Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jonien (Ionia) - Joniern - Joniker - Joniska hafvet - Joniska skolan - Joniska öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författareskap hafva der sett dagen. (Jfr Grekiska
literaturen, sp. 1508, Grekiska språket, Joniska
skolan). Snart nog skulle dock denna rika odling
urarta till skadlig öfverförfining, och Asiens
joner hade framför andra greker rykte för veklig
yppighet i seder och lefnadssätt. Konung Kroisos
i Lydien (omkr. 560 f. Kr.) underlade sig de
Joniska städerna, och vid det lydiska rikets ej
långt derefter inträffande fall (546) kommo de under
persiskt välde. Till stor del styrdes de af under
persisk öfverhöghet stående envåldsherskare. Ett
af Aristagoras, herskaren i Miletos, anstiftadt
uppror (500), genom hvilket de Joniska städerna
sökte återvinna sin sjelfständighet, kufvades
med stränghet, men blef, emedan jonerna dervid
understödts af Athen, en anledning till utbrottet
af den under namn af perserkrigen kända mångåriga
striden mellan Persien och Grekland. I denna strid
deltogo jonerna till en början såsom storkonungens
nödtvungna bundsförvandter. Men i slaget vid Mykale
(479) öfvergåfvo de hans parti och ställde sig på sina
helleniske stamförvandters sida, och efter Kimons
seger vid Eurymedon (465) var deras sjelfständighet
för en längre tid tryggad. Genom den år 387 af
Antalkidas afslutade freden erkändes de å nyo såsom
storkonungens undersåtar, och efter det persiska
rikets fall (på 330-talet) kommo de först under
macedonskt, sedan under romerskt herravälde. Deras
välstånd och höga odling bibehöllo sig till stor
del under alla dessa omskiftningar och ödelades
fullständigt först genom den turkiska eröfringen
(1300-talet). A. M. A.
Joniern, "den store joniern", en stundom brukad
benämning på Homeros, med anledning af de
homeriska sångernas härstamning från Jonien.
Joniker, metr. Se Ionicus.
Joniska hafvet, den del af Medelhafvet, som ligger
mellan vestra kusten af Albanien och Grekland å ena
sidan samt östra kusten af Kalabrien å den andra och
kringspolar Joniska öarna. Bland den mängd vikar och
bukter, som detta haf bildar, äro Taranto-bukten,
Artaviken, Patras-, Lepanto- l. Korintiska viken
och Arkadia-bukten de vigtigaste. Namnet härstammar
sannolikt från de Joniska kolonier, som fordom
grundlades på detta hafs öar och kuster.
Joniska Skolan kallas den äldsta riktningen inom
den grekiska filosofiens historia. Den hade sitt
stamhåll hos de Joniska kolonierna på Mindre
Asiens kust, och dess blomstringstid inföll under
7:de och 6:te årh. f. Kr. Dess åsigter voro rent
materialistiska. Som sin uppgift satte den att finna
ett kroppsligt urämne, ur hvilket allting skulle
hafva uppkommit. Dess utveckling företer en fortgång
från en mer konkret uppfattning af detta urämne
(såsom vatten, luft o. s. v.) till en mer abstrakt
(såsom atomer el. dyl.). Beträffande sättet, hvarpå
verlden skulle hafva uppkommit, delade sig skolan i
tvänne riktningar – den dynamiska, som lärde, att
denna uppkomst skett genom qvalitativ förändring
(urämnets öfvergång till ett
annat), och den mekaniska, som tillskref den endast
en qvantitativ förändring (förtunning och förtätning
eller öfver hufvud förflyttning i rummet). Inom den
senare riktningen antogo somlige tillvaron af
en qvalitativ olikhet inom urämnet (t. ex. fyra
ursprungliga element: jord, vatten, luft och eld);
andre förnekade detta och lärde, att atomerna
skilde sig från hvarandra blott till tyngd,
storlek och form. Jonismens utvecklingshistoria
är af intresse, emedan man deraf får lära sig den
konseqventa materialismens nödvändiga historiska
genesis. Bland skolans representanter märkas Thales,
Anaximandros, Anaximenes, Anaxagoras, Herakleitos och
Empedokles. L. H. Å.
Joniska öarna, gemensamt namn på
sju större och flere mindre öar i Joniska hafvet,
vid vestra kusten af Albanien och Grekland. De
äro fördelade i tre grupper, af hvilka den norra
omfattar öarna Korfu (Kerkyra) och Paxo, v. om
Albanien, den mellersta Levkada (Levkas, S:ta Maura),
Thiaki (Ithaka), Kefalonia och Zakyntho (Zante),
v. om grekiska fastlandet och Patrasviken, och den
södra den vid sydspetsen af Peloponnesos belägna ön
Cerigo jämte några mindre öar (Cerigotto, Pori, Ovo
m. fl.). Korfu, Kefalonia och Zakyntho bilda hvar
för sig med kringliggande mindre öar en nomarki
i konungariket Grekland, uppkallad efter hufvudön,
och Cerigo utgör en eparki i nomarkien Argolis och
Korint. Tillsammans hafva öarna en areal af 2,607
qvkm. och hade 1879 244,433 innev., till största
delen greker, jämte några tusen italienare, engelsmän,
malteser och judar. – De Joniska öarna kommo liksom
det öfriga Grekland under Roms välde och tillföllo
vid dettas delning Östromerska riket. 1147 eröfrades
Korfu af Roger af Sicilien, och derefter förblef denna
ö i normandernas händer till 1401, då den köptes af
Venezia, som efter hand bemäktigade sig de öfriga
Joniska öarna. Tillsammans med Venezias besittningar i
Albanien bildade de provinsen Levante Veneto. Öarnas
ställning var under det venetianska öfverväldet i
högsta måtto sorglig, ty de venezianska ämbetsmännen
gjorde allt för att utsuga dem. Vid Venezias delning,
1797, tillföllo öarna Frankrike, men eröfrades
redan 1799 af de förbundne turkarna och ryssarna,
hvarefter kejsar Paul af Ryssland, genom fördraget med
Porten d. 21 Mars 1800, af dem bildade den turkiska
tributstaten De sju förenade öarnas fristat. Den af
inre strider sönderslitna fristaten införlifvades
genom freden i Tilsit 1807 med Frankrike, som dock
endast kunde bibehålla Korfu, medan de öfriga öarna
1809 besattes af engelsmännen. De mot Frankrike
allierade makterna öfverenskommo i Paris d. 5
Nov. 1815 att af de Joniska öarna upprätta en
engelsk skyddsstat, benämnd Joniska öarnas förenta
stater (Etats unis des íles ioniennes). Den engelska
regeringen tillsatte en lordöfverkommissarie öfver
Joniska öarnas förenta stater, sir Thomas Maitland,
och under dennes ledning utarbetades en författning,
som trädde i kraft d. 1 Jan. 1818. Enligt densamma
skulle republiken styras af en president, utsedd af
engelske konungen, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
