Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar, semitiskt folk, som enligt bibelns utsago härstammar från Abraham och af honom ärfde tron på Jehovah samt löftet om att en gång komma i besittning af Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Domitianus (81-96) samt senare af Decius
(249-251), Valerianus (253-260) och Diocletianus
(284-305). Dock var det först sedan kristendomen
blifvit statsreligion (324), som trycket på judarna
egentligen begynte. Kyrkomötena i 4:de och 5:te
årh. gjorde många inskränkningar i deras frihet samt
stadgade förbud mot umgänget mellan judar och kristna,
i synnerhet mot blandade äktenskap och kristnas
öfvergång till judendomen. Kejsar Julianus (361-363)
står ensam med sin välvilja för judarna och sin plan
att föra dem tillbaka till Palestina. 415 fördref
biskop Cyrillus 100,000 judar från Alexandria, och
efter det vestromerska rikets fall (476) fortsatte
katolska kyrkan sitt undertryckningssystem,
ehuru hennes ypperste män (Gregorius den store,
kyrkofadern Basilius, Innocentius III, Bernhard af
Clairvaux m. fl.) ifrigt motsatte sig detsamma. I
synnerhet ledo judarna mycket under vestgoterna i
Spanien, hvarest konung Sisebuth (611-619) tvang
100,000 judar att låta döpa sig; de helsade derför
araberna såsom befriare och understödde dem vid
deras eröfring af landet. Äfven de merovingiske
konungarna i Frankrike (486-752) sökte att tvinga
dem till dopet. Under karolingerna (752-987) njöto
de deremot en viss frihet. Så var förhållandet äfven
uti Italien, men i det grekiska kejsaredömet blefvo
de ofta hårdt förföljde. I Asien behandlades judarna
vida mildare af de folkslag, som efter hvarandra
hade herraväldet. Både under de persiske konungarna
och under de arabiske kaliferna hade judarna i
Babylon egna "landsflyktens" furstar af Davids ätt
ända till år 1037, och flere judar voro läkare,
astrologer och finansämbetsmän hos kaliferna. Bland
kazarerna, ett tatariskt folk i södra delen af
europeiska Ryssland, bestod 750-1000 ett judiskt
rike, i det att furstarna och stormännen gingo öfver
till judendomen. Likaledes fanns ett judiskt rike i
Jemen, i södra Arabien, från 3:dje årh. till 525. De
många judarna i Arabien utöfvade stort inflytande
på Muhammeds lära, men smälte småningom tillsammans
med araberna. Äfven i Abessinien fanns ett mycket
stort antal judar, och de många judiska bruken
i den abessinska kyrkan vittna ännu derom. Ett
eget judiskt rike hade der bestånd ända till 1608,
och ännu bo der till judendomen omvände infödingar
(200,000), det s. k. Falasja-folket. Ingenstädes nådde
dock judarna en så hög grad af materielt välstånd
eller andlig utveckling som i Spanien under morerna
(efter 711). Många judar flyttade från Babylon till
Spanien i 8:de samt derefter i 11:te årh., och de
åtnjöto der stora friheter, innehade höga ämbeten,
deltogo i alla industriella arbeten och egnade sig
med ifver åt vetenskapliga sysselsättningar. Det var
förnämligast judar, som öfversatte grekiska skrifter
på arabiska, och i läkekonsten blefvo de hela Europas
läromästare. Högskolorna i Montpellier och Salerno
upprättades af judar; flere kristna konungar, ja
t. o. m. påfvar hade judiske läkare. Den mildhet,
som muhammedanerna visade mot judarna, iakttogs
sedermera äfven af de kristna konungarna i Spanien
(flere af dem hade judar till
finansministrar), och derför blef detta land den ena
medelpunkten för judarna (sefardim l. spansktalande
judar), medan Polen, hvarest konung Kasimir den store,
påverkad af en judisk älskarinna, Esther, tog dem i
beskydd (1333-70), blef deras andra hem (asjkenasim,
de tysktalande polske och tyske judarna). Från
slutet af det 14:de årh., då morernas makt i Spanien
var bruten, gaf den religiösa fanatismen sig luft i
blodiga förföljelser, och 1391 tvungos omkr. 200,000
judar att låta döpa sig; men af desse afföllo många
snart å nyo. Våldsamheter mot judarna begingos äfven
i Frankrike, England och Tyskland; stora förföljelser
utbröto, i synnerhet då korstågen började (1096). I
Frankrike blefvo omkr. 100,000 mördade, och månge
läto af fruktan döpa sig. 1100-1300-talen voro en
verklig lidandets period för de franske judarna:
de förjagades tre gånger ur landet (1182-98, 1306-15
och 1394) och utplundrades på samma gång, såvida de
icke förstodo att genom sina nyuppfunna vexelbref
rädda sin förmögenhet. De löften om beskydd, som
judarna för stora summor tillhandlade sig, bröto
konungarna utan undseende, hvarjämte de upphäfde alla
skuldförbindelser till judar. I England, dit judarna
kommit på 600- och 700-talen, ledo de hård medfart af
de normandiske konungarna: så tvang Vilhelm den röde
(1087-1100) t. o. m. döpte judar att återvända
till judendomen, för att icke hans inkomster
skulle minskas genom deras öfvergång till den
kristna kyrkan. 1290 utjagades judarna ur England. I
Frankrike och Italien var det i senare tider vanligt
att indraga de nyomvände judarnas förmögenhet, på
det att de icke skulle frestas att låta döpa sig
för att undgå misshandling och plundring. I Tyskland
hade förföljelserna mot judarna en mera rå prägel;
ständiga öfverfall och nedsablingar förekommo der,
dels sträckande sig öfver hela landsdelar, såsom
under korstågen eller under stora nationella olyckor
(mongolernas infall 1240, digerdöden 1348), för
hvilka man gaf judarna skulden, dels inskränkta till
enstaka städer, när rykten spredos att judarna hånat
hostian eller stulit och offrat kristna barn. Dessa
blodbad egde rum i synnerhet i vestra Tyskland,
Rhentrakterna och Bajern, och ofta omkommo på en gång
tusenden. Äfven gjordes upprepade försök att tvinga
dem att öfvergå till kristendomen, och ända inne i
17:de årh. har man exempel på att judar utvisades från
vissa trakter eller städer (1670 från Wien). Under
det att folken sålunda ständigt gaf sitt hat luft
i mord och plundring, bedrefvo furstarna skamliga
utpressningar genom att till judarna sälja vissa
privilegier (i synnerhet rättigheten att drifva ocker)
och derefter pålägga dem stora afgifter. I Tyskland
voro judarna kejsarens egendom ("kammerknechte") och
såldes eller bortgåfvos till furstar eller riksstäder
såsom ett utomordentligt privilegium. En vida bättre
ställning hade judarna uti Italien och i Avignon
under påfvarna, men äfven der fingo de underkasta sig
många inskränkningar och förödmjukelser, måste bära
en särskild drägt (så äfven i Frankrike och Tyskland)
och bo i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
