Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jubelfest - Jubelmagister. Se Jubeldoktor - Jubelår kallades hos judarna hvart femtionde år - Jubilar, den, med afseende på hvilken ett jubileum firas - Juliate, namn på tredje söndagen efter påsk - Jubilera, jubla, högljudt yttra sin glädje - Jubileum, jubelfest (se d. o.) - Jubis, Fr., lådrussin - Jubmel (Ibmel, Jibmel, af jubmat, brus, dån), i den lappska mytologien benämning på gud (motsv. F. jumala). Se Lappsk mytologi - Jucar, flod i östra Spanien - Juckasjärvi, socken och lappmarkstingslag i Norrbottens län - Juda, patriarken Juda, Jakobs fjerde son med Lea - Juda, Israelitisk stam - Judæ, Leo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tilltagande hågen för jubileer en yttring af
nutidens utvecklade historiska sinne samt vördnad för
nationella och allmän-menskliga moment i framfarna
tider.
Jubelmagister. Se Jubeldoktor.
Jubelår (Lat. annus jubilaei l. jubilaeum,
af Hebr. jobel, trumpet, basun; i den svenska
bibelöfversättningen: klang-år l. fri-år) kallades
hos judarna hvart femtionde år (året närmast efter
det sjunde "helg-året"). Jubelåret tillkännagafs öfver
hela Palestina medelst basunstötar på Försoningsdagen
(den 10:de dagen i sjunde månaden; 3 Moseb. 25). Under
detsamma skulle allt jordarbete hvila; trälarna
frigåfvos, alla skulder efterskänktes och all
egendom, vare sig köpt eller förpantad, återgick
till den ursprunglige egaren eller dennes laglige
arfvinge. – Det romersk-katolska jubelåret infördes af
påfven Bonifacius VIII genom bullan af d. 22 April
1300. Enligt denna skulle hvart hundrade år firas af
den katolska kristenheten såsom jubelår, på det sätt
att vid kyrkorna S. Petrus, S. Paulus och S:ta Maria
Maggiore samt Laterankyrkan i Rom mässan dagligen
skulle besökas samt böner förrättas af romarna i 30
och af pilgrimer i minst 15 på hvarandra följande
dagar, hvarvid åt de festfirande tillförsäkrades full
aflat för alla synder. Ett ofantligt tillflöde af
pilgrimer gaf glans och styrka åt påfvestolen och
fyllde romarnas fickor med guld, hvarför Klemens VI
1343 förordnade, att hvart femtionde år skulle firas
som jubelår. Urban VI förkortade 1389 tiden mellan
jubelåren till 33 år (Kristi lifslängd) och Paul II
1470 till 25 år. Urban VI:s efterträdare, Bonifacius
IX, som firade det af Urban utlysta jubelåret, lät
dessutom genom aflatskrämare försälja jubelårsaflaten
för den summa en romresa skulle hafva kostat eller
t. o. m. för tredjedelen deraf, utan skyldighet för
köparen att infinna sig i Rom. Samme påfve firade
också det följande året ett "efterjubileum". Alexander
VI införde år 1500 särskilda ceremonier för
jubelårets firande. En tillmurad port på Peterskyrkan
("jubelporten" l. "gyllene porten") skulle af påfven
öppnas och af pilgrimer tvättas med vigvatten
till tecken att jubelåret började. Detsamma
skulle ske under kardinalers ledning i de tre
andra ofvannämnda kyrkorna. Efter jubelårets slut
skulle portarna å nyo tillmuras och hållas stängda
till nästa jubelår. Dessa ceremonier bibehållas
ännu. 1875 firades det 22:dra katolska jubelåret,
J. P.
Jubilar, den, med afseende på hvilken ett jubileum
firas, vare sig han sjelf inbjudit till ett sådant
eller andra till hans hedrande anordnat det.
