Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 1337-1338 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordloppan, Haltica L., zool., ett slägte af små skalbaggar - Jordlöpareslägtet, Carabus L., zool., ett slägte bland skalbaggarna - Jordmagnetism, fys.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de små plantorna, så att ny sådd måste
verkställas. Man har föreslagit flere medel mot
dessa skadliga insekter, såsom att sålla sot,
kolstybb, aska o. d. öfver de angripna sängarna. Men
användandet af dylika medel är möjligt i endast
liten skala, inom trädgårdar; på åkrar, besådda
med rofvor och raps, låter det sig icke göra.
O. T. S.

Jordlöpareslägtet, Carabus L., zool., ett slägte
bland skalbaggarna (Coleoptera), hvilket bildar
typen för gruppen Carabici, som har antennerna,
åtminstone de 7 sista lederna, håriga och mandiblernas
spets utskjutande framom öfverläppen. Denna är
orörlig och urnupen i framkanten, som är bredare
än basen. Hufvudet är mindre än bröstdelen
(mellankroppen, thorax), hvilken är nästan lika
lång som bred, med rundade sidor, samt något
smalare än täckvingarna, hvilka äro fast förenade
med hvarandra. Jordlöparna sakna de hinnaktiga
bakvingarna och kunna således icke flyga; men de
springa fort med sina ganska långa och starka ben,
hvilka hafva framtibiernas båda sporrar fästa i
spetsen. Dessa skalbaggar äro i allmänhet ganska
stora, med vackert skulpterade eller punkterade
vingskal och ofta praktfull metallisk glans. De
vistas under stenar och löf, i mossa och i murkna
trädstubbar samt förekomma ofta äfven i våra
trädgårdar (C. hortensis och C. nemoralis), der de
angripa och förtära larver af andra insekter. Alla
Carabici lefva af rof. Då de fångas, utspruta de
en svartaktig, skarp vätska med syrlig lukt (af
myrsyra), hvilken, om den kommer i ögat, vållar
häftig sveda och inflammerar ögats bindehinna. I
Sverige finnas omkr. 10 arter af Jordlöpareslägtet.
O. T. S.

Jordmagnetism, fys. Det kända förhållandet att en
i horisontalplanet rörlig magnetnål ställer sig
i norr och söder förklaras lätt, om man tänker
sig jorden sjelf såsom en stor magnet, med den ena
af sina tvänne poler i norra och den andra i södra
halfklotet. Ur samma antagande förklaras ock alla
öfriga jordmagnedska fenomen. Om nu ab (se fig.) vore
en



omkring sin tyngdpunkt i alla riktningar rörlig
magnetnål, så verkar jordens norra magnetiska pol med
tvänne krafter, motsatta, parallella och lika stora
med ac och bd, anbringade i magnetnålens poler. Från
jordens södra magnetiska pol verka likaledes krafterna
af och be. Sammansättas krafterna vid hvardera
magnetpolen, erhållas resultanterna am och bn,
hvilka äfven äro parallella, lika stora och riktade
åt motsatt håll; de bilda alltså ett kraftpar, hvars
verkan endast är att vrida, men ej att förflytta. Är
nu nålen i alla riktningar fritt rörlig kring sin egen
tyngdpunkt, måste hon ställa in sig i riktningen af
am och bn; denna riktning är

jordmagnetiska kraftens riktning. Att den nämnda
kraften ej verkar förflyttande, utan endast vridande
bevisas deraf att tråden, på hvilken nålen är
upphängd, förblir fullkomligt lodrät, samt att
nålens tyngd genom magnetisering icke undergår
någon förändring. En upphängning af ofvan anförda
slag i nålens tyngdpunkt, så att den blefve fritt
rörlig i alla riktningar och fullkomligt oberoende
af tyngdens inverkan, är emellertid praktiskt
outförbar; man måste således använda andra utvägar
för bestämmande af den jordmagnetiska kraftens
riktning. Denna angifves fullständigt genom två
vinklar, deklinationen och inklinationen (se dessa
ord), den förra i horisontalplanet, den senare mot
detta plan. Ett annat bevis på jordens magnetiska
beskaffenhet är att en stång mjukt jern blir genom
jordens inverkan magnetisk, så att poler uppstå,
alldeles som om jernstycket närmades intill en
magnet. Härvid gör sig jordmagnetismen gällande med
olika styrka, alltefter som jernstången hålles i en
större eller mindre vinkel mot den jordmagnetiska
kraftens riktning. Hålles stången sammanfallande med
denna riktning, verkar kraften med hela sin styrka,
annars med komposanten längs stången. Den magnetism,
som uppstår i en vertikalt upphängd stång af mjukt
jern, är sålunda proportionel mot jordmagnetismens
vertikala komposant; derpå grundar sig ock en metod
att bestämma denna komposants relativa styrka och
derigenom inklinationen. Jordmagnetiska kraftens andra
element är denna krafts styrka (intensitet). Eftersom
kraften gör en vinkel med horisontalplanet, har
den en vertikal och en horisontal komposant. Hela
intensiteten beräknas ur den horisontala komposanten
och inklinationen; man har endast att dividera
horisontala komposanten (om hvars bestämmande se
Intensitet) med cosinus för inklinationen. För att
utröna jordens magnetiska tillstånd hafva, utom
äldre, mera enstaka observationer, under loppet af
flere årtionden iakttagelser anställts på en mängd
orter öfver samtliga de jordmagnetiska elementen,
deklinationen, inklinationen och intensiteten. Om ock
dessa iakttagelser ej räcka till att fullständigt
bestämma jordens magnetiska tillstånd, kunna
dock ur dem vissa satser härledas, hvilka i stort
karakterisera detta tillstånd. För att åskådliggöra
resultaten använde man redan från början den grafiska
metoden, i det man på kartor öfver större eller mindre
delar af jorden införde de observerade värdena på de
jordmagnetiska elementen. Sålunda erhölls ett antal
orter, på hvilka deklinationen och inklinationen
voro lika, och man fann, att de orter, på hvilka
något af de nämnda elementen hade samma värde, kunde
sammanbindas med ganska regelbundna linier. På
detta sätt uppstodo på kartorna tre system af
linier, näml. för lika deklination, isogoner,
för lika inklination, isokliner, och för lika
intensitet, isodynamer. Äfven ett annat system af
linier har införts, nämligen magnetiska meridianer,
hvarmed förstås sådana, som sammanbinda orter,
der den i horisontalplanet rörliga magnetnålens
(deklinationsnålens) riktning i rymden är densamma
En deklinationsnål, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>