Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Joux, Val de - Jouy (Victor Joseph Etienne) - Jovanović, Stephan - Jovanović, Zmaj Jovan - Jovellanos l. Jove Llanos, Don Gaspar Melchor de - Jovialisk - Jovianus (Flavius Claudius Varronianus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(depart. Doubs) af Mont Risoux och genomflytes af
ån Orbe, som utmynnar i Lac de J. (1,009 m. öfver
hafvet). Innevånarna (omkr. 6,000) äro protestanter af
fransk härkomst och sysselsätta sig mest med klensmide
och urmakeri.
Jouy, de [dö sjoui], psevdonym för franske författaren
Victor Joseph Etienne, som föddes 1764 i byn Jouy
vid Versailles. På grund af sitt oroliga lynne
skickades han vid 17 års ålder att tjenstgöra
bland de franska trupperna i Guyana och beordrades
sedermera, då han afslutat sina militära studier,
till Ostindien, der han upplefde många sällsamma
och farliga äfventyr. Återkommen till Frankrike
1790, deltog han i de första revolutionskrigen,
men anklagades för rojalistiska stämplingar och
måste fly till Schweiz, hvarifrån han återvände
efter Robespierres fall (1794). Han tog 1797 afsked
ur krigstjensten och egnade sig åt literaturen. 1815
invaldes han i Franska akademien och blef efter 1830
bibliotekarie i Louvre. Under restaurationen (1815-30)
slöt han sig till den liberala oppositionen,
förföljdes ofta för sitt skriftställeri och
dömdes tre gånger till fängelse. Död i S:t Germain
1846. J. författade operatexter, sorgspel, lustspel,
sedeskildringar och tidningsartiklar, för hvilka han
vann samtidens beröm. Han var en angenäm, men ytlig
skriftställare. Verkligt goda äro hans två första
operatexter La Vestale (1807; "Vestalen", 1823) och
Fernand Cortez (1809; "Ferdinand Cortez", 1826), bägge
med musik af Spontini. Han skref vidare texterna till
Les bayadères (1810, musik af Catel), Les Amazones
(1812, musik af Méhul), Les Abencerrages (1813,
musik af Cherubini), Moïse (1827) och Guillaume Tell
(1829; "Wilhelm Tell", 1856), de två sistnämnda med
musik af Rossini. Bland hans tragedier må nämnas
Tippo Saib (1813), Bélisaire (1818) och Sylla
(1824; "Sulla", 1828). Under titlarna L’hermite
de la Chaussée-d’Antin, L’hermite de la Guyana, Les
hermites en prison o. s. v. utgaf han från 1812 en
rad vidlyftiga skildringar af tidens seder, nycker,
moder och besynnerligheter, i en stil, som sedan
vidare utvecklats af de franske kåsörerna. J. utgaf
1823-28 sina Oeuvres complètes (27 bd).
Jovanovic [-vitj], Stephan, friherre von, österrikisk
general, f. 1828 af sydslavisk börd, inträdde 1845 i
armén, deltog i 1848-49 och 1866 års krig uti Italien,
utnämndes 1876 till fältmarskalklöjtnant och fick
1878 befälet öfver den armé, som skulle ockupera
Bosnien och Herzegovina. Den noggranna kännedom han
som generalkonsul i Bosnien (1861-65) inhemtat om
detta lands förhållanden kom honom dervid till pass,
och på få dagar samt nästan utan förluster verkställde
han besittningstagandet. Han förde öfverkommandot
i de ockuperade landen till 1882, då han utnämndes
till ståthållare i Dalmatien.
Jovanovic [-vitj], Zmaj Jovan, serbisk skald,
f. 1833, har riktat sitt fäderneslands literatur
med utmärkta alster af lyrisk och satirisk diktning
samt i synnerhet genom sina ballader hänryckt det
serbiska folket, hvilket han äfven skänkt ypperliga
öfversättningar från
tyska, ryska och magyariska skalder. J:s samlade verk
utkommo 1879.
Jovellanos [chåveljanås] l. Jove Llanos, Don Gaspar
Melchor de, spansk statsman och skriftställare,
f. 1744, var 1767-78 brottmålsdomare i Sevilla,
1778-80 alcalde de casa y corte i Madrid och utnämndes
1780 till medlem af höga rådet för förvaltningen af
de spanska riddareordnarnas gods. På grund af sin
nära förbindelse med den för regeringen misshaglige
och slutligen fängslade Cabarrus aflägsnades han
1790 från hufvudstaden till sin födelsebygd Asturien,
för hvars materiella förkofran han rastlöst arbetade
och der, i Gijon, genom hans försorg 1791 öppnades ett
polytekniskt institut, vid hvilket han sjelf verkade
såsom lärare. Ett noggrant studium af de då rådande
bedröfliga landboförhållandena i Spanien dref honom
derjämte till författande af det grundliga arbetet
Informe de la sociedad económica de Madrid al Real
y supremo Consejo de Castilla en el expediente de
ley agraria (1794), i hvilket han bl. a. uttalade
sin förkastelsedom öfver lagstiftningens till
ytterlighet drifna ingrepp i jordbruksförhållandena
och ansåg statens enda uppgift vara att skydda
landtbrukarnas intresse, men för öfrigt lemna fritt
rum åt den enskilda företagsamheten, samt hvari
han yrkade upphäfvandet af de vissa korporationer
och klasser medgifna onaturliga privilegier
(t. ex. det mäktiga hjordegaresällskapet Mestas
rätt till beten öfver landet), som omöjliggjorde
ett blomstrande landtbruk. 1797 utnämndes J.,
som genom sin patriotiska nitälskan vunnit stor
popularitet, till justitieminister, men den
allsmäktige konungagunstlingen Godoy, som, måhända
till en del genom J:s inflytande, för en kort tid
störtades, utverkade på hösten 1798 J:s afskedande
och höll honom 1801-08 i fångenskap på ön Mallorca. Då
fransmännen 1808 inträngde i Spanien, frestade de J.,
bl. a. med inrikesministerportföljen, att öfvergå
på deras sida, men han inträdde såsom medlem af
centraljuntan, hvilken ledde befrielsekriget mot
dem. J. dog 1811 med det namn om sig att vara en
af Spaniens ädlaste politiska karakterer. Utom
nationalekonomiska och politiska arbeten
författade J. äfven poetiska, bl. a. sorgespelet
El Pelayo (1799), skildrande goternas kamp mot
muhammedanerna. Hans samlade skrifter utgåfvos af
Cañedo 1830-32.
Jovialisk [uttalas stundom sjovialisk], Fr. jovial
(af Lat. jovialis, hörande till Jupiter, hvilken
planet astrologerna ansågo medföra glädje och lycka),
gladlynt, skämtlysten, fryntlig.
Jovianus (fullst. Flavius Claudius Varronianus J.),
romersk kejsare, blef efter kejsar Julianus’ död, Juni
363, af hären från befälhafvare för lifvakten upphöjd
till kejsare. Han slöt derefter en skymflig fred med
den persiske konungen Sjapur, till hvilken han måste
afträda det vigtiga Nisibis jämte flere städer och
områden. J. upphäfde sin företrädares förordningar
mot de kristna, men tillstadde hedningarna fri
religionsöfning. På återvägen till Konstantinopel
afled han helt plötsligt i Galatien (Febr. 364).
R. Tdh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
