste den tyske
stormästaren, friherre Ferdinand von Hompesch,
lemna Malta, hvilket Napoleon genom förräderi
lyckades eröfra. Mot påfvens vilja valdes då den
grekisk-katolske kejsar Paul till stormästare. 1800
intogo engelsmännen Malta. Genom freden i Amiens 1802
tillerkändes ön orden, men engelsmännen behöllo
den. Gustaf IV Adolf erbjöd då (1807) orden ön
Gotland som vistelseort; men efter åtskilliga
underhandlingar förföll frågan. I Tyskland indrogos
vid samma tid, i synnerhet efter freden i Pressburg
(1805), alla ordens besittningar. Johannitorden, som
under sin storhetstid indelades i 8 nationer eller
"tungor", omfattar nu ett "storpriorat" i Böhmen,
räknande omkr. 60 medlemmar, storpriorat i Neapel,
Lombardiet-Venezia (stiftade 1839) och i Rom samt
s. k. "associationer" i Vestfalen, Schlesien och
England. Ordens styresman fick, efter förlusten af
Malta, sitt residens först i Catania på Sicilien,
sedan i Ferrara och 1834 i Rom, hvarifrån han nu
med titel "stormästare-ståthållare" leder ordens
angelägenheter. Denne är genom ett särskildt sändebud
representerad vid österrikiska hofvet och har rang
bland Europas statsmakter. Johannitordens
sjukvårdsväsen de åtnjuter ännu i dag högt anseende. – Äfven
i
norden hafva johannit-kloster funnits. Danmark hade
sådana i Antvorskov, Odense, Horsens, Ribe, Viborg
och möjligen på ett par andra ställen; i Sverige
funnos johannit-kloster i Eskilstuna, Öknabaek
l. Cronabaek (Kalmar län) och möjligen i Dalby
(Malmöhus län). I Preussen fortlefver minnet af
den gamla Johannitorden i en för adelsmän stiftad
ny Johannitorden, som, jämte ordensdekorationen,
i sina stadgar (gifna af Fredrik Vilhelm IV 1853)
har upptagit åtskilligt från den gamla orden med
samma namn. Ordensmedlemmarna, som indelas i tre
klasser och bära särskild uniform, förbinda sig bland
annat att omfatta och verka för den evangeliska tron
samt genom bidrag understödja ordens asyler för
sjukas vård. J. P.
Johannot [sjåannå). 1. Charles
Henri Alfred J., fransk målare och kopparstickare,
f. 1800, d. i Paris 1837, uppväxte jämte sina
bröder, Charles (d. 1825) och Tony, egentligen
såsom en naturtalang, utan att genomgå en skola
under någon bestämd mästare. Med den största flit
började J. med den yngre brodern, Tony, arbeta såsom
kopparstickare, men vände sig sedermera äfven till
radering och träsnitt för illustrering af poetiska
verk. Deras första gemensamma arbete utgjordes af
förtjenstfulla illustrationer till Walter Scotts
romaner. Dermed var den illustrativa vignetten efter
engelskt mönster införd i Frankrike. Sedan följde
de af bägge gemensamt utförda illustrationerna till
Coopers, Chateaubriands, Byrons och Bérangers verk,
hvarefter Alfred J. mera uteslutande egnade sig
åt måleriet, hvilket bägge begynt odla samtidigt
med illustrationsarbetena. I dessa sina målningar
hade de närmat sig den romantiska skolan i lusten
att skildra historien genom anekdotiska drag och i
anläggningen på lokalfärg, utan att dock som hon
gå till ytterlighet i valet af uppskakande ämnen
och begär att gifva passionen uttryck. Teckningen
var mera flyktig och föga genomförd; färgen åter
aldrig öfverdrifven, utan fin och harmonisk. Alfred
J., som var kraftigare och allvarligare än Tony,
förstod sig väl på att ordna en scen och gaf alltid
en bild af den historiska epoken i sin tafla, såsom i
J. de Crespierres arrestering under Richelieu (1831),
Montpensier intågar i Orléans 1627 (utställd 1833),
Karl V besöker Frans I i fängelset m. fl. I det hela
gäller dock framställningen mindre det historiska
intresset, de stora karaktererna, än den pittoreska
effekten. – 2. Tony J., fransk kopparstickare och
målare, den föregåendes broder och medarbetare
(se ofvan), f. 1803, d. i Paris 1852. Sedan Afred
J. vändt sig uteslutande till måleriet, fortfor
Tony att illustrera skalder och historieskrifvare,
förnämligast med träsnitt och raderingar, i hvilken
senare konstart han visade mycken skicklighet i
att få fram en pittoresk verkan. Till hans bästa
arbeten höra illustrationer till Göthes "Werther",
"Don Quijote", Charles Nodiers skrifter, Lamartines
"Raphael" och "Les confidences", hvilka alla anses
förträffliga samt äfven här och der ådagalägga en
för det franska lynnet eljest främmande humoristisk
fläkt, beroende på germansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
