Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Josefina Maximilana Eugenia Napoleona, drottning af Sverige och Norge - Josefina kyrka kallas ibland såväl kyrkan i Färingtofta församling af Kristianstads län som kyrkan i Brunneby med Klockrike församling af Östergötlands län - Josefinos. Se Afrancesados - Josefinska ortopediska institutet. Se Gymnastiskt-ortopediska institutet - Joseph, vanligen kallad Le père J. (Fader Josef), kardinal Richelieus förtrogne. Se Tremblay, Leclerc du - Joséphine, kejsarinna af Frankrike. Se Josefina 1 - 1. Josephson, Jakob Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärlek, trohet och tillgifvenhet". Den 7 Juni 1876
afled hon på Stockholms slott efter att hafva tagit
ett kärleksfullt farväl af sin familj. Hennes
sista ord voro: "Hvad jag är lycklig ... Nu går
jag hem ... Jag tackar Dig, min Gud". Den 22
Juni s. å. nedsattes hennes stoft i Ponte-Corvoska
grafkoret i Riddarholmskyrkan.
– Se Jos. Müller: "Minnen ur drottning Josephines
levnadshistoria" (1873) och "Tacksägelse i anledning
af H. M. enkedrottningen af Sverige och Norge
Josephina Maximiliana Eugenias frånfälle samt Tal vid
jordfästningen och grafsättningen jemte personalier"
(1876). J. M-r.
Josefina kyrka kallas ibland såväl kyrkan
i Färingtofta församling af Kristianstads län
som kyrkan i Brunneby med Klockrike församling af
Östergötlands län.
Josefinos. Se Afrancesados.
Josefinska ortopediska institutet. Se
Gymnastiskt-ortopediska institutet.
Joseph [sjåse’ff], vanligen kallad Le père J. (Fader
Josef), kardinal Richelieus förtrogne. Se Tremblay,
Leclerc du.
Josephine [sjåsefln], kejsarinna af Frankrike. Se
Josefina 1.
1. Josephson, Jakob Axel, tonsättare, föddes i
Stockholm d. 27 Mars 1818, blef student i Upsala 1835,
director cantus vid katedralskolan derstädes 1841
samt filos. magister 1842, sedan han disputerat om
Några momenter till en karakteristik af den nyaste
musiken. År 1841 utgaf han äfven sitt första sånghäfte
samt fick Bergfalkska priset för skaldestycket
Konstnärens morgondröm. Den uppmuntran, som i flere
musikaliska hem, såsom v. Kraemers, Atterboms,
Geijers och fru Silfverstolpes, egnades hans
talang, bestämde honom för tonkonstens utöfning såsom
lefnadskall, och genom Jenny Linds frikostiga hjelp
sattes han 1843 – sedan hans ansökan om offentligt
understöd blifvit afslagen
– i tillfälle att resa till Dresden, der han
studerade orgelspel under Schneider, samt till
Leipzig, der han lärde komposition under
Hauptmann och Gade. Åren 1845-46 vistades
han i Rom och blef der hedersledamot af akademien
Santa Cecilia. Återkommen till Sverige 1847,
förestod han en tid såsom chördirigent Filharmoniska
sällskapet i Stockholm och uppförde der 1849 sin
Essdursymfoni och sitt chörverk Islossning, hvilket
senare arbete lär vara komponeradt redan före hans
utrikes resa. 1849 utkom äfven andra upplagan
af hans första sånger, och samma år utnämndes
han, efter Nordblom, till director musices vid
Upsala universitet. På denna plats verkade
han med en sådan kraft, att Upsala i
musikaliskt afseende höjdes till andra rangen
bland Sveriges städer. Han stiftade der
Filharmoniska sällskapet, hvilket, bestående af
studenter och damer ur stadens societet, årligen
med biträde af akademiska kapellet och krafter från
Stockholm gaf flere konserter för chörkompositioner,
konserter, hvilka småningom kommo att blifva verkliga
musikfester, ej blott för Upsala samhälle utan
äfven för närliggande och aflägsnare orter, ungefär
som de engelska Händelsfesterna i Birmingham eller
York. J. var den förste, som i Upsala
regelbundet höll musikhistoriska föreläsningar,
och han förestod dessutom 1851-52 studentkårens
sångförening, hvars program han riktat med
härliga qvartettkompositioner, såsom Vårt land,
Stjernorna tindra, Rings drapa m. fl. 1860 bragte
J. till uppförande på scenen Sofokles’ "Antigone"
med Mendelssohns musik; behållningen anslogs till
ett "Antigonestipendium" åt musikaliskt lefvande
ynglingar. Samma år utgaf han en Elementarlära i
musik. 1864 blef han organist vid Upsala domkyrka
och 1874 fick han professors titel. Af Musikaliska
akademien, hvars ledamot han var sedan 1857,
erhöll han i uppdrag att fortsätta den af Franz
Berwald påbörjade, men genom dennes död, 1868,
afbrutna omarbetningen af Haeffners koralbok, och
1877 utgaf han ett Förslag till ändringar, omfattande
koralerna 60-200. Rastlöst arbetade han, ända tills
han öfverraskades af döden. J. afled i Upsala d. 29
Mars 1880. – Dessa äro de torftiga yttre dragen af
en lefnad, som förflöt under en tyst, anspråkslös,
välsignelsebringande verksamhet, omedelbart för
Upsala samhälle, medelbart för hela Sveriges tonkonst
och musikaliska, ja andliga lif. Arbetet med och
uppförandet af lyftande, storslagna oratorier måste,
särdeles vid landets främsta högskola, der större
delen af den en högre bildning sökande ungdomen
under den energiske och fromme patriarken erhöll
sin musikaliska uppfostran, nödvändigt verka till
fosterländsk förädling, ej blott estetiskt, utan
äfven religiöst och moraliskt. I detta afseende
står vårt land i säkerligen oberäknelig skuld till
J. för hans genom mödor och uppoffringar, om hvilka
den oinvigde knappt kan göra sig en föreställning,
åvägabragta stora vårkonserter, med de främste
mästares, enkanneligen Händels, väldiga kantatverk på
programmet. – Men J. har en annan och kanske större
betydelse, nämligen såsom tonsättare. Denna betydelse
koncentrerar sig så helt och hållet i romansen,
att man kan säga, å ena sidan att han endast på
detta fält är verkligt stor, å andra sidan att han
är den måhända siste bland våra stora vis-tonsättare
i detta ords egentliga mening. Ty ingen af våra nu
lefvande tonsättare – med undantag af Wennerberg på
qvartettens område – kan, ehuru flere diktat både
vackra och populära sånger, berömma sig af att ega en
sådan melodisk ursprunglighet som den, hvilken egdes
af A. Söderman, A. F. Lindblad och J., som under
loppet af blott fyra års tid följde hvarandra i
grafven. Oförgätliga äro sådana tonperlor som Värme och
ljus, Den resande studenten, Längtan från hafvet. Si
dormis doncella, Vårhelsning, I skogen, Stjernklart,
Venetiansk sång och Fågeln i November. J. visar sig
beslägtad närmast med A. F. Lindblad. Bägge utmärkas
af denna melodiens innerlighet och klassiska skönhet,
i förening med en okonstlad enkelhet, som försmår
både den reflekterade deklamatoriska uppstyltningen
och det raffinerade ackompanjemcntet. I sina bästa
melodier når J. fullt upp till Lindblad; och ehuru
han är dennes efterföljare och således en grad
mindre genialisk, visar han nog ett eget kynne och
individuella egenskaper, hvarjämte han stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
