Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julianska perioden, en inom kronologien förekommande period - Julianus, Salvius, romersk rättslärd på Hadrianus' tid - Julianus, Didius Salvius, den föregåendes sonson - Julianus, Flavius Claudius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Scaliger (d. 1609) för att underlätta
tidsbestämmelser i fråga om historiska tilldragelser; namnet
"juliansk" är taget efter uppfinnarens faders förnamn
(Julius). Perioden består af 7,980 år och är bildad
genom multiplikation af talen 28 19 och 15, hvilka
representera årens antal i solcykeln, måncykeln och
indiktionscykeln. Af sättet för periodens bildande
följer att tvänne år inom samma julianska period
icke samtidigt hafva lika söndagsbokstaf, gyllental
och indiktion. Periodens början sattes af Scaliger
till år 4713 f. Kr. så att år 1 e. Kr. motsvarar
år 4714 inom perioden. Innevarande år, 1884, är
sålunda det 6,597:de inom den julianska perioden.
G. E.
Julianus. 1. Salvius J., romersk rättslärd på
Hadrianus’ (d. 138 e. Kr.) tid. Han samlade och
ordnade till ett helt de romerske pretorernas edikt
och utgaf flere skrifter i lagväsendet, särskildt
Digesta. – 2. Didius Salvius J., den föregåendes
sonson, romersk kejsare. Se Didius Julianus.
R, Tdh.
Julianus, Flavius Claudius, med tillnamnet Apostata
(affällingen), romersk kejsare, son af Julius
Konstantius (en broder till kejsar Konstantin
den store), föddes 331 e. Kr. Jämte sin broder
Gallus blef han skonad vid de förföljelser, som
efter Konstantin den stores död anställdes mot
slägten. J. öfverlemnades att uppfostras åt en eunuk,
Mardonius, hvilken med både ömhet och skicklighet
utbildade den lefvande gossen. Denne fick af honom
lära att beherska sina lidelser, och hans öga
öppnades för det stora och ädla genom kännedom af
Homeros och hvad forntidens höga bildning hade
att bjuda den unge. Han kände redan i sin barndom
ett slags helig längtan efter solgudens (Helios’)
glans. Hofvets laster och uselhet vande han sig att
förakta, på samma gång han ej kunde undgå att märka
de yttre faror, som hotade honom från hans slägtingar
på kejsaretronen. Emellertid fick han längre fram en
annan lärare i Eusebius och blef af honom grundligt
invigd i kristendomens läror. År 345 sändes han
jämte sin broder Gallus i ett slags förvisning
till bergslottet Makellon i Kappadocien. Derifrån
återkallades han 351 till Konstantinopel, under
det att samtidigt Gallus upphöjdes till caesar
med Antiochia till residens. – J. studerade i
Konstantinopel vältalighet och filosofi under
ledning af berömde lärde, och med sin rika begåfning
gjorde han snart framsteg, som drogo allas blickar
till honom. Konstantius sände honom derför, då han
tågade mot inkräktaren Magnentius, till Nikomedia i
Bitynien, der literära studier blomstrade. J. hängaf
sig med ifver åt dessa och fördjupade sig i de gamles
mästerverk, äfvensom i nyplatonska skrifter. Hans
sinne för hedendomens bildning gjorde honom misstänkt
hos ifrige kristna, men genom yttre religionsöfningar
förstod han att afleda misstankarna och hade under
fortsatt vistelse i Asiens städer tillfälle att göra
bekantskap med flere lärde och framför alla med
Maximus, en frejdad filosof och mystiker, hvarjämte
"sofisternas konung", vältalaren Libanius, utöfvade
stort inflytande på hans
utveckling. Då Magnentius’ uppror var kufvadt, lät
Konstantius kalla till sig och aflifva Gallus,
som genom grymhet och våldsbragder missbrukat sin
makt. Äfven J. efterskickades, men skonades, i
synnerhet genom kejsarinnan Eusebias bemedling. År
355 erhöll han tillstånd att resa till Athen,
der han i sex månader med brinnande ifver egnade
sig åt filosofien och vältaligheten. Genom sin
vetenskaplighet, sin håg för den antika bildningen
och sitt angenäma väsende vann J. athenarnas beundran
och kärlek samt fick en allt starkare riktning åt de
hedniske mästarnas läror och blef mera förtrogen med
deras ande.
Men en annan verksamhet än studierna i Athen väntade
den unge prinsen. Konstantius såg sig om efter en
medhjelpare, hvilken kunde skydda vesterlandet mot
barbarerna. Kejsarinnan, som, sjelf snillrik och
högt bildad, fäst sig vid J., förmådde sin gemål
att upphöja honom till caesar och förmäla honom med
sin syster Helena. Efter en kort vistelse vid hofvet
i Mediolanum (Milano), der hans betänkligheter att
emottaga befälet i Gallien öfvervunnos af kejsarinnan,
afreste J. till Gallien. Der fick han sätta sig in i
krigareyrket och söka att bringa ordning och skick
bland trupperna, allt under det generalerna, med
kejsarens vilja, motverkade honom. Men J. genomförde
värfvet och vann hären för sig. Sjelf iakttog han
den största enkelhet och måttlighet, var ett mönster
af rättvisa och lindrade de tyngande skatterna i
landet. De krigiska angelägenheterna sköttes på ett
utmärkt sätt. Alemannerna blefvo slagna i ett blodigt
fältslag vid Argentoratum (Strassburg), och frankerna
måste underkasta sig, hvarjämte försvaret stärktes
genom befästningar.
J:s växande anseende förtröt Konstantius, som genom
befälhafvarna i Gallien beredde sin frände den ena
svårigheten efter den andra. Slutligen utfärdade
han år 360 befallning att J:s bästa hjelptrupper
skulle lemna Gallien och afgå till österlandet;
men vid marschen genom den ort, der J. hade förlagt
sitt högqvarter, Lutetia (nuv. Paris), utbröt
soldaternas förbittring i myteri, i det att de
ville upphöja J. till kejsare. Denne sökte på allt
sätt afböja utmärkelsen, men fann sig slutligen
nödgad att gifva efter. Dock bemödade han sig i
det längsta att på fredligt sätt uppgöra saken med
Konstantius. Men då allt var fruktlöst, uppbröt han,
361, mot öster, der han i slutet af året i Mesien
emottog underrättelsen att Konstantins, som från
kriget med perserna gått honom till mötes, på vägen
aflidit. Nu var J. ensam herskare. Redan under
sitt krigståg mot Konstantius hade han afkastat
masken, låtit öppna de hedniske gudarnas tempel
och sjelf offrat åt dem. För att rättfärdiga sitt
affall afsände han skrifvelser, bland hvilka den
till athenarna. ett äkta konstverk, ger oss en djup
inblick i hans karakter och utvecklingshistoria. –
Bevekelsegrunderna till J:s affall och följande
uppträdande synas hafva varit flere. Utan tvifvel hade
han fattat en viss afsmak för den kristna läran på
grund af de kyrkliga stridigheter, hvilka under de
senaste tiderna egt rum och föranledt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
