Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar, semitiskt folk, som enligt bibelns utsago härstammar från Abraham och af honom ärfde tron på Jehovah samt löftet om att en gång komma i besittning af Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förblefvo judarnas rättigheter länge på flere
sätt inskränkta, ehuru enskilde bland dem vunno
adelskap och ämbeten. 1846 upphäfdes de vigtigaste
inskränkningarna i Böhmen och Ungern, och 1848
proklamerades full likställighet i Österrike. 1853,
efter reaktionens allmänna seger, togs dock
ett steg tillbaka, men genom en lag i Dec. 1859
återupprättades likställigheten. I Ungern uppnåddes
densamma formelt först 1868, ehuru den redan sommaren
1849 beslutits af den ungerska riksdagen. Polens
författning af 1791 innehöll ett dylikt stadgande,
hvilket förnyades 1807, men annullerades under det
ryska herraväldet, som i allmänhet har behandlat
judarna illa. Till det egentliga Ryssland kommo
judar under Peter den stores regering (1682- 1725),
men utvisades derifrån 1745 (35,000 personer); nytt
tillträde fingo de under Katarina II (1762-96),
men de bo ännu till största delen i några sydryska
guvernement och i de ursprungligen polska landskapen
i vestra Ryssland. En lag af 1835 utestängde judarna
från det öfriga Ryssland, och 200,000 förvisades från
sina boningsorter. 1843 stadgade man, af fruktan
för lurendrejeri, att de måste bo minst 7 mil från
gränsen; och ehuru den nyaste tiden förbättrat deras
rättsliga ställning, är likställigheten på flere
sätt inskränkt. Flere gånger hafva de derjämte
varit utsatte för våldsamheter från folkmassans
sida, senast under åren 1881-83. Orsakerna till
dessa pöbelns våldsamheter hafva dock varit
mindre af religiös än af ekonomisk natur. Judarna
hafva nämligen såsom förpaktare, leverantörer och
procentare såväl i Ryssland som i Polen och Rumanien
fått befolkningen helt och hållet i sina händer,
och emot deras känbara penningevälde har hon rest
sig. I Polen har regeringen sökt tvinga judarna att
aflägga den gamla drägten och andra häfdvunna bruk
samt pålagt dem tunga skatter. 1862 fingo de dock
nästan fullständiga medborgarerättigheter. I många
städer i Polen och Litaven utgöra judarna en betydande
del af befolkningen, ja t. o. m. den största delen,
och bilda medelklassen. Från Ryssland hafva under
de senaste åren månge judar flyttat till Rumanien,
men sakna der medborgerliga rättigheter. Bland
muhammedanerna hafva judarna i allmänhet haft
en bättre ställning än bland de kristna folken,
ehuru de visserligen endast föga åtnjuta aktning
och ständigt måst tåla stormännens godtycke och
pöbelns misshandlingar. Ständig förföljelse eller
inskränkning i näringsfriheten hafva de likväl
icke varit underkastade. I våra dagar lefva de dock
naturligen under sämre förhållanden i Asien och Afrika
än i Europa.
Den likställighet, som i vestra och mellersta Europa
efter hand tillerkänts judarna, har allestädes haft
samma följder, nämligen att judarna allt närmare
slutit sig till det folk, bland hvilket de bo. Både
i de franska revolutionskrigen och i det tyska
frihetskriget, liksom senare i polackernas uppror
1830 samt i magyarernas resning 1849, visade judarna
ett lifligt deltagande för sitt fädernesland, och i
fredstid hafva de med stor frikostighet understödt
allmännyttiga företag. För att kunna smälta närmare
tillsammans med de folk, bland hvilka de bo, söka de
att aflägga det specifikt judiska i sitt väsende,
öfvergifva sitt särskilda språk (judetyska) och
begagna sitt nya modersmål vid gudstjensten (se
Judiska gudstjensten), som äfven i det yttre lämpas
efter de kristna förebilderna. I synnerhet i Tyskland
har en häftig strid utkämpats mellan de ortodoxe
judarna och "reformjudarna", hvilka senare förneka
ceremoniallagens bindande kraft under nuvarande
förhållanden. Månge judar hafva öfvergått till
kristendomen eller gift sig med kristna, och icke få
döpte judar hafva visat stort nit som prester eller
missionärer, under det att bland judarna – i synnerhet
de af den nyare riktningen – den tron uppstått att
judendomen är bestämd till att blifva verldsreligion
och uttränga kristendomen. Nästan hvarje europeiskt
land räknar bland sine framstående män någre judar
(eller barn af judar) dels inom vetenskapens (i
synnerhet medicinens), literaturens och konstens
(framförallt musikens) områden, dels i det politiska
lifvet (Frankrike och Holland hafva haft judar,
England och Danmark döpte judar till ministrar) och
i pressen (särskildt i Tyskland). En ännu större
rol hafva judarna spelat inom affärsverlden, och
i största delen af Europa är penningemarknaden i
judarnas händer. Å andra sidan kan det icke förnekas,
att judarna i ganska stort antal öfvergifvit sin
gamla tro, utan att sluta sig till den kristna läran,
och skänkt vår tids fritänkeri ett kraftigt stöd;
äfven hafva flere af nutidens längst gående radikaler
varit judar (t. ex. Lassalle och K. Marx). Detta är
också en af orsakerna till att den från i synnerhet
de lägre klassernas sida framträdande hätskheten
mot judarna, den i våra dagar s. k. antisemitiska
rörelsen, delas äfven af högt bildade och på sina
ställen (t. ex. Berlin) underblåses af det ortodoxa
kristna presterskapet.
Till Danmark fingo portugisiske judar 1657 tillstånd
att komma för att drifva handel, och några år senare
utsträcktes tillåtelsen till tyske judar. År 1766
funnos likväl ännu icke flere än 130 judiska familjer
i Köpenhamn, och i öfriga städer voro de endast några
få. 1788 började regeringen att egna sin uppmärksamhet
åt förbättrandet af judarnas ställning: de fingo
tillträde till skråna och till universiteten samt
rätt att köpa fast egendom, hvarjämte en förordning
af 1814 gaf dem medborgarerätt och bestämde deras
rättsliga ställning för öfrigt. Fördomarna mot
judarna gåfvo sig 1813 luft i ett pennkrig och 1819 i
"judefejden", en svag efterbildning af pöbelupproren
i Tyskland, men dogo snart bort. Från 1825 valdes
flere judar till "byråd" (stadsfullmäktige); några
af dem erhöllo ämbeten, och 1834 fingo de valrätt,
men icke valbarhet, till ständerförsamlingarna. 1849
gaf grundlagen dem fullständiga politiska rättigheter
i konungariket, men i Slesvig behöllos, genom en
förordning af 1854, flere af de gamla inskränkningarna
ända till 1864. På Island och Färöarna finnas inga
judar.
Från Norge voro judarna, till följd af grundlagens
bud, utestängde 1814-51 (ehuru under 18:de årh. några
sådana varit bosatta der). Mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
