Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordegare, jur., egare till jordegendom, särskildt å landet - Jordegareandel (jordegarerätt), den andel i mineralfynd, som tillkommer egare af mark - Jordekorreslägtet, Tamias, zool. - Jorden. 1. Astron. Jorden l. Jordklotet (Lat. Tellus) är den planet, som vi bebo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samma rätt tillkommer ock norsk undersåte, dock med
förbehåll att han, om han ej är bosatt i orten, der
fastigheten ligger, skall hafva ett i orten bosatt
ombud. Annan utländsk undersåte, som icke är svensk
medborgare, måste för erhållande af sådan rätt söka
konungens tillstånd. Detsamma gäller ock främmande
trosbekännares församlingar, inrättningar och
stiftelser. I fråga om rätt att ega jord innehåller
svensk lag för öfrigt ingen annan inskränkning än
den att enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt
ej få varaktigt ega annan fastighet än sådan, som
är för bankens inrymmande behöflig. Största delen af
Sveriges jord eges af bönder. Jfr Bonde, sp. 858.
C. O. M-n.
Jordegareandel (jordegarerätt), den andel i
mineralfynd, som tillkommer egare af mark, å hvilken
antingen en mineralanledning eller grufva eller
ock äldre varp inmutas af annan person. I förra
fallet tillkommer hälften af fyndet jordegaren,
i senare fallet fjerdedelen. Jordegaren kan, under
det försöksarbeten å det inmutade stället pågå, när
som hälst göra sin rätt gällande, men skall senast
vid utmålsläggning anmäla sig till begagnande af
densamma; eljest är han den förlustig. Det är dock
tillstadt jordegare, å hvilkens mark arbetet först
efter utmålsläggningen inkommer, att göra sin rätt
gällande inom sex månader efter det arbetet å hans
mark inkommit. Grufegaren skall vid förlust af sin
inmutareandel underrätta jordegaren om tiden för
arbetets början. Eftersätter en grufegare medelst
fältort en fyndighet utom sitt utmals gränser,
tillkommer en fjerdedel i fyndet jordegaren,
till dess han med eget arbete möter. Jordegare,
som begagnar sin jordegarerätt, deltager äfven
till hälften i alla kostnader för grufarbetet.
Th. N-m.
Jordekorreslägtet, Tamias, zool., hör till familjen
ekorredjur (Sciuridae), ordningen gnagare och
klassen däggdjur. Öronen äro korta. Stora kindpåsar
finnas. Extremiteterna äro något kortare än
ekorreslägtets och svansens hårbetäckning tunnare,
ej tydligt riktad åt sidorna; pelsen är korthårig
och ej särdeles mjuk. Framtänderna äro på främre
sidan fårade och kindtänderna knöliga. Hit höra
några få arter från Europa, Asien och Nord-Amerika;
de gräfva hålor i marken, samla vinterförråd och
äro i rörelse om dagen. – Sibiriska jordekorren,
T. pallasii, blir 15 cm. lång, med 10 cm. lång
svans. Färgen är ofvan rostgulaktig, med svarta
stickelhår, undertill hvit; på hufvudet finnas
svarta, hvita och rostgulaktiga, på ryggen svarta och
rostgulaktigt hvita längdstreck. Nordöstra Europa
och norra Asien äro denna jordekorres hemland;
han lefver der i såväl barr- som löfskog, talrikast
der cembratallen växer. Hans föda utgöres af bär
och frön, företrädesvis cembratallens, hvilka han
i kindpåsarna bär till sin håla och der förvarar i
särskilda förrådskamrar. Denna art uppgifves hafva
blifvit anträffad i Dalarna en gång (i slutet af
1700-talet). – I Amerika förekommer en annan art,
T. striatus, som är ungefär lika stor som den förre,
i ansigtet rödbrun, mörkspräcklig på pannan och
kinderna, i nacken askgrå, på
bakkroppen rödbrun, undertill hvitaktig. Långs ryggens
midt löper ett mörkbrunt streck; ett annat,
smalt och svart, går genom ögat samt begränsas
upptill och nedtill af hvitt, hvarjämte ett hvitt,
på båda sidor af svartbrunt innefattadt sidostreck
förefinnes. Äfven denna art insamlar förråd af säd,
nötter, frön m. m. Båda ligga i vintersömn, men
vakna upp då och då för att äta, ty de lära icke
kunna undvara föda om vintern. Under denna lemna de
dock ej sin underjordiska boning, ehuru de hålla
en gång öppen till jordytan. För landtbruket äro
jordekorrarna skadliga, emedan de intränga i uthusen
och stundom anställa stor skada; också förföljas de
flitigt. I fångenskap äro de lätta att underhålla,
men gnaga sönder allt, som de förmå, och blifva aldrig
riktigt tama. De klättra mindre väl än ekorrarna,
men springa deremot med förvånande snabbhet.
C. R. S.
Jorden. 1. Astron. Jorden l. Jordklotet (Lat. Tellus)
är den planet, som vi bebo. Kännedomen om att jorden
verkligen är en planet, en verldskropp, som har sina
likar och, likasom de, kretsar omkring planetsystemets
centralkropp, solen, är en frukt af den fortskridande
forskningen. I äldre tider ansåg man, i enlighet
med sinnenas omedelbara intyg, att jorden var hela
verldens medelpunkt, att kring henne vände sig på
ett dygn himmelen med sina stjernor, att vissa af
dessa, bland dem äfven solen, dessutom hade en egen
rörelse kring jorden, samt slutligen att jorden var i
verlden det förnämsta och allt annat till för hennes
skull. Det första steget till en riktigare uppfattning
måste gälla bestämmandet af jordens form och
utsträckning samt af hennes läge i rymden. Gemensam
för äldre tiders olika uppfattningar af formen var i
allmänhet föreställningen att den bebodda delen (den
"öfre" ytan) af jorden var plan. Likväl saknades
bland de gamle grekerna ej representanter för
åsigten om jordens klotform (Eudoxos, Aristoteles,
Eratosthenes), för hvilken anfördes bland andra skäl
äfven en del verkligt bindande, såsom iakttagandet af
stjernornas förändrade höjd öfver horisonten vid resor
i sydlig eller nordlig riktning samt af jordskuggans
runda form, då densamma vid månförmörkelser blir
synlig. Bevisen för klotformen fullständigas genom
de i nyare tid verkställda verldsomseglingarna och
naturligtvis ännu mera genom gradmätningar (se
Geodesi). Dessa senare hafva likväl ådagalagt,
att jorden endast approximativt kan anses såsom
klotformig, samt att hon är "afplattad" vid polerna
och således bildar en sferoid. Denna afplattning är
dock ej synnerligen stor. Jordens diameter från pol
till pol, hennes "axel", har nämligen funnits vara
1,271,4 och eqvatorsdiametern 1,275,7 nymil. Jordens
storlek var fordom i allmänhet underskattad. Man
beräknar nu hennes yta till 5,101,300 qv.-nymil och
hennes volym till 1,083,400,000 kub.-nymil. Man
har äfven lyckats bestämma hennes massa l. vigt
genom att vid iakttagande af svängande pendlar
jämföra attraktionen (se d. o.) hos jorden och hos
andra kroppar, hvilka det varit möjligt att direkt
väga. Resultatet häraf har blifvit att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
