Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julianus, Flavius Claudius - Julianus af Eclanum. Se Pelagianism - Julias, stad. Se Betsaida 2 - Julie, hjeltinnan i J. J. Rousseaus roman "La nouvelle Héloïse" - Julien, Noël
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
split, ofördragsamhet och förföljelser. Redan från
barndomen intagen af beundran för antiken, såg han af
denna hvad den hade bäst, medan han i kristendomen
fäste sin blick vid skuggsidorna eller svagheterna
hos dess bekännare i yttre måtto. Sjelf sedlig
och rättänkande, ogillade han på det högsta
all den uselhet, som bedrefs vid det kristna
hofvet, och trodde, att mera godt var att hemta
af en förbättrad och förädlad hedendom än af en,
såsom han tyckte sig finna, förskämd kristendom,
i synnerhet som den stora massan af folket ännu
hyllade den hedna läran. Den verkliga lifskraften
i kristendomen förbisåg han, ty han hade mera lärt
känna den yttre formen än anden. För att utföra sina
afsigter till hedendomens återställande stadgade han,
att kyrkan skulle återlemna all statsjord, som hon
erhållit, och de andlige mista den frihet från vissa
bördor, som varit dem förunnad. Vidare uteslötos de
kristne genom en lag från undervisning i grammatik,
retorik och dylika kunskapsämnen samt från statens
ämbeten. För öfrigt var deras religionsöfning fri,
och de olika trosriktningarna fingo utveckla sig
fritt. Hvad den hedniska religionen angick, skulle
den höjas och förädlas i flere afseenden. Presternas
vandel skulle vara strängt sedlig, fattigförsörjning
efter de kristnes föredöme inrättades, filosofisk
predikoverksamhet anordnades, och åt det hela
skulle gifvas fastare organisation. Men det var
att hälla nytt vin på gamla flaskor; hednaläran var
icke mottaglig för den utveckling, som tillämnades
henne, och J. fann sig mer än en gång sviken i sina
förhoppningar. De kristne sammanslötos starkare än
förr just genom motståndet mot kejsaren. Det var
i synnerhet den lag, som nekade dem undervisning,
hvilken ansågs farlig. För öfrigt höllo de sanne
kristna med stränghet på sin öfvertygelse; och
ehuru många, särskildt inom hären, afföllo och
kastade rökelse på hednagudarnas altaren, stod dock
den kristna tron fast, härdad och stärkt genom den
nya pröfningen. J. sjelf synes hafva blifvit mera
otålig och bitter till sinnes till följd af det sega
motstånd, som mötte honom. Huru hans sinnesstämning
skulle hafva kommit att verka i yttre måtto är
ovisst. Döden satte nämligen snart en gräns för
hans sträfvanden. – J. hade länge tillrustat ett
fälttåg mot perserna, som voro hotande och besvärlige
grannar. I Mars 363 inryckte han i Persien och hade
i början framgång; men perserna började då härja
och bränna landet, så att romarna måste besluta
sig för ett återtåg åt nordvest. Strider föreföllo
ständigt, och vid ett tillfälle kastade sig J. i
stridsvimlet utan harnesk, blef sårad af en lans
och uppgaf straxt derefter andan (d. 26 Juni 363). I
dödsstunden samtalade han med filosoferna Priscus och
Maximus om själens odödlighet. Man vill äfven veta,
att han, sedan han blifvit sårad, i förkänslan af sin
död utropat: "Du har segrat, galilé". Hans verk föll
med honom, och kristna läran blef åter den rådande. –
J. efterlemnade skrifter på grekiska, nämligen bref
(åtskilliga af dem, som nu bära hans namn. äro dock
oäkta), tal, en satir mot innevånarna i Antiochia
och en annan dylik, behandlande kejsarna från Julius
Caesar. – Om J. har skrifvits mycket, och man har
bedömt honom mer eller mindre strängt. I norden
har han blifvit poetiskt behandlad af bl. a. Ibsen
i läsdramen "Kejser og Galilæer" (1873) samt af
B. E. Malmström i dikten "Julianus". Ibsen framhåller
hufvudsakligen J:s svaghet och missräkningar i
den kamp, hvari han inlät sig, samt motsatsen
emellan den ideala verld, som han tänkte sig,
och den, som verkligen omgaf honom. Malmström
söker gifva en bild af hans själslif, då han lider
af otrons marter och vill gifva sin krona för
trons gåfva, tills han slutligen börjar ana, att
kärleken och försoningen skola öfvervinna honom.
R. Tdh.
Julianus af Eclanum. Se Pelagianism.
Julias, stad. Se Betsaida 2.
Julie [sjyli], hjeltinnan i J. J. Rousseaus roman
"La nouvelle Héloïse", var i slutet af 1700-talet
"idealet" för en mängd känslosamma, svärmiska
unga menniskor. Hennes namn, i förening med hennes
älskades, S:t Preux’, nämnes derför mycket ofta i
den tidens literatur.
Julien [sjyliäng], Noël (upptog efter en yngre
broders död dennes förnamn Stanislas Aignan),
fransk sinolog, f. 1797 (99?), blef 1821 biträdande
professor i grekiska och 1832 professor i kinesiska
vid Collége de France, till hvars administratör
han sedermera utsågs. Död i Paris 1873. – Såväl
genom öfversättningar af den kinesiska literaturens
förnämsta prydnader som genom egna arbeten vidgade
J. väsentligen vesterlandets kännedom om Kinas språk
samt andliga och materiella odling. De kinesiska
arbeten J. öfversatte äro dels vitterhetsarbeten,
såsom dramerna Hoei-lan-ki, ou L’histoire du
cercle de craie (1832) och Tchao-chi-kou-eul
(Den föräldralöse af huset Tchao; 1834), romanerna
Blanche et Bleue, ou Les deux couleuvresfées (1834),
Ping-chan-ling-yen, ou Les deux jeunes filles lettrées
(1860) och Yu-kiao-li, ou Les deux cousines (1863)
samt poem och noveller, utgifna jämte en samling
sagor af indiskt ursprung, Les Avadânas (1859),
dels de filosofiska verken Meng-Tseu (1824-26;
latinsk öfvers. af dennes arbeten), Kang-ing-pien
("Le livre des récompenses et des peines"; 1835) och
Lao-Tseu-tao-te-king ("Le livre de la voie et de la
vertu" af Lao-Tseu; 1841), dels slutligen tvänne för
kännedomen om Indien och buddhaismen ytterst vigtiga
skrifter, L’histoire de la vie d’Hiouen-Tsang et de
ses voyages (1853-58) och Hiouen-Tsangs Mémoires
sur les contrées occidentales (1857). I praktiskt
ändamål sammanfattade J. bl. a. på offentligt uppdrag
en sedermera på flere språk öfversatt afhandling om
den kinesiska silkesodlingen, Resumé des principaux
traités chinois sur la culture des mûriers et
l’éducation des vers-à-soie (1837), skref senare om det
kinesiska porslinet ett arbete af beståndande värde,
Histoire et fabrication de la porcelaine chinoise
(1856), och lemnade slutligen genom arbetet Industries
anciennes et modernes de l’empire chinois (1869)
en från kinesiske författare hemtad allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
