Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jonson, Ben (Benjamin) - Jónsson, Karl - Jónsson, Arngrim (Arngrímur lærði)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkr. ett år, under hvilken tid han lät omvända
sig till katolicismen. (Vid denna bekännelse
höll han fast i 12 år.) Utkommen ur fängelset,
gifte han sig och tvangs då af nöd och fattigdom
att blifva författare. Hans första teaterstycke,
Every man in his humour, spelades 1598. Med denna
komedi skaffade han sig ett namn, men äfven
många fiender, emedan han dermed uppträdde i
opposition mot det gällande romantiska dramat,
med grundsatser, hemtade från de gamles poetik. Så
iakttog han t. ex. tidens och rummets enheter, men den
vigtigaste enheten, handlingens, saknas fullständigt
i denna sammanställning af bisarra karakterer. Hans
nästa stycke, Every man out of his humour (1599),
är ännu svagare. En tredje satiriserande komedi,
Cynthia’s revels (1600), skildrade hofvet och dess
seder. År 1601 uppträdde han öppet med sin polemik i
The poetaster, innehållande smädelser mot Shakspeares
anhängare Decker och Marston samt anfall mot äldre
skalder och skådespelare, allt framstäldt i uppradade
scener utan inre sammanhang. Decker svarade 1602
med "Satiromastix", som till kompositionen var vida
bättre. Derifrån härledde sig det literära krig, som
karakteriserade början af 1600-talet i Englands vittra
historia; derifran kom äfven den ändrade uppfattning
af dramat och dess uppgift, som mot Shakspeare och
hans skola gjorde sig gällande och äfven småningom
eröfrade publiken. Striden gällde rätten att på scenen
använda satir, hvilken J. ansåg alltid hafva tillhört
komedien. Decker förebrådde honom, att han genom
hänsynslös satir beröfvat den dramatiska musan hennes
oskuld; Marston framhöll, att J. hade en uppfattning,
som ej var skaldens, utan historikerns, den ohöljda
verklighetens skildrare. Bägge påståendena voro
sanna. Förut – hos Shakspeare – var komiken harmlös;
nu lades an på porträttlikhet, och den blef genom sin
bittra satir sårande. Men det måste ock medgifvas,
att J. är bäst, när han blir varm i sitt anfall mot
tidens dårskaper. Dessutom håller han sig hälst till
det vanliga lifvet, som han kopierar, så att han
som tidsskildrare är högst upplysande. Men han är
en krass realist, som ej erkänner något ideelt, och
när han någon gång syftar deråt, blir framställningen
abstrakt allegorisk. Betecknande är hans fattning af
ordet "humour" såsom uttryck för den framstickande
sidan af en persons karakter, för det typiska hos en
hel klass af individer, ett bisarrt själslyte, som
ensidigt framhålles ej för sin egen skull, utan för
dramatikerns afsigt. Allt fattades af honom ensidigt
förståndigt, men häri ligger äfven det berättigade
hos honom: han var den gryende tidens man, som
oblidkeligt opponerade sig mot allt medeltidsmässigt,
både mot romantiken hos Shakspeares skola och mot
det religiösa svärmeriet hos puritanerna. I formen
stöttes han äfven af det nationella dramats yppiga
växtlighet, men tilltalades af den antika formens
enkla byggnad och stränga enhet. Bland de gamle voro
dock ej grekerna, utan romarna hans förebilder. –
Efter de redan nämnda styckena skref han enligt dessa
grundsatser sina bästa
komedier: Volpone or the fox (1605), i hvilken han
återgifver tidehvarfvets seder under veneziansk
mask, i gräsliga färger målande hos hufvudfiguren
girighet och lusta i förening, samt The alchemist
(1610), der han gör anfall på medeltidsskrock och
magi. J. skref jämväl ett par tragedier, Sejanus,
his fall (1603) och Catiline, his conspiracy (1611),
bägge mest innehållande dramatiserad historia,
drag för drag tagen ur de gamle författarna, men
utan sammansmältning. J. efterlemnade tillsammans
18 dramer, derjämte flere "court-entertainments":
allegorier med monolog eller dialog, och en mängd
"masques": små sångspel med allegoriskt innehåll,
hvilkas uppfinnare han anses vara och i hvilka
han enligt engelsmännens tankar står högst. Dessa
spel voro ett slags maskerader eller balletter af
antika gudar och hjeltar samt utstyrdes med musik och
praktfulla kostymer, arrangerade af arkitekten Inigo
Jones. Stjernhjelms balletter utgöra en afskuggning
af dem på svenska. – J. blef 1616 af Jakob I kallad
till "poeta laureatus", med en årlig pension, som 1630
ökades af Karl I och dessutom fick det egendomliga
tillägget af "a terse canary-wine", hvilket väl
öfverensstämde med J:s smak, ty han drack gerna. Han
stod på höjden af anseende 1612-25; sedan började
detta sjunka, och han dog i fattigdom, d. 16
Aug. 1637. Han ligger begrafven i Westminster abbey
under en sten med inskriften "O, rare Ben Jonson". –
J. beskrifves som en man "med en kropp som ett
berg, ett ansigte som en klippa". Han var härdad
och stark samt gjorde en gång, för att besöka sin
vän, den skotske skalden Drummond, en mycket omtalad
vandring till fots från London till Edinburgh. Han
var en äkta tjockblodig John Bull, entusiast för "Old
England", stolt, inbilsk, hällre förlorande en vän,
än ett infall (såsom han yttrade till Drummond),
känslig för hvarje ord och åtbörd, isynnerhet då
han var drucken, hvilket under hans senare år ofta
inträffade. J. var en af stamgästerna på värdshuset
"The Mermaid", der han ofta täflade i qvickhet med
Shakspeare, hvarvid han dock låg under, emedan han var
för tungrodd. På sin store samtida såg han alltid ned
med ett visst förakt till följd af dennes bristande
klassiska studier; men han erkände hans storhet och
han har inledt den första upplagan af Shakspeares
dramer (1623) med "Commendatory verses", i hvilka
dock äfven en viss öfverlägsenhet framskymtar. J:s
styrka låg i sedekomedien. Hans förnämste
efterföljare på detta område var författareparet
Beaumont och Fletcher, som under den följande tiden
fördunklade både sin egen mästare och Shakspeare.
C. R. N.
Jónsson, Karl, fornisländsk författare, blef 1169
abbot i Thingeyri (Tingöre) kloster, tillbragte åren
1185-87 i Norge hos konung Sverre och författade
den första afdelningen af historien om dennes
regering. (Senare delen af Snorres saga är troligen
skrifven af Styrmir froði.) J. dog omkr. 1212.
C. R.
Jónsson, Arngrim, kallad Arngrímur lærði ("den
lärde"), den nyare isländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
