Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Josef ("Jehovah föröke"), patriarken Jakobs son - Josef, jungfru Marias man, Jesu fosterfader - Josef af Arimatia - Josef (Joseph), romersk-tyske kejsare - Josef. 1. J. I, kejsar Leopold I:s och Eleonoras af Pfalz-Neuburg äldste son - Josef. 2. J. II, den föregåendes brorsdotters son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Jos. 24:32). – J:s historia läses i 1 Moseb. 37-50
kap. Hans vistelse i Egypten inföll, enligt
ännu allmänt gängse åsigter, under den tid, då
hyksosfolket (se Egypten, sp. 227-228) herskade
der i landet, och den farao, som upphöjde J.,
var troligen den, som på monumenten bär namnet
Apopi. – Äfven hos muhammedanerna är J:s historia en
älsklingshistoria. Muhammed sjelf kallar henne "den
skönaste bland historier", och 12:te kap. af koran
handlar om J. ("Jussuf"). I den senare muhammedanska
diktningen är förhållandet mellan "Jussuf och Suleika,
konungens dotter och Potifars hustru", eget nog,
behandladt som ett idealt kärleksförhållande. – J:s
historia bildar stoffet till Méhuls opera "Josef
i Egypten". J. P.
Josef, jungfru Marias man, Jesu fosterfader, var,
enl. de bibliska berättelserna och traditionen, en
timmerman af Davids ätt. Enligt traditionen var han
vid sitt giftermål med Maria en äldre man, enkling med
söner och döttrar. Enligt de evangeliska berättelserna
synes hans uppgift såsom Marias make hufvudsakligen
hafva varit att skyddande stå vid hennes sida,
så länge hon behöfde det. Vid Jesu tillträde till
lärareämbetet var han troligen redan död. Ett af de
s. k. apokryfiska evangelierna, "Historia Josephi
fabri lignarii" (möjligen från 4:de årh.), behandlar
särskildt J:s historia. Romersk-katolska kyrkan firar
hans åminnelse d. 19 Mars, grekisk-katolska d. 26 Dec.
J. P.
Josef af Arimatia (stad i Judéen, n. ö. om
Jerusalem), en medlem af det höga rådet i
Jerusalem, var under Jesu lefnad en af hans
hemlige lärjungar. Med Nikodemus’ hjelp lät han
nedtaga frälsaren från korset och begrof honom i
en nyuthuggen graf i sin "örtagård". (Matt. 27:
57-60, Mark. 15: 42-46, Luk. 23: 50- 54,
Joh. 19: 38-42). Enligt legenden skall han hafva
förkunnat kristendomen i England. Se Graal.
J. P.
Josef (Joseph), romersk-tyske kejsare: 1. J. I,
kejsar Leopold I:s och Eleonoras af Pfalz-Neuburg
äldste son, född d. 26 Juli 1678, kröntes 1687 till
ungersk och 1690 till tysk konung. J. erhöll en
ytterst vårdad uppfostran och visade tidigt prof på
såväl stora språkkunskaper som omfattande insigter i
statsvetenskaperna. Vid sitt tillträde till regeringen
efter faderns död, d. 5 Maj 1705, fick han öfvertaga
dennes krig med Frankrike om det spanska arfvet – en
strid, som ej slutade under J:s lifstid – och bekämpa
de upproriske ungrarna, som rest sig i anledning af
1687 års författningsförändring. 1707 förklarades
han och hans hus förlustiga Ungerns krona. Af Karl
XII nödgades han att gifva religionsfrihet åt de
förtryckta protestanterna i Schlesien. Från sin
plan att införlifva Bajern med Österrike måste han
afstå till följd af det motstånd, som förslaget
rönte hos alla främmande makter. J. arbetade nitiskt
på att bringa ordning i såväl arflandens som Tyska
rikets förvaltning, men hans sträfvanden hunno bära
endast ringa frukt, ty han afled snart, d. 17 April
1711. Hans död bildade en vändpunkt i det spanska
arfföljdskriget. Enär han nämligen i sitt gifte med
Vilhelmina Amalia af Braunschweig (1699) efterlemnade
endast döttrar, ärfdes hans land af hans broder,
Karl (III), hvilken var den österrikiske pretendenten
till spanska arfvet, men hvilken, sedan han blifvit
herskare öfver ett stort rike, ej längre kunde påräkna
de europeiska makternas medverkan. Dessa blefvo
i stället benägna att sluta fred med Frankrike. –
2. J. II, den föregåendes brorsdotters son, son till
kejsar Frans I och Maria Teresia, född d. 13 Mars
1741, blef d. 27 Mars 1764 vald till tysk konung,
efterträdde d. 18 Aug. 1765 sin fader som kejsare
och antogs s. å. af sin moder till medregent öfver
de österrikiska arflanden. J. visade tidigt ett
lifligt intresse för allt, som rörde staten och
folket, samt studerade ifrigt sin tids filosofiska
och politiska literatur. Voltaire var hans ideal
bland skriftställare, Fredrik II af Preussen bland
statsmän. Ej nöjd med de lärdomar han af andras
skrifter och föredömen kunde hemta, sökte han sjelf
genom ofta förnyade resor skaffa sig kännedom om
ställningen i främmande riken och befolkningens
tillstånd i de österrikiska arflanden. Redan vid unga
år var han på det klara med sin lifsuppgift – att i
enlighet med encyklopedisternas och fysiokraternas
läror reformera ej blott de österrikiska arflandens,
utan äfven, så vidt möjligt, Tyska rikets
styrelse. Så länge Maria Teresia lefde, utöfvade hon
ett återhållande inflytande på sonens reformifver,
i det hon lemnade honom fria händer endast i afseende
på arflandens militärväsende, hofförvaltning och (i
någon mån) rättsväsende, inom hvilket sistnämnda han
vidtog en så vigtig reform som tortyrens afskaffande
(1775). – Sjelf måhända den ende tysk, som på denna
tid trodde på Tyska rikets framtid och hyste kärlek
till det tyska fäderneslandet, egnade han i stället
sina krafter under moderns lifstid åt att ingjuta
nytt lif i riksförfattningens otympliga former, men
efter nio års fruktlösa sträfvanden uppgaf han allt
hopp om att kunna reformera riksförfattningen. Med
Maria Teresias död (d. 29 Nov. 1780) började, såsom
Fredrik II förutspådde, "en ny tingens ordning"
i Österrike. J. ville i grunden reformera både
stat och kyrka. Han gaf sina kristna undersåtar
fri religionsöfning och judarna medborgerliga
rättigheter, inskränkte påfvens myndighet och
indrog omkr. 700 kloster, men kom derigenom i
spändt förhållande till påfven och det i Österrike
mäktiga klerikala partiet. De olika landsdelar,
af hvilka den österrikiska monarkien bestod, sökte
han sammansmälta till en helstat, i hvilken icke
längre några skiljaktigheter i språk, seder och
institutioner skulle finnas, och i hvilken alla
medborgare skulle vara lika berättigade. Han upphäfde
böndernas lifegenskap och adelns skattefrihet samt
afskaffade en mängd missbruk inom förvaltningen. Men
sjelf en despot, trampade han de särskilda folkens
lagstadgade fri- och rättigheter under fötterna samt
framkallade derigenom ett allmänt missnöje, hvilket
gaf sig luft i synnerhet i Ungern och österrikiska
Nederländerna (Belgien), der de påbjudna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
