Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordarter. 2. I agrikulturkemisk och agronomisk bemärkelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värdet och betydelsen af de särskilda beståndsdelarna
för jordarternas fruktbarhet. Först sedan man
kommit till kunskap derom, blir det möjligt att
med någorlunda visshet bestämma hvilka åtgärder
landtmannen bör i hvarje särskildt fall vidtaga för
att afhjelpa de hos jordarterna möjligen befintliga
fel och brister samt dymedelst af dem kunna
skörda den högsta möjliga ekonomiska vinst. Dessa
åtgärder gå ingalunda ut på att omskapa en jordart
från t. ex. sandjord till lerjord eller tvärtom,
utan att försöka göra hvarje jordart i och för sig
så fruktbärande som möjligt, med bibehållande af
densamma inom den jordartsgrupp, till hvilken den
enligt sin natur rätteligen hör. Alla jordarter
måste för att vara tjenliga till odling af säd
eller foderväxter innehålla sand, lera, kalk
och mylla såsom sina mekaniska blandningsdelar,
ehuruväl dessa delar kunna förekomma i ytterst
vexlande proportioner eller inbördes förhållanden
till hvarandra. Somliga växter trifvas emellertid
företrädesvis i en mycket sandhaltig jord, under
det andra älska en styf lerjord; andra åter trifvas
bäst i mergeljord eller mulljord o. s. v. Derigenom
erhålla de olika jordartsgrupperna sin särskilda
betydelse och böra skötas och kultiveras på det sätt,
som deras naturliga beskaffenhet angifver. Vidare
måste en jordart, för att vara fruktbar, innehålla
de nämnda ämnena dels i fint fördeladt tillstånd,
dels ock såsom gröfre korn af sand och grus eller
andra jordartade partiklar. Genom slamning eller
finsiktning kunna dessa gröfre och finare delar
uti en jordart skiljas från hvarandra. Den finare
eller stoft-artade delen kallar man finjord, och
de gröfre delarna kallas jordartens skelett eller
stomme. Finjorden har till ändamål att absorbera och
qvarhålla de assimilerbara växtnäringsämnen eller
gödselbeståndsdelar, som hvarje fruktbar åkerjord
måste innehålla, hvaremot skelettet bidrager att göra
jorden lucker och porös samt hindrar den att blifva så
tät och kompakt, att luften ej kan få tillträde till
dess inre delar. Ifrån en annan synpunkt betraktad,
innehåller hvarje för växtodling användbar jordart
dels mekaniska, dels kemiska beståndsdelar. De
förra särskiljas och bestämmas medelst siktning och
slamning, eller jordartens mekaniska behandling;
de senare beståndsdelarnas mängd och beskaffenhet
utrönas deremot genom s. k. kemisk analys, hvarvid
jordarten påverkas af mer eller mindre starka
reagentier, som bringa de kemiska ämnena i lösning,
hvarur de sedermera utfällas och blifva till sin
halt bestämda. De mekaniska beståndsdelarna gifva åt
jordarten dess fysikaliska karakter och egenskaper,
men bidraga icke till växternas direkta näring. För
jordens lämplighet för växtodling är det emellertid
af yttersta vigt att dess fysikaliska egenskaper
äro sådana, att för växten beredes en viss trefnad
eller åtminstone möjlighet att utveckla sig på
ett normalt sätt. Skulle nämligen jorden, såsom
varande växternas bostad, befinnas olämplig, så
upphör växtligheten, äfven om tillräcklig växtföda
eller näring skulle finnas för hariden. Jordartens
fysikaliska beskaffenhet, eller en
ändamålsenlig mekanisk sammansättning, är alltså ett
af hufvudvilkoren för fruktbarheten. Bland jordens
kemiska beståndsdelar har man deremot att söka de
egentligen växtnärande salter eller mineralämnen,
af hvilka växten lefver och utvecklar sig. Plantan
hemtar visserligen en väsentlig del af sin föda
ur den omgifvande atmosferen, men de ur luften
upptagna ämnena kunna endast tillgodogöras och
omsättas till växtbeståndsdelar i förening med
vissa kemiska föreningar eller mineralämnen,
hvilka samtidigt upptagas ur jorden. Vid växtens
förbränning återfinner man sedan dessa ämnen,
såsom utgörande plantans eldfasta beståndsdelar,
eller askhalter. Men bland jordarternas kemiska
beståndsdelar kunna stundom träffas sådana salter,
som skada jordens fruktbarhet och göra jorden alldeles
oduglig för växtodling, ifall de förekomma i alltför
stor mängd. Såsom sådana skadliga salter må nämnas
alun och jernvitriol. Ja äfven de växtnärande salterna
kunna verka skadligt på vegetationen, då dessa ämnen
finnas samlade i alltför stora massor i åkerjorden
och tillika äro lättlösliga i vatten. De eljest så
nyttiga kalisalterna och salpeterarterna kunna på
detta sätt blifva i hög grad menliga för plantans lif
och utveckling. Såsom gifter för växterna verka äfven
vissa ej fullständigt oxiderade kemiska föreningar,
såsom svafvelsyrlighet, kolväten, svafvelmetaller,
oxidulsalter o. s. v., likasom ock flere fria syror,
t. ex. humussyror, fri svafvelsyra m. fl. Genom
jordens gödsling medelst ladugårdsspillning ökar
man förrådet på växtnärande ämnen eller kemiska
beståndsdelar; men tillika erhåller jorden åtskilliga
mekaniska tillsatser, i synnerhet af mullartade eller
förruttnande organiska ämnen, hvilka i fysikaliskt
hänseende förbättra jorden och i viss mån förändra
dess mekaniska sammansättning. Vid användning af
s. k. konstgjorda gödningsämnen, såsom superfosfat,
ammoniaksalter, chilisalpeter, kalisalter o. s. v.,
ökar man endast jordartens halt af kemiska eller
växtnärande beståndsdelar, utan att på något sätt
omgestalta jordens mekaniska eller fysikaliska
beskaffenhet. För att med framgång använda de numera
allmänt förekommande konstgjorda (artificiella)
gödningsämnena fordras följaktligen en ej så ringa
kännedom om de olika jordarternas fysiska och kemiska
egenskaper äfvensom en tämligen omfattande och
mångsidig bekantskap med de särskilda växtarternas
natur och förhållanden till de näringsämnen,
som tillföras jorden. Så länge man ensamt eller
uteslutande använder ladugårdsgödseln, är en sådan
kunskap mindre af behofvet påkallad; ty denna gödning
passar för alla jordarter och för alla våra odlade
växter, emedan kreatursspillningen är en fullständig
gödning, som innehåller alla för en växt nödvändiga
näringsämnen, utom det att jorden genom sådan gödning
äfven förbättras i fysikaliskt hänseende. Man har
alltså ej att egentligen befara några sådana misstag,
som så lätt kunna uppstå genom ett oklokt begagnande
af den s. k. konstgödningen. – Då nu kännedomen om
de odlade jordarterna på senare tiden blifvit mera
nödvändig för den praktiske landtmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
