Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Junker, Wilhelm Johann - Junling - Junnan - Juno (gudinna)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt ytterligare till Monbuttu-, eller, såsom han
skrifver det, Mangbáttu-folkets land och floden
Uelle. Denna öfvergick han på flere punkter, hvarefter
han drog vesterut för att undersöka Njam-Njams
vestligare områden.
Junling, en föga känd bergskedja i Kina på gränsen
mellan det egentliga Kina och Tibet. Se Kina.
Junnan, den sydvestligaste provinsen i Kina, vid
Birmas gräns, beräknas hafva en areal af 317,162
qvkm. och omkr. 5,6 mill. innev. Provinsen, som
hufvudsakligen är ett bergland, icke allenast lemnar
rika skördar af te, bomull, opium och ris, utan är
i ännu högre grad utmärkt genom sina mineralskatter
(silfver, guld, bly, koppar, zink och tenn). Norra
delen vattnas af Kin-sja-kiang (Jang-tse-kiang);
mot s. flyta Saluen, Lantsan (Mekhong) och
Songka. Tvänne stora sjöar ligga i prov., Erh-hai,
med aflopp till Lantsan, och Tien-hai, som afflyter
till Kin-sja-kiang. Innevånarna äro till största
delen kineser; några hundra tusen äro muhammedaner
och kalla sig pansi (af kineserna kallas de kuei-tsi,
"djefvulssöner"). Bland desse pansi, hvilkas härkomst
är okänd, men hvilka påstå sig härstamma från arabiske
kolonister, hade under taiping-upproret revolutionära
rörelser yppat sig, hvilka de kinesiska myndigheterna
bemötte med så blodig stränghet, att de derigenom
framkallade en allmän resning bland dem. Deras
ledare Tu-uen-si eröfrade hela vestra J., antog
1867 konungatitel och bildade en sjelfständig stat,
med Tali som hufvudstad, samt besegrades först
1872. – Såväl fransmän som engelsmän hafva sökt
att med begagnande af Bortre Indiens floder skaffa
sig en handelsväg genom J. till Jang-tse-kiang och
medelst denna flod till det inre Kina, hvarigenom
tillika den svåra och farliga sjöfarten på Kinesiska
hafvet skulle undvikas. På Iravadi genom Birma gjorde
engelsmännen under major Slane 1867 ett försök, men
kommo blott till gränsen, och 1874 ett annat under
Browrie, då expeditionen genom fientligt öfverfall
af kineser vid Momeia tvangs att vända om. Bättre
framgång hade den franska expeditionen under Doudart
de Lagrée 1867 på Mekhong, hvilken framträngde in
i J., men fann. att denna flod var ofarbar. Songka
deremot har genom franska forskningsresor befunnits
vara en beqväm vattenväg till J., så mycket mer som
dess mynningsland, Tonkin, fullständigt står under
franskt inflytande.
Juno, fornromerskt namn på en gudinna. Till följd
deraf att den motsvarande grekiska gudinnan
Hera blef känd och dyrkad i Rom, nyttjades
sedan företrädesvis namnet J. att beteckna dennas
väsende och verksamhet. – Hera (hos Homeros Here)
var hos grekerna efter all sannolikhet urspr. en
personifikation af den lägre (atmosferiska) luften,
såsom sådan ställd i förening med, men underordnad
den högre (eteriska) luften eller den ljusa himmelen,
d. v. s. Zevs. Hon uppträder i myterna såsom dennes
syster och på samma gång samt framförallt såsom
hans maka. De båda himmelska makternas äktenskap
tänktes skänka fruktbarhet och välsignelse åt
jorden. Menniskorna hade derför att fira Zevs’
och
Heras i vårens tid försiggångna förmälning, och Hera
blef i folktron äktenskapets gudinna, hvilken äfven
åkallades såsom barnsbördens skyddsgudomlighet. –
Högst bland alla gudinnor och herskande, likasom Zevs,
i luftrymden, måste Hera dock böja sig för Zevs’
vilja, men sagorna omtala ofta hurusom hon söker
uppresa sig mot honom och med list genomdrifva sina
önskningar. Särskildt framträder hennes trotsiga
sinne uti "Iliaden", der det också omtalas huru hon
blir tuktad af Zevs (Iliaden, 15:de sången, v. 14
o. f.). Äfven känna myterna henne såsom svartsjuk och
hård mot medtäflarinnor om Zevs’ gunst. Sin förnämsta
dyrkan åtnjöt Hera på Samos och i Argos, der hon hade
ett härligt tempel, samt dessutom i Mykene, Korint
m. fl. ställen på Peloponnesos. Såsom attribut
tillläggas henne granatäpplet, den äktenskapliga
kärlekens sinnebild, samt göken, såsom vårens
fogel. Påfogeln och kråkan voro henne helgade. I
hennes tjenst stodo Iris, regnbågens gudinna,
och horerna. De antika konstverken framställa Hera
såsom en hög, vördnadsbjudande qvinnogcstalt med
rena, ädla drag, stora, vidöppna ögon ("koögd") och
majestätiskt stolt skick. Den frejdade bildhuggaren
Polykleitos förfärdigade hennes bildstod för
templet vid Argos. Gudinnans kolossala bild var en
"kryselefantin", d. v. s. utförd i guld och elfenben:
kring pannan gick ett diadem, der chariterna och
horerna voro framställda; i ena handen höll hon
granatäpplet
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
