- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
1271-1272

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannis Norvegus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

härstamning (bröderna J. voro födde i Tyskland). Tonys
oljemålningar voro i teckningen svagare än broderns,
hvaremot han stundom lyckades åstadkomma en varmare
färgverkan. Ibland målade äfven han allvarligare
ämnen, såsom Du Guesclins död (1833), men han
skildrade hälst godmodiga, harmlösa situationer
ur förgångna tider, der han kunde lemna sin lätta
fantasi fritt lopp och med elegant behandling
förstod förläna det hela ett visst behag, utan
att detaljen i något hänseende genomfördes,
C. R. N.

Johann von Brügge. Se David, Jorisz.

Johansen, Jakob Lerche, norskt statsråd, född i Horten
d. 2 Sept. 1818, blef sekundlöjtnant i marinen 1839
och kapten 1868 samt 1870 chef för Karl Johans värns
varf. Den 17 Juni 1872 utnämndes han till statsråd
och chef för Marine- og postdepartementet samt blef
s. d. kommendör och 1879 konteramiral i marinen.
O. A. Ö.

Johansson, Lars, kallad Lucidor, skald, föddes i
Stockholm omkr. 1640. Ända till senaste tid har hans
verkliga lif varit insvept i dunkel, emedan alltifrån
slutet af 1600-talet en felaktig anteckning föranledt
en förvexling mellan honom och en i öfrigt okänd
student af samma namn (men af slägten Humerus),
hvilken 1668 ålades att äkta en adlig jungfru,
Magdalena Sjöblad. Hvad som framgått af de nyaste
undersökningarna är följande. J. var styfdotterson
till amirallöjtnanten Lars Strusshielm, hvilken
vårdade sig om hans barndom. Högst sannolikt var
det sedermera Karl Gustaf Wrangel, som bekostade
ynglingens studier och lät honom, såsom kamrat till
sin son Karl Filip, företaga en utrikes resa, som
varade i flere år. Att han blef student i Upsala
1656 synes säkert, och hans vistelse utrikes upptog
sannolikt några år kring och efter midten af det
följande årtiondet. Men 1668 var han i Stockholm, och
från den tiden, begynner ett starkare ljus falla öfver
hans öden. Han författade åtskilliga lyckönsknings-
och andra qväden samt egnade sig, enligt egen uppgift,
någon tid åt språkundervisning i Upsala, der han "som
en annan professor tillstånd haft att intimera." Vid
midten af år 1669 bosatte han sig i hufvudstaden,
flitigt sysselsatt med versskrifvande, men sannolikt
äfven med andra, mer inbringande värf. Emellertid
råkade han illa ut, då han i Nov. s. å. utgaf ett
bröllopsqväde öfver Konrad Gyllenstierna och Märta
Ulfsparre, hvilket han gaf titeln Gilliarekvaal
(friarens besvär). J., som redan förut antagit
och sedan allt framgent bar skaldenamnet Lucidor,
anklagades nämligen att "hafva gjort pasquill",
häktades och dömdes i Jan. 1670 att "hålla sig ifrån
denna stadsens societet och gemenskap på år och dag",
således ett slags förvisning. Det är ej omtaladt
hvar J. under det året uppehöll sig; möjligen tog
han å nyo sin tillflykt till Upsala. Från och med
Dec. 1670 uppträdde han åter som tillfällighetsdiktare
vid den ofvannämnde Karl Filip Wrangels begrafning;
och egentligen derefter utvecklade han sin oförtrutna
verksamhet i denna riktning. Under den följande tiden

var det väl som han gjorde bekantskap med Samuel
Columbus, hvilken i sin anekdotsatnling "Måål-roo
eller roo-måål" bevarat några karakteristiska drag
och yttranden af skalden, hvilka visa oss honom
som en starkt sjelfständig natur, obekymrad om att
göra lycka och nöjd med en tarflig utkomst. Att
han kallar J. "en svensk Diogenes" har val varit
en af hufvudanledningarna för senare biografer
till att utmåla denne som en cynisk och i lekamlig
uselhet nedsjunken person, hvars råa seder och
umgänge skulle gjort äfven hans skaldekonst till
en snyltgäst vid bröllop och begrafningar. Men en
närmare granskning af just hans efterlemnade dikter
visar hur obefogad en dylik föreställning är. De fel
nian förebrått dessa dikter, "att han nämligen prydt
dem med mytologiska namn och personer, dem han
alldeles ryckt ur deras ideala sfer ned i smutsen
af sitt eget hvardagslif; att hans rim lifvas af en
vildt och vulkaniskt brusande energi, en nästan till
vansinne gränsande häftighet, som tydligt utmärker
en fullkomligt störd harmoni mellan skaldens alla
inre krafter" o. s. v., visa sig blott bero på ett
förbiseende af den sanningen att J. är 1600-talets
djerfvaste och mest fantasirike svenske humorist, att,
med andrå ord, hela hans skaldskap utgör ett första
utbrott af det egendomligt svenska skaldelynne, som
sedan i Bellman finner sin högsta och märkvärdigaste
uppenbarelse. Detta framträder i synnerhet i hans
"verldsliga visor", bland de första rent lyriska
dikter, som den karolinska tiden har att uppvisa. Men
hans humor skymtar äfven i hans lustiga bröllopsskämt;
ja ej ens hans grafskrifter äro alldeles fria från
ett humoristiskt betraktelsesätt, hvilket dock idessa
och i hans "andliga visor" förmäler sig med ett ofta
djupt gripande religiöst och sedligt allvar. (J. är
författaren till n:r 465 och 467 samt antagligen
äfven till n:r 463 i Sv. psalmboken.) J:s skaldebana
blef för öfrigt stäckt redan i sin begynnelse;
hans egentliga verksamhet faller mellan åren
1668-74. Den 12 Aug. 1674 på aftonen inkom J. jämte
några, bekanta på en källare vid Kinstugugatan,
och efter ett lifligare pokulerande kom det fram
på morgonen till ett ordskifte mellan honom och
en löjtnant Arvid Storm, hvilket slutade dermed att
J. vardt nedstucken. De nyligen uppdagade handlingarna
redogöra utförligt för förloppet samt för dråparens
rymning ur häktet. – Under sin lifstid utgaf J. ett
stort antal strödda tillfällighetsdikter. Många af
dessa samt hans rent lyriska stycken samlades af en
viss Johan Andersin, som 1689 utgaf dem under titeln
Helicons blomster (tryckår 1688). Tyvärr är denna
samling hvarken fullständig eller korrekt, och dess
omtryckande 1869, i tionde delen af Hansellis stora
samling, är således, trots derpå nedlagdt arbete,
en otillfredsställande åtgärd, som ej minskat
behofvet af en fullständig och, så vidt möjligt,
riktig upplaga. Som bekant, väckte omtryckandet af det
ofvannämnda stycket "Gilliarekvaal" anstöt, hvadan i
flertalet exemplar B-arket, der detsamma förekommer,
blef uttaget. – Jfr J. Linck, "Om Lars Johansson
(Lucidor den olycklige"), 1876. -rn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:26 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfag/0642.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free