Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Jupiter l. Juppiter (himlafadern)
- Jupiter (astronomi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom sitt ursprung; han beskyddar lag och
folkförsamlingar samt allt samfundslif. Med honom
äro i föreställningen förbundna Themis, Dike och
Nemesis, personifikationerna af den lagbundna
ordningen, rättvisan och vedergällningen. Äfven är
han ursprunget till all spådomskonst. Senare sattes
bredvid eller öfver Zevs det oundvikliga ödet, måhända
till en dunkel antydan om den stränga nödvändighet,
som herskar i och genom naturlagarna. Förhållandet
emellan Zevs och moirerna (ödesgudinnorna)
blef dock icke bragt till klarhet. – Den antika
konsten framställde och förhärligade Zevs i många
bilder. Den mest frejdade af alla var den af Fidias
(se d. o.) för gudens tempel i Olympia utförda, mer
än 12 m. höga bildstoden (af guld och elfenben),
som föreställde guden i sittande ställning, med
segergudinnan i den högra och skeptern med örnen (som
var honom helgad) i den ven-strå handen. Vidare må
här nämnas Zevshufvudet från Otricoli (se fig.)
och den s. k. Zevs (Jupiter) Verospi (en kolossal marmorbild af
guden i sittande ställning), båda förvarade i Vatikanska
museet (Rom). Fidias’ bild synes hafva blifvit typ
för senare afbildningar. Guden framstod der i fulla
känslan af sin segerrika makt, men tillika såsom
full af huldhet och nåd mot bönfallande menniskor;
särskildt märkligt var det mäktiga, böljande håret.
Den italiska gudomligheten Jupiter, "ljusfadern" eller
"dagens fader", har mycket gemensamt med Zevs. Liksom
denne råder han för luftens företeelser och skickar
från himmelen sin välsignelse öfver jorden. Han
åkallades också som dundergud (J. tonans) och regngud
(J. pluvius). För öfrigt framträdde hans makt
på många sätt för sinnena. Bland annat dyrkades
han såsom förlänare af seger i krig och erhöll som
sådan binamnen stator, d. v. s. flykthämmaren,
och feretrius, d. ä. gifvaren af "spolia opima"
(fältherrebyte), äfvensom särskilda tempel. Såsom
hägnare af rätt och tro, liksom den grekiske Zevs,
åkallades han vid fördrags afslutande och stod i
det afseendet nära trohetsguden (Dius fidius).–
Vigtigast var i Rom
jupiterskulten i Kapitolinska templet, der den
"störste, högste" Jupiter hade sin bildstod jämte
Juno och Minerva. Äldre var den dyrkan, som på
det albanska berget egnades honom i egenskap af
beskyddare för det latinska förbundet. Ännu
i senare tider firades till hans ära, efter
konsulernas anordning, "den latinska festen"
(feriæ latinæ). Betydelsefullare voro dock "de
romerska festspelen" (ludi romani), som, enligt
sägnen stiftade af Tarquinius Priscus, årligen i
September firades till ära för de tre kapitolinska
gudomligheterna i flere dagars tid med festtåg
och lekar i rännarebanan. Vidare förekommo vid
vissa tillfällen "de stora festspelen", hvilka
af somliga ansetts sammanfalla med "de romerska",
samt "de plebejiska". Äfven triumferna tjenade till
hyllning åt J. – J:s tempel på Kapitolium i Rom
var enligt traditionen påbörjadt under konungatiden
samt fullbordadt och invigdt under republiken. Det
uppbrann 83 f. Kr., men återuppfördes kort
derefter, då deri uppställdes en bild af guden,
förfärdigad efter Fidias’ Zevs. Det förstördes å nyo
af eldsvåda två särskilda gånger under kejsaretiden,
men återställdes och synes hafva stått qvar långt
in i medeltiden, ehuru plundradt och härjadt. Ett
annat tempel uppbyggdes nära det förra af Augustus åt
dunderguden. Sin särskilda prest hade J. i flamen
dialis (se Flamen). R. Tdh.
Jupiter, astron., vårt solsystems störste
planet. Näst Venus är han den af planeterna, som
lyser klarast och är derför lätt att igenkänna. J:s
medelafstånd från solen är 5,2028 gånger jordens samt
varierar emellan 4,9518 och 5,4538. Hans sideriska
omloppstid utgör 4,332,59 dagar, eller 50 dagar
mindre än 12 år. Vid första anblicken i en tub märker
man, att J. ej visar en cirkelrund skifva, utan att
polardiametern är mindre än eqvatorsdiametern, ett
förhållande, som eger rum äfven med jorden, likväl med
den skilnaden att jordens afplattning utgör endast
1/290, under det att J:s uppgår till 1/16 till följd
af planetens väldiga dimensioner i förening med den
snabba rotationen, som fullbordas på 9 t. 55 m. 34
s. Denne systemets "jätteplanets" eqvatorsdiameter är
öfver 11 gånger större än jordens, eller 14,170 nymil;
ytan är 119 och volymen 1,290 gånger jordens. Som hans
massa dock är endast 309 gånger större än jordens
(eller 1/1050 af solens), är tätheten blott 0,24
af jordens l. 1/3 gånger vattnets. Tyngden vid ytan
verkar nära 2 1/2 gånger starkare än hos oss. Sedan
gammalt nyttjas för J. tecknet [astronomisk tecken] – Då i början af
1600-talet, kort efter tubens uppfinnande, Galilei
fann J. vara omkretsad af fyra drabanter l. månar,
var detta en upptäckt af för den tiden icke ringa
betydelse, i det att densamma genom analogi gaf stöd
åt den kopernikanska verldsåsigten, då man nämligen
hade för ögonen att en annan himmelskropp än jorden
kunde vara medelpunkt för centralrörelse. Dessa månar
hafva för öfrigt i flere hänseenden varit af praktisk
nytta inom astronomien, bl. a. derigenom att vid deras
förmörkelser, då de ingå i hufvudplanetens skugga,
ljusets hastighet kunnat bestämmas samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Mar 3 14:45:54 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfag/0733.html