Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden. 2. (Lat. Terra). Fys.-geogr., geol. Jordens yta upptages till nära 3/4 af vatten och till 1/4 af land eller fastland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vatten, inom den heta zonen 1/3 land och 2/3 haf
samt inom den södra tempererade zonen endast
1/10 land i förhållande till hafvet. De särskilda
verldsdelarna äro sinsemellan af betydligt olika
storlek: Afrika är 3, Amerika 4 och Asien nära 5
gånger större än Europa, hvars storlek Australien
ej uppnår. Egentligen utgöra Asien och Europa
tillsammans en enda kontinent. Angående storleken
af det fastland, som antages utbreda sig rundt om
Sydpolen, känner man ännu nästan intet. Till största
delen torde det vara betäckt af is, inlandsis
(se d. o.), liksom delvis Grönland och Spetsbergen
i de norra polartrakterna. I afseende på den yttre
begränsningen är kontinenternas mot söder i allmänhet
tillspetsade form anmärkningsvärd. – Hafvet eger en,
i stort taget, jämnt kullrig yta, som för hvarje
mindre område kan anses horisontal eller vågrät; men
på hafsbottnen och på fastlanden förekomma ganska
stora ojämnheter. Der omvexla lågland och högland,
slätter, berg och fjälltrakter, kullar, höjder, åsar,
terrasser och dalar mångfaldigt med hvarandra. Slätter
finnas, som sträcka sig öfver hundratals qvadratmil;
flere höjdsträckor och bergskedjor äro 3,000
-6,000 m. höga, och hafsbottnen sänker sig på några
ställen ända till ett djup af öfver 8,000 m. under
vattenspegeln. Dessa höjdskilnader, hvilka förefalla
menniskan så betydliga, äro dock försvinnande små
i förhållande till hela jordens storlek. Jordens
hittills kända högsta berg, Gaurisankar på Himalaja,
som har en absolut höjd af 8,839 m., skulle t. ex. på
en 2 fots jordglob tillräckligt angifvas genom ett
sandkorn af endast 1/2 mm. storlek. På en sådan glob
skulle jordytans ojämnheter nästan vara tillräckligt
antydda genom ojämnheterna hos papperet eller
fernissan, hvarmed globen är öfverdragen. – Hafsytan
är den bestämda nivå, till hvilken alla mätningar
rörande absolut höjd och djup hänföras. En punkts
(ett bergs el. dyl.) höjdförhållande i jämförelse
med någon annan, vanligen närbelägen punkt eller
trakt på sjelfva landytan kallas dess relativa
höjd. Jordytans största och högsta upphöjningar,
eller bergskedjor, förekomma icke i kontinenternas
inre delar, utan vanligen närmare kusterna. Nord-
och Syd-Amerikas högsta rygg, af hvilken Klippiga
bergen (Rocky mountains) och Anderna utgöra delar,
löper längs vestra kustlandet. I Afrika ligger
största landhöjden vid östra kusten, i Australien
likaledes. I Asien och Europa (Himalaja, Alperna,
Pyrenéerna o. s. v.), hvarest dock förhållandet
är mindre regelbundet, träffas den hufvudsakligen
inom kontinenternas södra delar. Den skandinaviska
halföns landhöjd. högfjällstrakterna i Norge och kring
riksgränsen, intager vestliga delen af landet. I
allmänhet resa sig bergskedjorna och höglanden
jämförelsevis nära intill och brant från kustsidan
och ega inåt land en jämnare, svagare afsluttning mot
dervarande lägre bergland eller slättland. En del
af det flacka holländska låglandet ligger lägre än
hafvets (Nordsjöns) nivå och måste genom konstgjorda
dammar m. m. skyddas mot öfversvämning. Äfven en del
af norra Afrika (i trakterna söder om
Medelhafvet) samt de båda in-hafven, Kaspiska hafvet
och Döda hafvet, äro, jämte närmast omgifvande
trakter, belägna lägre än verldshafvets yta, ett
förhållande, som, hvad de båda sistnämnda beträffar,
sannolikt beror af en från dem försiggående kraftig
afdunstning. – Jordens yta, dess såväl under som öfver
vattnet belägna delar, utgöres dels af s. k. lösa
jordlager, sand, grus, lera, slam m. m., dels af
mer eller mindre hårda stenarter, den s. k. fasta
berggrunden. Denna senare är endast delvis öfvertäckt
af de lösa jordlagren. Den påträffas hvarhälst man,
genom gräfning eller borrning, tillräckligt djupt
nedtränger genom dessa sistnämnda. De mångahanda slags
stenarter eller bergarter, af hvilka berggrunden
består, och hvilka omvexla icke allenast inom
olika trakter, utan äfven på enskilda lokaler,
förekomma dels i form af vid eller på hvarandra
liggande lager, som i förhållande till tjockleken
eller mäktigheten hafva en betydligare, platt
utbredning, t. ex. gneis, glimmerskiffer, sandsten,
kalksten, lerskifter m. m., dels i form af stora,
utan egentlig lagerdelning uppträdande massor,
s. k. massiv, t. ex. granit, porfyr, diabas,
basalt m. fl. De sistnämnda, hvilka äfven kallas
massformiga, eruptiva eller plutoniska bergarter,
anses hafva ursprungligen befunnit sig i smältflytande
tillstånd (vid närvaro af öfverhettadt vatten under
högt tryck) samt på ett eller annat sätt underifrån
uppkommit till jordytan. De otvetydigt lagrade
bergarterna, sandsten, lerskiffer, kalksten m. fl.,
hvilka äfven kallas sedimentära, hafva deremot
bildats genom beståndsdelarnas afsättning eller
fällning ur vatten, i hvilket dessa senare varit
uppslammade eller upplösta, och ett ungefär likartadt
bildningssätt – måhända under andra förhållanden
eller fastän de sedermera undergått förändringar –
torde också gneiser, glimmerskiffrar m. fl. (de
s. k. kristalliniskt skiffriga eller metamorfiska
bergarterna) hafva att tacka för sin tillkomst. Utom
förenämnda slag af stenarter deltaga i berggrundens
sammansättning äfven de ur nuvarande och forntida
vulkaner utflutna och uppkastade, nämligen lavor,
tuffer m. fl. (vulkaniska bergarter). I form af gångar
(se Gång, 1), genomsättande i olika riktningar andra
bergarter, förekomma flere af de massformiga. –
De lagrade bergarterna äro ursprungligen afsätta
i horisontalt eller nära horisontalt läge, det ena
lagret på det andra; de flesta skulle således vara
för menniskan dolda, om de icke vore, såsom nu är
händelsen, till följd af försiggångna rubbningar, på
mångfaldigt sätt uppresta, böjda och brutna, så att i
ytan blottats berglager af alla möjliga åldrar, genom
hvilkas studium, i afseende på lagringsförhållande,
yttre och inre beskaffenhet m. m., geologerna kunnat
indela jordens alla bergartslager i vissa grupper,
system l. formationer, från de äldsta, nämligen
urgruppens gneiser m. m., till de yngsta lösa
jordaflagringarna, hvilkas bildning nu pågår. De
särskilda gruppernas fördelning, utsträckning och
läge inom jordens skilda land äro mycket olika. Inom
somliga finnas alla, inom andra endast få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
