Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar, semitiskt folk, som enligt bibelns utsago härstammar från Abraham och af honom ärfde tron på Jehovah samt löftet om att en gång komma i besittning af Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Zedekja bländad samt hans familj, presteståndet och
medlemmarna af de högre samhällsklasserna bortförda i
fångenskap till Babylon. Först sedan perserna intagit
Babylon, upphörde, den babyloniska fångenskapen
(se d. o.), i det att perserkonungen Cyrus (536)
gaf judarna tillstånd att vända tillbaka. En stor
del drog bort under Serubabel, en annan under Esra
och Nehemja (460), hvarefter Jerusalem och templet
återuppfördes. De gamla stamolikheterna utjämnades,
och judar blef det vanliga folknamnet, emedan allra
största delen af de återvändande tillhörde Juda och
Benjamins stammar, till följd hvaraf den nya staten
kunde gälla som en fortsättning af det gamla Juda
rike. Efter den tiden voro judarna ståndaktige i sina
fäders tio, och till och med de, som stannade qvar
i Babylon, höllo fast vid densamma i många hundra
år. År 333 f. Kr. intog Alexander den store Palestina,
och efter hans död (323) var detta länge en anledning
till strid mellan Egypten och Syrien, till dess det
sistnämnda omkr. år 200 fick öfverhand. Men då dess
konung Antiochos Epifanes ville påtvinga judarna
grekisk hedendom och grekisk kultur, grepo de till
vapen under anförande af presten Mattatias (166)
och hans tappre söner, Judas, Jonatan och Simon
(Makkabéerna), samt tillkämpade sig slutligen
sjelfständighet. Simon blef öfversteprest och
"folkfurste", och hans son Johannes Hyrkanos intog
Samarien, Galiléen och Iduméen. Aristobulos antog
(106) konungatitel och tvang iduméerna (edomiterna)
att antaga judisk lag och lära. Men småningom
urartade slägten, och år 64 intog Pompejus Jerusalem
samt gjorde slut på judarnas sjelfständighet. Genom
romarnas inflytande undanträngdes det makkabeiska
konungahuset af en idumeisk slägt, och Herodes
den store blef (37) judarnas konung. Under hans
regering hade judarna sin sista glansperiod;
templet återuppfördes (20 f. Kr.), och den allmänna
välmågan tilltog (folkets antal uppgick till
omkr. 6 mill.). Efter Herodes’ död delades riket
mellan hans söner. Archelaos blef efter tio års
förlopp afsatt, och hans land, Judéen, Samarien och
Iduméen, indrogos omedelbart under Roms välde samt
styrdes af ståthållare (prokuratorer) såsom en del af
provinsen Syrien. 27-37 e. Kr. var Pontius Pilatus
ståthållare. Då Herodes’ yngste son, Filippus, dog
(34), indrogos äfven hans land, Batanea, Trachonitis
och Auranitis, och samma öde rönte Galiléen och Peréen
(39), i det att Herodes Antipas, under hvilkens välde
Jesus lefde, afsattes af romarna. Deremot samlade
Herodes’ sonson, Agrippa I, genom kejsarnas gunst
småningom alla de judiska landen (37-41); men han
dog redan år 44, och hans son Herodes Agrippa II fick
visserligen konungatitel, men ingen makt. Romarna
insatte nämligen på nytt ståthållare (Felix, Festus,
Florus). Då desses styrelse blef alltmera hård och
orättvis, gjorde judarna slutligen uppror (65),
slogo den första romerska här, som sändes mot dem
från Syrien, och inrättade ett väl ordnadt försvar
för hela landet. År 67 drog Vespasianus mot dem samt
intog först Galiléen och derefter
Judéen. Jerusalem gjorde hårdnackadt motstånd,
ehuru strider utkämpades äfven innanför dess murar,
nämligen mellan det nationella frihetspartiet
(zeloterna), hvilka, förlitande sig på falska
spådomar om Jehovahs hjelp, ville fortsätta striden,
och fredsvännerna, hvilka sågo den enda räddningen
i en snar underkastelse under den öfvermäktige
fienden. Sedan Vespasianus valts till kejsare
(69), återvände han till Rom; men hans son Titus
fortsatte belägringen, och efter att hafva utstått
den förfärligaste hungersnöd föll slutligen Jerusalem
(70). Borgen blef intagen och templet, mot Titus’
befallning, brändt. Tillsammans omkommo under åren
65-70 öfver 1 mill. judar, och omkr. 100,000 såldes
till slafvar. Dermed upphörde judarna att vara ett
sjelfständigt folk.
Judarnas historia efter Jerusalems förstöring
till deras börjande emancipation (år 70-slutet
af 1100-talet). Äfven efter Jerusalems förstöring
(70 e. Kr.) utgjorde judarna den största delen af
innevånarna i Palestina och försökte flere gånger
att göra sig frie. Det sista och mest betydande af
deras befrielseförsök, hvilket företogs 132-135
under Bar Kokbas ledning, mot kejsar Hadrianus,
slutade med en förfärlig blodsutgjutelse (580,000
judar föllo) och landets ödeläggelse. Men redan långt
förut hade judarna spridt sig vidt utom Palestinas
gränser. Oafsedt att en del bortförts af assyrerna
och senare af babylonerna, hade månge judar efter
Israels rikes undergång flytt dels till Egypten,
dels till Grekland och Mindre Asiens kuster ("hafvets
öar" är det bibliska uttrycket). Efter Jerusalems
intagande af babylonerna flyktade en stor mängd judar
till Egypten, och denna judiska koloni tillväxte
ytterligare, när ptoleméernas ätt kom till väldet
(efter 323), så att det nordöstra Egypten (det gamla
Gosen) blef ett helt och hållet judiskt landskap. I
första årh. e. Kr. bodde 1 million judar i Egypten,
och derifrån utbredde de sig åt v. till Cyrene samt
åt s. till Arabien och Etiopien. I Egypten fingo
judarna omkr. 160 f. Kr. ett nytt tempel, i Heliopolis
(det bibliska On), med en från Jerusalem flyktad
öfversteprest, och detta stängdes först 73 e. Kr.,
sedan det jerusalemska templet redan förstörts. I
Alexandria utgjorde judarna två femtedelar af
hela innevånareantalet, och der utbildades de
s. k. "hellenistiske" judarna, som å ena sidan
tillegnade sig Greklands språk och filosofi samt å
andra sidan gjorde grekerna bekante med österländska
vetenskaper och föreställningar (öfversatte Gamla
testamentet på grekiska: "Septuaginta") och sålunda
bildade en mellanlänk mellan Europas och Asiens
kultur. Vidare bosatte sig månge judar i de städer,
som grundlades af Alexander den stores efterträdare,
dels i Mindre Asien, dels i Macedonien och Grekland,
och de sålunda bildade judiska församlingarna blefvo
längre fram naturliga utgångspunkter för evangeliets
utbredning. Till Rom kommo judarna redan efter
Pompejus’ tåg 63 f. Kr., och derifrån spredo de sig
till andra delar af vestra Europa. Under de förste
kejsarna gjorde de proselyter, men förföljdes af Nero
(54-68)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