Jubilate (Lat., af jubilare, jubla), namn på tredje
söndagen efter påsk, hemtadt från Davids 66:te psalm,
som i den latinska bibelöfversättningen börjar med
orden jubilate Deo omnis terra ("fröjdens Gudi, alla
land"), och med hvars reciterande gudstjensten fordom
i katolska kyrkor öppnades på denna dag.
Jubilera (af Lat. jubilare), jubla, högljudt yttra
sin glädje.
Jubileum (Lat. jubilaeum), jubelfest, (se d. o.).
Jubis [sjybi], Fr., lådrussin.
Jubmel (Ibmel, Jibmel, af jubmat, brus, dån),
i den lappska mytologien benämning på gud
(motsv. F. jumala). Se Lappsk mytologi.
Jucar [chukar], flod i östra Spanien, upprinner på
södra sidan af Sierra de Albarracin i prov. Cuenca,
flyter i en stor båge först mot s., sedan mot
ö. genom prov. Cuenca, Albacete och Valencia,
der den fr. v. upptager Cabriel, samt faller ut i
Valencia-bukten af Medelhafvet. Längd omkr. 320 km.;
flodområde omkr. 15,000 qvkm. Större delen af dess
vattenmassa användes till bevattning af det bördiga
slättlandet längs kusten.
Juckasjärvi, socken och lappmarkstingslag i
Norrbottens län. Socknens areal omkr. 14,000
qvkm. 1,981 innev. (1882). J. utgör ett lappmarks
pastorat af 3:dje kl., Hernösands stift, Vesterbottens
fjerde kontrakt.
Juda (Hebr., "prisad vare han"). 1. Patriarken
J., Jakobs fjerde son med Lea, framställes i l
Moseb. såsom kraftfull, pålitlig och rättänkande,
ehuru icke fläckfri i sin vandel. Bland bröderna
intager han nära nog platsen före Ruben, den
förstfödde, och af sin döende fader får han också
förstfödslorätten med det dermed förbundna messianska
löftet (1 Moseb. 49: 8-12). Härvid tillförsäkras
profetiskt åt Juda stam primatet bland stammarna. –
2. Israelitisk stam, hvilken vid Kanaans delning utsåg
åt sig sydligaste delen af landet, med undantag af
kustlandet vid Medelhafvet, Filistéen (Jos. 15). Juda
stam var talrikare än någon af de öfriga och egde
derigenom en viss öfvervigt öfver dem samt vann
ännu mer i betydenhet, sedan efter Sauls död en af
dess medlemmar, David, blef konung. Derigenom att
Juda stam sålunda kom i besittning af den kungliga
tronen och jämväl af nationelhelgedomen väckte den
afund hos Efraims stam, som näst Juda var den mest
betydande, och denna bragte det ock efter Salomos
död (975 f. Kr.) derhän att de öfriga stammarna,
med undantag af Benjamins, skilde sig från Davids
regenthus. Juda och Benjamins stammar förblefvo under
namnet Juda rike Davids ätt trogna. Se Judar. 1. J. P.
Judae, Leo, Zwinglis mest framstående medarbetare
i reformationsverket, f. 1482 i Gemar i Elsass,
studerade vid universitetet i Basel, der han
sammanträffade med Zwingli och slöt med honom
ett vänskapsförbund för lifvet. Båda blefvo 1506
magistrar, och 1522 flyttade J. såsom pastor
till Zürich, der Zwingli hade blifvit kyrkoherde
1519. I Zürich gaf J. anledning till de bekanta
disputationerna 1523, i hvilka de båda vännerna
försvarade reformationens sak. Samma år förlofvade
sig J. med en beguin från Schwüz. I den zürichska
bibelöfversättningen deltog han med ett nit,
som berättigade honom att kallas själen i detta
stora företag. Genom en mängd öfversättningar af
reformatoriska skrifter verkade han i och utom
Schweiz. Sedan Zwingli stupat i slaget vid Kappel,
1531, önskade man, att J. skulle intaga hans plats
såsom ledare af reformationsverket. Han afsade sig
emellertid detta uppdrag och föreslog såsom lämpligare
den 22 år yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
