Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judén, Jakob - Judenburg, stad i Steiermark - Judendom, det judiska folkets religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och 1815 utgaf han en finsk samling "Nya
ordspråk". År 1816 utkom en större runa,
Suomalainen, der finnens fredliga kamp mot naturens
makter prisas, men der det också framhålles huru han
är färdig att värna sin frihet mot hotande faror. Vid
slutet af denna dikt var fogad den bekanta sången,
som börjar med orden: Arvon mekin ansaitsemme ("Äfven
vi förtjena heder"), hvilken ännu ofta klingar i
Finlands bygder och gifver ett vackert uttryck åt
nationalkänslan. Samtidigt utgaf J. Lasten kirja
(barnens bok), den första finska abc-bok, till
hvilken jämväl hörde en "Kort undervisning för
barnalärare", en bland de första finska skrifter af
sitt slag. Från samma tid hafva vi af J. äfven ett
häfte psalmer, hvilka hufvudsakligen uppmana till
goda seder, ett par häften skämtsamma dikter samt
ett par afhandlingar och teaterstycket Perhekunta
(Familjen), hvilka utgöra de första finska försöken på
filosofiens och dramatikens område. Men snart väckte
J:s oförtrutna literära verksamhet anstöt; särskildt
voro hans skämtsamma sånger en förargelseklippa för
de andlige, hvilka i dem ofta fingo sitta emellan. I
handskrift spriddes kring landet en mot honom riktad
finsk motruna, och till följd deraf skref J. 1819
en af sina bästa sånger: Hyvästijättö Wäinämöiselle
(Afsked af Väinämöinen), der han med synnerlig värme
säger sig alltid hafva redligt sträfvat för folkets
upplysning; men nu, då han för sina sträfvanden
ej rönt medhåll, utan likgiltighet, gömmer han sin
kantele i Väinämöinens skydd och säger honom dermed
farväl. – Men länge kunde ej J. finna sig i denna
sjelfpålagda tystnad. Snart publicerade han Huilun
humina eli takaisintulo Wäinämöisen hyvästijätöstä
(Flöjtens ljud eller återvändandet från Väinämöinens
afsked), deri han erkänner sig möjligen hafva varit
för skarp. Dock var det först under åren 1826-27,
som hans publikationer blefvo talrikare. Då utgaf han
bland andra dikter äfven Sangari sionissa (Hjelten
Zion), deri Frälsarens verksamhet och lidande
besjungas. Ett i den finska literaturhistorien
ovanligt öde vederfors hans på svenska skrifna Tankar
i varianta ämnen. J. anklagades för att i dem hafva
sökt sprida mot kristna läran fientliga åsigter,
och hans bok brändes offentligen af bödeln (1828),
innan senatens slutliga dom i saken fallit. Bittert
sårad af denna skymf, uppbrände J. sina ännu otryckta
skrifter och offentliggjorde för andra gången sitt
beslut att afstå från allt skriftställeri. Sedan likväl
hofrättens dom af senaten upphäfts (1831) och i Viborg
tidningen "Sanansaattaja Wiipurista" (Budbäraren från
Viborg) 1833 begynt utgifvas, började J. åter att,
under signaturen W. S. ("Wanha Suomalainen", Den
gamle finnen), der införa såväl dikter som bidrag
på prosa, och småningom gjorde sig en gladare ton
gällande i hans skrifter. Slutligen anslogo Snellmans
väckelserop i "Saima" den gamle fosterlandsvännen
till den grad, att han åter utgaf tvänne samlingar
ordspråk och sentenser, för hvilken literaturgren
han hade en särskild böjelse. Sina sista lefnadsår
använde J. mest till att granska och förbättra sina
skrifter för en samlad
upplaga, hvilken efter hans död utgafs af hans son
(1856-58). – J. hade under sin ungdom tagit intryck
af 1700-talets deistiska läror, hvarför han mest
lade an på utbildandet af förståndet, och hans
dikter ej äro mycket annat än retorisk-didaktisk
prosa i metrisk form. Såsom Porthans lärjunge
hängifven för allt fosterländskt, uppoffrade
han både sina krafter och sina tillgångar för
folkets upplysning och utbildandet af dess språk,
hvars hängifnaste beundrare och förkämpe han var,
redan långt innan Arvidssons, Beckers och Snellmans
maningar ljudit samt Lönnrots och andras samlingar
af de finska folksångerna utkommit. Under sina
sträfvanden för utrotande af oseder bland folket
tadlade J. i synnerhet vinningslystnad, vidskepelse
och djurplågeri. Hans skrifter hörde väl icke till
den högre literaturen, men genom den klara stilen,
det populära framställningssättet och det för tidens
förhållanden utmärkta språket bidrogo de dock till
spridande af upplysning bland det finska folket.
O. G.
Judenburg, stad i Steiermark, vid Mur. 4,039
innev. (1880). Jern- och stenkolsverk.
Judendom, det judiska folkets religion. Under den
förkristna tiden skilde den sig från alla andra då
förefintliga religioner genom sin stränga monoteism
och sitt fasthållande af tron på en personlig
Gud. Från muhammedanismen skiljer sig judendomen
genom sitt fasthållande af Guds helighet och genom
sin derpå grundade strängt sedliga hållning. Också
framställes den judiska religionen i sin urkund,
Gamla testamentets skrifter, såsom ett verk af en
särskild gudomlig uppenbarelse. Gud utvalde nämligen
ett särskildt område i menskligheten, inom hvilket
han vidmakthöll den sanna kännedomen och dyrkan af
sig samt förberedde den frälsning han ville utföra
genom Kristus. Abraham utsågs till stamfader för
detta Guds "utvalda folk". Under hans och hans
närmaste efterkommandes tid voro de messianska
löftena gifna endast åt denna familj och bevarades
genom traditionen; det är patriarkalismens tid,
förberedelsen för den egentliga judendomen. Vid
uttåget ur Egypten hade familjen växt till ett folk,
och Gud ingick sitt nådeförbund med detta folk vid
Sinai. Dermed inträdde judendomens första period,
mosaismen. Det nämnda förbundet innebar väsentligen
tvänne Guds gåfvor till folket: den mosaiska lagen
(se d. o.) och de messianska löftena (se Profetia).
Lagens ändamål var att hålla Israel afsöndradt
från alla andra folk, att ordna och regelbinda
dess samhälleliga och kyrkliga lif samt att genom
syndakännedomen uppväcka dess längtan efter
frälsning. Derigenom blef folkets utkorelse ett
alltigenom etiskt förhållande, och dess företräden
betingades af sedliga förpligtelser. Profetians
ändamål var att tillfredsställa den nämnda
längtan genom att rikta trons och hoppets blick
till den utlofvade Frälsaren. Derigenom blef den
äkta, oförfalskade judendomen en förberedelse
för kristendomen. Den blef det ock genom de
frälsningshistoriska tilldragelser, som i stort
antal förefunnos i det israelitiska folkets historia,
t. ex. förlossningen ur Egypten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
