- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
1433-1434

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julita, gods i ofvannämnda socken - Julius, namn på en romersk slägt - Julius. Tre påfvar hafva burit detta namn - Julius I den helige - Julius II - Julius III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– 3. Gods i ofvannämnda socken, vid östra stranden
af sjön Öljaren, består af J., 4 3/8 mtl, jämte 28
7/8 mtl underlydande, med qvarn, såg och tegelbruk
taxeradt till 500,000 kr. Areal omkr. 4,700 har,
deraf 1,000 har åker. Godset är bildadt af det forna
klostrets egendom, bortförlänades efter klostrets
indragning till Olof Arvidsson (Stenbock) och 1564
till Göran Persson samt tillföll 1569 hertig Karl, som
tidtals bodde der. Gustaf II Adolf förlänade det 1622
åt sin moder, enkedrottning Kristina. 1645 lemnades
det jämte Äs och Fogelsta i samma socken samt Forsby
i Österåker till Paul Khewenhüller såsom betalning
för hans försträckningar till kronan och ärfdes
sedan af hans måg M. Palbitzky, hvars efterkommande
innehade godset till slutet af 1870-talet, då det
såldes till J. Bäckström, som f. n. (1884) eger J.
2. C. S-e.

Julius, namn på en romersk slägt, hvilken skall hafva
härstammat från Alba Longa och ledt sin härkomst
från Aeneas’ son Iulus (l. Ascanius). En gren af
ätten omfattade Caesares, bland hvilka utom den
berömde triumviren (se Caesar) må nämnas C. Julius
Caesar Strabo (d. 87 f. Kr.), känd såsom talare.
R. Tdh.

Julius. Tre påfvar hafva burit detta namn: 1. J. I den
helige, 337-352, var född romare. På hans önskan hölls
i Sardica i Illyrien 345 (?) ett möte, som är vigtigt
för frågan om påfvens primat inom den äldre kyrkan,
emedan der fattades det beslut att "af vördnad för
apostelen Petrus’ minne" det skulle vara hvarje af en
provinsialsynod afsatt biskop tillåtet att appellera
till Roms biskop.

J. II, 1503-13, föddes i Albizola vid Savona
1443; hans egentliga namn var Giuliano della
Rovere. Han egnade sig först åt köpmansyrket, men
då hans farbror Francesco Rovere blef kardinal,
ingick J. i kyrkans tjenst och blef redan 1471, då
farbrodern såsom Sixtus IV besteg S:t Petrus’ stol,
sjelf kardinal af S. Pietro ad Vincula. Företrädesvis
genom hans inflytande utsågs 1484 till Sixtus IV:s
efterträdare, Innocentius VIII, och J. kom derför
att utöfva ledningen af denne påfves italienska
politik. Då efter Innocentius’ död (1492) Roderigo
Borgia, under namnet Alexander VI, valdes till
påfve, trots den mäktige kardinalens motstånd,
flydde J. till Frankrike och förmådde Karl VIII att
göra ett fälttåg till Italien för att eröfra Neapel
och afsätta påfven. Neapel eröfrades, men Alexander
lyckades genom stora eftergifter vinna konungen af
Frankrike. 1498 ingick äfven kardinalen försoning
med påfven, hvilkens makt syntes honom oroande. Men
påfven fruktade alltjämt den sluge kardinalen,
och denne måste gömma sig undan påfvens mordiska
stämplingar. Alexander dog 1503. Då hans efterträdare,
Pius III, afled redan 26 dagar efter sin upphöjelse,
valdes, såsom det säges, genom mutor och löften,
kardinal Rovere d. 30 Okt. 1503 till påfve, under
namn af Julius II. Cesare Borgia, Alexander VI:s son,
hade han lyckats vinna på sin sida, men aftvang honom
icke dess mindre redan samma

år Romagna, som han på oärligt sätt lyckats bemäktiga
sig. Påfven kom derigenom i krig med venezianerna, som
skaffat sig besittningar i Romagna. 1504 åvägabragte
han emellertid ett mot dem riktadt förbund mellan
kejsar Maximilian I i Tyskland och konung Ludvig XII i
Frankrike, hvilket hade till följd att de återlemnade
största delen af sina besittningar i Romagna. För
att utvidga Kyrkostaten drog påfven sjelf i fält och
eröfrade 1506 Perugia och Bologna. För att fråntaga
Venezia dess återstående besittningar i Romagna
stiftade han mellan Tyskland, Frankrike och Spanien
ligan i Cambray 1508 och slungade 1509 bannstrålen
mot republiken Venezia. Besegrade af fransmännen
vid Agnadello, gingo venezianerna i sin nöd in på
påfvens fordringar, hvarefter denne 1511 åvägabragte
den s. k. heliga ligan mellan Venezia och Ferdinand
den katolske af Aragonien i syfte att fördrifva
fransmännen ur Italien. Men desse segrade, och hela
Romagna gick förloradt för påfven. Då lyckades han
förmå Henrik VIII i England att sluta sig till
den heliga ligan, hvarefter fransmännen tvungos
till återtåg öfver Alperna, och Romagna åter kom i
påfvens händer. Med Parma och Piacenza lyckades han
dessutom utvidga den af honom sålunda förstorade
Kyrkostaten. Ej långt derefter dog han, d. 21
Febr. 1513. Äfven af katolske historiker har J. fått
det vitsordet att han var mera fältherre och eröfrare
än påfve, ett förhållande, som augustin-generalen
Aegidius af Viterbo t. o. m. offentligt vidrörde i
sitt tal vid öppnandet af det 5:te laterankonsiliet
(det "18:de ekumeniska"), som Julius II d. 10 Maj 1512
sammankallat. Han påbörjade äfven S:t Peterskyrkans
tillbyggande genom Brainante, och såväl derigenom som
genom sitt förhållande till Michelangelo och Rafael
skaffade han sig ett namn i konstens historia. Det
var under hans pontifikat Luther 1510 företog sin
för reformationen betydelsefulla Romresa. – Jfr
M. Brosch: "Papst Julius II und die gründung des
kirchenstaates" (1878).

3. J. III, 1550-55, född i Rom 1487, hette egentligen
Giovanni Maria del Monte och var son till en ansedd
jurist. Efter att hafva varit ärkebiskop i Siponto
utnämndes han 1536 af Paul III till kardinalpresbyter
och skickades 1545 såsom påflig legat till det då
sammanträdande kyrkomötet i Trident. I denna egenskap
ådrog han sig kejsar Karl V:s vrede, men blef icke
dess mindre, trots kejsarens motstånd, d. 7 Febr. 1550
vald till Paul III:s efterträdare. Han försonade
sig sedermera med kejsaren, men ådrog sig derigenom
franske konungen Henrik II:s fiendskap. Denne slöt
förbund med det farnesiska adelspartiet i Italien
mot kejsaren och påfven, hvilken senare måste
gifva efter för det farnesiska partiets fordringar
rörande besittningar, hvilka det innehade såsom län
af påfven. I sammanhang härmed upplöste påfven det
tridentinska mötet. – Genom kardinal Reginald Pole
bedref J. underhandlingar vid det engelska hofvet,
genom hvilka den engelska kyrkan återvände till
lydnad under Rom, och försökte på samma sätt 1555
vinna den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 14:45:54 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfag/0723.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free