Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jón Ögmundsson - Joppe. Se Jafa - Joram (Hebr., "Jehova är upphöjd"). 1. Konung i Juda rike - Joram. 2. Konung i Israel - Jord, Nord. mytol., en af åsynjorna - Jordabalk (Fornsv. iorþar l. iorþa balker), jur., den del af lagboken, som innehåller de rättsliga bestämmelserna angående jordbruksfastighets förvärfvande och disponerande - Jordabref, jur. - Jordabyte, civilr. Se Byte 2 - Jordaens, Jacob - Jordafsöndring, jur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket arbete leddes af Thorodd Gamlason, äfven
kallad "runmästaren", och vid kyrkan en skola, som
fick tvänne lärare, en i "grammatica" (latin) och
en i "musica" (latinsk kyrkosång). J. var asketiskt
sinnad. Han förbjöd sina lärjungar att läsa Ovidius’
kärleksdikter och motarbetade det slags förlustelse,
som då började komma i bruk, att dansa under sjungande
af älskogsvisor. I allmänhet såg han det fäderneärfda
och folkliga med oblida ögon, och i ett afseende
lyckades det honom att undantränga detsamma: på hans
yrkande utbytte nämligen isländingarna de hedniska
dagnamnen mot Tredjedag, Midveckodag, Femtedag och
Fastedag. I. grundlade det första klostret på Island,
på Thingeyri. Död 1121. År 1200 upptog man hans ben
ur grafven och förklarade honom för helgon. Den 23
April var hans minnesdag, C. R.
Joppe. Se Jafa.
Joram (Hebr., "Jehovah är upphöjd"). 1. Konung i
Juda rike omkr. 889-885, Josafats son, blef troligen
under faderns sista regeringsår medregent. Han
var gift med den gudlöse israelitiske konungen
Ahabs dotter Athalia och införde den feniciska
baalskulten i Juda. Han började sin regering med
att mörda sina sex med stort fädernearf försedde
bröder. Under hans tid afföllo edomiterna från
Juda, upprättade ett eget rike och plundrade, i
förening med filistéerna, Jerusalem. J. dog af en
fruktansvärd sjukdom och fick ej sitt hvilorum bland
konungagrafvarna (2 Kon. 8:16 ff.; 2 Krön. 21). –
2. Konung i Israel omkr. 896-885, konung Ahabs son,
stod under ett visst inflytande af profeten Elisa,
men skildras dock som ogudaktig. Tillsammans med
Juda konung Josafat företog han en lycklig härfärd
mot moabitkonungen Mesa, men blef på ett tåg mot
syrerna sårad. Under tillfrisknandet dödades han
af den af profeten Elisa till konung smorde Jehu (2
Kon. 8, 9 kap.). J. P.
Jord, Nord. mytol., en af åsynjorna, dotter af
Andre (se d. o.) eller Onar och Natten. Såsom
personifikation af jorden var hon förmäld med
Oden, himlens gud. Deras son var Tor. Gudinnan
J. omtalas äfven under namnen Fjärgyn (se
d. o.) och Hlodyn. Andra manifestationer af
jordgudinnan äro Frigg och Rind, som följaktligen
till sitt väsende äro närslägtade med J.
Th. W.
Jordabalk (Fornsv. iorþar l. iorþa balker), jur.,
den del af lagboken, som innehåller de rättsliga
bestämmelserna angående jordbruksfastighets
förvärfvande och disponerande. I alla de gamla svenska
lagar, der balkindelning förekominer, sammanfattas
dessa stadganden i en särskild balk, hvilken kallas
jordabalk, utom i Östgötalagen, som begagnar namnet
egna salur, och Magnus Erikssons landslag, som har
benämningen eghno balker. Jordabalken i 1734 års lag,
som innefattar 18 kapitel, har sedermera i väsentliga
punkter undergått förändringar, i synnerhet genom
k. förordn, d. 21 Dec. 1857, d. 22 Dec. 1863 och
d. 16 Juni 1875.
K. H. B.
Jordabref, jur., benämnas i 1734 års lag (4 kap. 10 §
Jordabalken) de handlingar angående
lagfart å fast egendom, hvilka af domstol utfärdas. Se
Fastebref och Lagfart. A. Th. S.
Jordabyte, civilr. Se Byte 2.
Jordaens [-dans], Jacob, flandrisk målarer
f. 1593 i Antwerpen, död derst. d. 18 Okt. 1678,
var i det hela en något brutal naturalist,
men på samma gång en af den flandriska
skolans förnämste kolorister. Fadern dref handel med
sådana tyger och tapeter, som, betäckta med bildliga
framställningar, skulle ersätta de dyrbara gobelinerna
och gyllenläderstapeterna. Troligen öfvade sonen
först sina anlag på sådana lärftstapeter, målade med
vattenfärg, ty han upptogs i Antwerpcns målaregille
1615 under benämningen "waterschilder". Vid 14
års ålder började han studera hos Adam van Noort
och efter 1620 blef han lärjunge af Rubens, från
hvilken han upptog den osminkade naturligheten
och färgglöden. Redan 1616 hade han gift sig med
sin förstnämnde lärares dotter Catherine, och
detta tidiga äktenskap, liksom äfven den ifriga
sysselsättningen med penseln, hindrade J. från att
få resa och se Italien. Hans flit och det erkännande
han rönte medförde emellertid välstånd, och hans hus
var utrustadt med all möjlig lyx. Efter Rubens’ död
gällde J. ock för den bäste flandriske målaren, och
han utförde liksom mästaren bibliska, mytologiska och
historiska bilder, ehuru dylika ämnen mindre passade
för hans sinnesart och derför lätt fingo en grottesk
anstrykning, t. ex. hans stora tafla i Louvre,
Jesus utdrifver säljarna ur templet. Hans bästa
stycken skildra lustiga dryckeslag eller samqväm,
omsättningar i kroppsstorlek af holländarnas små
genrebilder: t. ex. Le roi boit (i Louvre) och So
wie die alten sungen, so pfeifen auch die jungen (i
Berlin). Äfven i dem äro figurerna oftast brutala och
synas nästan utan undantag öfverdrifna och grotteska;
uppfattningen förefaller ej sällan gemen, men det hela
är dock rätt lustigt och underhållande. – Märkligt är,
att J. på sina gamla dagar gick öfver till reformerta
kyrkan. Troligen skedde detta redan 1659. Under de
sista 4 åren af hans lif höllo hans trosförvandter
sina religiösa sammankomster i hans hus. –
Sveriges nationalmuseum eger 3 arbeten af honom.
C. R. N.
Jordafsöndring, jur., en sådan delning af hemman
eller lägenhet, vid hvilken den afsöndrade delen
icke åsättes någon del af mantal eller ränta (jfr
Hemmansklyfning). Sedan, under det 16:de
årh. det ständiga hemmantalet åsatts jorden, började
lagstiftningen förbjuda såväl hemmanens klyfvande som
ock att delar af de till sitt omfång en gång för alla
bestämda mantalen skulle få afsöndras utan deltagande
i hemmanens utskylder, enär derigenom dessas förmåga
att utgöra de å dem hvilande skatterna, skulle
minskas. Sådana förbud mot Jordafsöndring gåfvos genom
plakaten d. 2 Maj 1673 och d. 21 Juli 1677. På samma
ståndpunkt stod äfven 1734 års lag (Jordabalken 4:
9). Förbudet, som då gällde för all jord (utom det
ypperliga frälset), mildrades väl något genom tid
efter annan gifna tillåtelser att anlägga torp,
men först genom enskiftesförfattningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
