Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Josefina (Marie-Joséphine-Rose), gemål till Napoleon I - 2. Josefina Maximilana Eugenia Napoleona, drottning af Sverige och Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken också J., efter en förtviflad kamp med
sitt hjerta, ingick, och som afkunnades genom ett
senatuskonsult af d. 16 Dec. 1809. Napoleon förmälde
sig med Marie-Louise af Österrike. J. drog sig
undan och vistades sedan dels på slottet Navarre
(i depart. Eure), dels på slottet Malmaison, der
hon, fast i sin kärlek till Napoleon och krossad
genom hans fall, afled d. 29 Maj 1814. Hon begrofs
i det närbelägna Rueils kyrka, i hvilken finnes en
af hennes barn 1825 uppsatt minnesvård, på hvilken
hon är framställd i knäböjande ställning. I Fort de
France på Martinique restes 1856 hennes staty. – Jfr
"Lettres de Napoléon à J." etc. (1827), "Lettres de
J. à Napoléon et à sa fille" (1833) och J. Aubenas:
"Histoire de l’impératrice J." (1857-59).
2. Josefina Maximiliana Eugenia Napoleona, drottning
af Sverige och Norge, den föregåendes sondotter,
äldsta dotter af kejsar Napoleon I:s styfson,
vice konungen af Italien prins Eugène (se d. o.),
samt prinsessan Augusta Amalia, dotter af konung
Maximilian I af Bajern, föddes på slottet i Milano
d. 14 Mars 1807. Samma år (d. 20 Dec.) förlänade
Napoleon henne titeln prinsessa af Bologna och 1813
värdigheten af hertiginna af Galliera med eganderätt
till slottet i Bologna orh domänen Galliera. Sina
första lefnadsår tillbragte hon i Milano och i dess
närmaste omgifning, i det natursköna Monza. När
1814 års krigshändelser krossade Napoleons välde,
måste vice konungen lemna Italien. Han begaf sig till
Bajern och köpte (1817) af sin svärfader furstendömet
Eichstädt och landtgrefskapet Leuchtenberg. Från
denna tid vistades den furstliga familjen dels i det
leuchtenbergska palatset i München, dels på slottet
i Eichstädt, dels på det hertigliga godset Ismaning
(i närheten af München). Prinsessans uppfostran
leddes af modern personligen samt af den fint bildade
fröken von Mieg, som redan uti Italien var anställd
såsom guvernant för de furstliga barnen. Åt de mest
framstående lärare anförtroddes undervisningen i
särskilda läroämnen (prinsessan förstod latin samt
talade och skref med förvånande lätthet franska,
tyska, italienska och engelska). Den 15 Nov. 1822
trolofvades den unga prinsessan i Eichstädt med
Sveriges-Norges kronprins, Oskar, och vigdes
vid honom (par procuration) d. 22 Maj 1823 i det
leuchtenbergska palatset i München. Dagen derpå
afreste hon till Sverige och landsteg d. 13 Juni
vid Manilla på Djurgården, helsad af folkets
ändlösa jubel. Till riksdagens ombud, som för
henne tolkade nationens vördnad, uttalade hon på
sitt nya fäderneslands språk den försäkran att det
skulle blifva hennes ömmaste omsorg att förtjena
"konungens och drottningens huldhet, sin gemåls
kärlek och nationens tillgifvenhet". I Stockholms
storkyrka förnyade hon sitt äktenskapslöfte, d. 19
s. m. "Glad, öppen och hjertlig, var kronprinsessan
helt naturligt medelpunkten för alla nöjen, alla
tidsfördrif, all glädje". Länge skulle dock icke
denna lycka förblifva ostörd. Hennes fader afled
plötsligt d. 21 Febr. 1824. Oaktadt denna djupa sorg
medföljde kronprinsessan till Kristiania sin gemål,
som blifvit
utämnd till vice konung öfver Norge. Med hänförelse
emottogs hon, hvarhälst hon visade sig, och öfverallt
vann hon hjertan. Nya pligter väntade henne snart. Hon
gaf d. 3 Maj 1826 lifvet åt sitt första barn, prins
Karl (sedermera konung Karl XV); 1827 föddes prins Gustaf,
1829 prins Oskar (sedermera konung Oskar II),
1830 prinsessan Eugenia och 1831 prins
August. Modersglädjen manade furstinnan att söka
mildra det elände, uti hvilket så många barn
födas och uppväxa. I detta syfte stiftade hon
(1827) "Sällskapet till uppmuntran af öm och
sedlig modersvård". Derjämte öfvertog hon (1829),
vid prinsessan Sofia Albertinas frånfälle,
ledningen af "Välgörande fruntimmers-sällskapet",
hvars uppgift likaledes var att understödja
fattiga qvinnor och barn. Denna verksamhet i de
olyckligas tjenst utvidgade hon ytterligare, då hon
1830 stiftade "Sällskapet för inhemsk silkesodling"
och 1833 "Sällskapet till arbetsamhetens uppmuntran",
hvilka äfven hade till ändamål att, medelst
arbete, anskaffa hjelp åt nödställda och orkeslösa.
Vid denna tid förlorade hon sin äldre broder,
prins August (d. 28 Mars 1835), och denna sorg
Ökade det sjukliga svårmod, hvaraf hon några år
tycktes lida. Ett lyckligt inflytande på detta
själstillstånd utöfvade en längre vistelse vid Medevi
helsobrunn (1835) och än mer glädjen att i
sitt eget hem, på Stockholms och Tullgarns
slott, få återse kära anförvandter, såsom sin broder
Maximilian (s. å.), sin moder, sina systrar
Eugenia och Theodolinda samt sin nyssnämnda broder
(1836), och sedermera (1839) sin syster Amalia,
enkekejsarinna af Brasilien. Med stärkta krafter
egnade hon sig åt sitt ansvarsfulla kall. Barnens
bokliga undervisning anförtroddes åt upplyste män,
men hon behöll för sig sjelf uppgiften att gifva åt
deras unga hjertan den prägel af dygd och fromhet,
som utmärkte hennes egen ädla personlighet.
Till följd af dessa moderspligter höll hon det
för sin skyldighet att icke skilja sig från sin
familjekrets. Endast underrättelsen om hennes
moders oroväckande helsotillstånd kunde förmå henne
att, efter ett tjuguårigt vistande i Sverige,
afresa till München (1843). – Den 8 Mars 1844
uppsteg Oskar I på Sveriges och Norges tron.
Konungen och drottningen kröntes i Stockholm
d. 28 Sept. s. å. Någon kröning i Norge egde
deremot icke rum, emedan biskopen i Trondhjem,
der kröningen skulle ske, gaf tillkänna sin
obenägenhet att kröna en drottning, som icke tillhörde
den evangelisk-lutherska läran. Drottningen var
nämligen född och uppfostrad i den romersk-katolska
trosbekännelsen och hade vid sin förmälning
formligen erhållit rätt till fri utöfning af sin
tro, hvilken hon förblef orubbligt hängifven
intill sin död. Konungen uppsköt kröningen, som
sedermera af andra skäl icke kom att försiggå. Liksom
tillförene egnade sig drottningen endast åt make
och barn och "sökte ingen annan förströelse än
den hon var lycklig att finna i en välgörenhet,
som hon utöfvade med frikostig hand". Det vore
att förneka hennes utmärkta begåfning, hennes
upphöjda tänkesätt och framförallt hennes kärlek
till fosterlandet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
