Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Josefina Maximilana Eugenia Napoleona, drottning af Sverige och Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om man antoge, att hon icke med lifligt intresse
följde afgörandet af de många stora frågor, som
behandlades under hennes gemåls regeringstid. Men
bättre än någon insåg hon, att det ej tillkom henne
att söka inverka på regeringsärendena. Så uppfattades
äfven hennes handlingssätt inom landet, och under de
många resor, som hon med konungen företog inom de båda
rikena, emottog hon ovedersägliga bevis på folkets
tillgifvenhet. Med sina barn besökte hon allestädes
sjukhus, skolor, välgörenhetsanstalter af alla slag
och tog noggrann kännedom om de bekymmer och behof,
som icke mäktade framtränga intill tronen. Men under
det hon sålunda sökte mildra sina medmenniskors
nöd, hemsöktes hon sjelf af smärtsamma pröfningar,
såsom förlusten af sin moder, d. 13 Maj 1851, af
sin son prins Gustaf (d. 24 Sept. 1852) och af sin
broder prins Max (s. å.). Samtidigt hade konungen
och prinsessan Eugenia svårt insjuknat. Under dessa
bittra pröfningar var J. en förebild af kristligt
tålamod och uppoffrande kärlek. Också blef henne den
lyckan beskärd att i rikt mått få dela de hyllningar,
som egnades monarken vid hans tillfrisknande
(1853). Hans sjukdom inställde sig emellertid snart å
nyo med förhärjande kraft, och d. 8 Juli 1859 uppgaf
han sin anda. I sitt testamente hade han gifvit
drottningen ett rörande bevis på sin tillgifvenhet:
"Må dessa blad förvara uttrycken af min tacksamhet
för den ömhet och innerliga kärlek, hvarmed jag af
en älskad gemål varit omhägnad, för den lycka och
glans hennes sällsporda dygder och höga förstånd
spridt öfver konungaborg och rike". – Frigjord från
de yttre förpligtelser, som tronen ålägger, sökte
enkedrottning J. att i större tillbakadragenhet
framlefva sina återstående dagar, hvilka, äfven de,
skulle blifva rikare på sorg än på glädje. Döden
ryckte från hennes sida drottning Lovisa (1871),
konung Karl XV (1872) och prins August (1873), hennes
enda då lefvande syster, enkekejsarinnan af Brasilien
(s. å.), jämte flere andra nära slägtingar. Liksom
i lyckan var enkedrottningen i lidandet en föresyn
för alla. Folkets vördnad för henne växte i samma
mån som hennes sorg. Ett vackrare uttryck af dessa
känslor har aldrig kommit någon furstinna till del
än den hänförelse, med hvilken det svenska och det
norska folket firade den femtioåriga minnesdagen af
hennes ankomst till Norden. På Rosendals lustslott
vid Stockholm, d. 13 Juni 1873, och på slottet i
Kristiania, d. 6 Juli 1874, emottog den åldriga
konungamodern de mest rörande bevis på nationens
oskrymtade erkänsla och beundran. Såsom varaktiga
minnen af dessa dagar insamlades såväl i Norge som i
Sverige betydliga penningemedel, hvilka ställdes till
enkedrottningens förfogande. Den gifmilda furstinnan
ökade dessa fonder med storartad frikostighet och
öfverlemnade dem till förvaltning åt särskilda
styrelser. Sålunda stiftades i Sverige (1873)
"Föreningen till minne af konung Oscar I och drottning
Josephina" med uppgift att bereda stöd åt värnlösa
och fallna, samt i Norge (1875) "Enkedrottning
Josephines legat for kvindelig
uddannelse", med syfte att bereda tillfälle åt
qvinnor att inom eller utom fäderneslandet
förvärfva kunskaper eller konstskicklighet. Sjelf lade
hon. d. 1 Dec. 1873, i Stockholm grundstenen till en
välgörenhetsanstalt, som hon uteslutande af egna medel
ville bekosta, i ändamål att bereda ett sorgfritt hem
åt äldre qvinnor, som sett bättre dagar. Anstalten,
benämnd "Konung Oscar I:s minne", öppnades af
stiftarinnan personligen d. 1 April 1876. Derjämte
tillförsäkrade hon (1874), inom anstalten
"Josephinahemmet" (i Stockholm), framtida skydd
och vård åt olyckliga trosförvand ter, för hvilka
hon under sin lefnad städse var en mild försyn. Utom
de barmhertighetsverk, som enkedrottningen sålunda
skapat, stodo flere andra under hennes personliga
ledning eller beskydd, såsom "Sällskapet de fattiges
vänner", "Fruntimmers-sällskapet för arbetsflitens
befrämjande"’, "Lotten Wennbergs fond för hjelp
behöfvande", Allmänna institutet för döfstumma och blinda,
m. fl. Alla erhöllo värdefulla bevis på hennes
lifliga deltagande, och bland dem, som än i dag
bära hennes namn, må nämnas: "Drottning Josefinas
slöjdeskola för flickor" (i Malmö), "Drottning
Josefinas räddningsanstalt för vanvårdade barn" (inom
Kronobergs län), "Josephine stiftelse" (i Stavanger)
m. fl. Med ett ord, enkedrottningen var outtröttlig
i menniskokärlekens tjenst. Hos henne växte
behofvet att gifva med hennes genom arf ökade tillgångar,
så att mot slutet af hennes lif de medel hon använde
att hjelpa öfverskredo det belopp, som tillföll henne
såsom Sveriges enkedrottning. Ett af de kännetecknande
dragen af denna välgörenhet var den hjertegodhet,
med hvilken den finkänsliga furstinnan utöfvade
sin gifmildhet. Flere timmar af dagen egnade hon att
pröfva de många böneskrifter, som från skilda håll och
olika samhällsklasser riktades till henne samt att
personligen öfverlemna de gåfvor, hvarmed hon sökte
lindra andras nöd. För alla hade hon öppet hjerta
och öppen hand. Mer än en from framtidsplan, bl.
a. upprättandet af ett hem för åldringar, som förlorat
synförmågan, hägrade ännu för enkedrottningen, då
hon träffades af sjukdom. Redan år 1869 hade hon,
till följd af försvagad helsa, vistats flere månader i
södra Bajern, och hon återvände dit äfven 1873, efter
ett besök hos sin syster i Lissabon. Nära beslägtad,
som hon var, med de flesta af Europas konungahus,
rönte hon, hvarthälst hon ställde sin färd, det
mest vördnadsfulla och hjertliga emottagande. 1875
förverkligade hon en länge närd önskan att företaga
en resa till Rom och att återse de ställen, der hon
upplefvat sina första barnaår. På hemresan angreps
hon i Milano af en sjukdom, som ingaf de allvarligaste
farhågor. Vid sin återkomst till fäderneslandet
återtog hon sitt strängt regelbundna lefnadssätt,
men i Maj 1876 lades hon på sjukbädden, från hvilken
hon icke mer skulle uppstiga. Enkedrottningen var
icke oförberedd på döden. Långt förut, 1870, hade hon
skriftligen förordnat om allt, som borde iakttagas
vid hennes frånfälle, och på ett rörande sätt uttalat
sin erkänsla till alla dem, "som omsrifvit henne med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
