- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
1279-1280

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Bull ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

envåldsherre och han erhöll 1762 en pension på 300
p. st. af Georg III, hvarigenom han för sina
återstående dagar var betryggad mot nöd. Äfven
andra vittra utmärkelser hade kommit honom till
del: redan 1755 hade han blifvit "master of arts"
vid universitetet i Oxford, 1762 kreerades han till
juris doktor vid Trinity college i Dublin, och 1775
vederfors honom samma heder från Oxford. Från 1762
kallas han också alltid "Doctor Samuel Johnson",
under hvilket namn han är allmännast känd i
literaturhistorien. Bland de arbeten, som tillhöra
hans sista lefnadsår, äro de vigtigaste en ny upplaga
af Shakspeare, med början till kritisk behandling af
texten (1765; samtidigt med det genom Garrick började
återupplifvandet af kärleken till Shakspeare) och
The lives of the most eminent english poets (1779-81),
hans bästa arbete, berömdt för sin karaktersskildring,
ehuru författaren i sina åsigter stod på samma
ståndpunkt som de klassiske författarna under
drottning Annas regering, i början af 1700-talet. I
detta arbete och i företalet till Shakspeare har
han uttalat sina kritiska grundsatser. Enligt hans
öfvertygelse var den franska klassiciteten den enda
sanna poesien; det gladde honom att Englands poesi
sedan Drydens dagar (senare delen af 1600-talet)
gått framåt i samma riktning, och Pope var enligt
hans tanke verldens störste skald. Det nyktert
förståndiga utgjorde för honom högsta måttstock i
vitterheten. Derför var han sträng mot Milton (ehuru
äfven af politiska skäl), derför var AEneiden större
än Iliaden, men Popes öfversättning var bättre
än Homeros’ egen dikt. Han kunde icke finna någon
förtjenst i de 1765 utkomna engelska balladerna, som
sedan hjelpte till att pånyttföda Europas poesi. Af
samtida författare beundrade han Richardson, men
föraktade Fielding och Sterne. Om Shakspeare yttrade
han åsigter, som utgöra en underlig blandning af
klassisk slentrian och aningar om hans verkliga
storhet, men han satte Addison som tragiker högre. –
J. dog i London d. 13 Dec. 1784. Sex år efter hans död
utkom den beryktade teckningen af hans lif, skrifven
af James Boswell, som 1763 gjort J:s bekantskap och
från den tiden i sin djupa beundran för "doktorn"
upptecknade sina samtal med honom i en vidlyftig
dagbok och, ehuru han ej sällan affärdades med snäsor,
egnade honom en hyllning af den öfversvinneliga
art, att engelsmännen derifrån fått ett särskildt
uttryck, "lues boswelliana" (Boswells-sjukan), såsom
beteckning för öfverdrifvet beröm. J., som i allting
var ett besynnerligt original, har der blifvit
skildrad i all sin frånstötande egendomlighet,
grof och ohöflig, men ärlig och välmenande, en
sammansättning af motsatser såsom få inom den i
det hänseendet rika engelska literaturhistorien,
C. R. N.

Johnson [djånnsön], Andrew, president i Nord-Amerikas
förenta stater, född d. 29 Dec. 1808, var son till
fattiga föräldrar och sattes vid 10 års ålder i
skräddarelära. Han fick aldrig besöka någon skola,
men lärde sig på egen hand läsa och skrifva. Sedan
han 1824 slutat sina läroår hos mästaren, begaf han
sig till

Laurens Court House i Syd-Carolina och arbetade
der såsom daglönare i sitt yrke till 1826, då han
i Greenville i Tennessee sökte ett rikligare bröd
för sig och sin åldriga moder. I Greenville blef
han snart en ansedd man, utsågs till ålderman
(1828-30) och mayor (1831-33) samt invaldes 1835
i Tennessees lagstiftande församling och 1841 i
dess senat. 1843-53 var han medlem af kongressen
och 1853 valdes han till president i Tennessee,
till hvilken post han å nyo kallades 1855. 1857
intog han en plats i Förenta staternas senat. Han
hade dittills varit en afgjord anhängare af det
demokratiska partiet, som yrkade på en utsträckt
suveränitet för de enskilda staterna och hade sina
fleste anhängare i södern; men då sydstaterna 1860
började utträda ur unionen, bröt han med sina forna
vänner och angrep dem på det häftigaste. Han begaf
sig till Tennessee och uppbjöd, ehuru förgäfves,
alla sina krafter för att förmå denna stat att sluta
sig till nordstaterna. Presidenten Lincoln utnämnde
honom 1862 till brigadgeneral och militärguvernör i
Tennessee, och 1864 valdes J. till Förenta staternas
vice-president. Författningsenligt öfvertog han
efter Lincolns mord, 1865, presidentskapet. Såsom
president visade han sig vara af en alldeles motsatt
karakter mot sin företrädare. Sjelftillräcklig och
egensinnig, rå och taktlös, råkade han inom kort i
en häftig och om politiskt förstånd föga vittnande
strid med kongressen. I början uppträdde han med
mycken stränghet mot sydstaterna, men plötsligt slog
han om och visade dem den största eftergifvenhet;
det var derigenom som brytningen mellan honom och
kongressen uppstod. Han inlade sitt veto mot den
af kongressen nästan enhälligt beslutade billen om
sättet för sydstaternas återupptagande i unionen (den
s. k. rekonstruktionsbillen, 1866) och mot billen om
de svartes likaberättigande med de hvite (s. å.),
men kongressen kullkastade med den föreskrifna
majoriteten presidentens veto. Konflikten nådde
sin höjdpunkt, då J. afskedade krigsministern
Stanton och senaten genom ogillande af orsakerna
till detta steg tvang honom att återtaga Stanton
(1867). Då J. följande år åter olagligt afskedade
denne minister, beslöt representanternas hus med
öfverväldigande majoritet att försätta presidenten
i anklagelsetillstånd (Febr. 1868). Han frikändes
dock af senaten, enär den för hans fällande
röstande majoriteten (35 röster) ej utgjorde två
tredjedelar af de röstande (54). J. utbildade och
satte i system den politiska korruptionen. Mot de
europeiska vestmakterna försvarade han framgångsrikt
den s. k. Monroe-doktrinen. Vid 1868 års presidentval
erhöll han blott några få röster och måste derför d. 4
Mars 1869 nedlägga presidentvärdigheten. Efter flere
misslyckade försök att blifva invald i kongressen
erhöll han slutligen 1874 en plats i senaten. Död i
Carter County (Tennessee) d. 31 Juli 1875. 1865 utgaf
Frank Moore "Speeches of Andrew J.".

Johnson [djånnsön], Samuel, amerikansk
religionshistoriker, f. 1822, bildade 1853 i Lynn
(i Massachusetts) ett oberoende religiöst samfund
med unitarisk riktning och var till 1871

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfag/0646.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free