Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Järta, Hans - 2. Järta, Karl Tomas - Järtecken - Järund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sättet för kronprinsens förordnande att förestå
riksstyrelsen. Efter att någon tid hafva vistats i
Falun såsom enskild person, utnämndes J. (Nov. 1812)
till landshöfding i Stora Kopparbergs län, börjande
sålunda en ämbetsutöfning, som blef honom synnerligen
kär, liksom den ock i allo var för provinsen
välsignelserik. Den stora ekonomiska kris, som inbröt
nästan omedelbart efter krigens slut, kallade honom
åter, men blott för en kort tid (Nov. 1815 - Mars
1816), till rådsbordet i egenskap af tillförordnad
statssekreterare för finansärendena. Hans modiga
uppträdande räddade, ehuru visserligen blott för
några år, de hotade diskonterna och dermed äfven den
vacklande svenska krediten. Mot prosten Schwerins och
1815 års Särskilda utskotts mångahanda finansprojekt,
liksom ock mot kronprinsens välmenta försök att
styra vexelkursen, kämpade J. manligen. Men då
hans vän G. Fr. Wirsén flyttades från hans sida
till Statskontoret och ett ombyte af system alltmer
ohöljdt förbereddes, drog sig Järta åter tillbaka till
sitt län. Ett nytt bevis på det ytterligt ömtåliga
ämbetsmannasamvete, som mer än mycket annat synes
hafva varit för J. karakteristiskt, gaf hans
afskedstagande jämväl från landshöfdingebefattningen
(Mars 1822), ty det föranleddes närmast af den
omständigheten att till St. Tuna gäll utnämndes
en annan person än den af J. förordade. Ett
slags afskedshelsning blef sålunda hans bekanta
Underdånig berättelse om Stora Kopparbergs län
(1823; ny uppl. 1826), hvilken på sin tid väckte stor
uppmärksamhet och med skäl prisats såsom ett mönster
för landshöfdingeberättelser.
Innan han (hösten 1825) flyttade från Falun till
Upsala, gjorde han sig åter påmind i de literära
kretsarna genom ett par häften af en tidskrift,
Odalmannen (hösten 1823), hvilken nästan uteslutande
innehåller af honom sjelf författade uppsatser,
bland hvilka den "Om statistik" genom innehållets
paradoxer och formens gnistrande qvickhet är egnad
att än i dag tillvinna sig uppmärksamhet. Under
sin tolfåriga vistelse i Upsala (1825-37) egnade
J. sig hufvudsakligen åt historisk forskning och
åt författareskap. Bland hans arbeten må nämnas:
Inträdestal, hållet i Svenska akademien (öfver
G. J. Adlerbeth; 1826; Sv. akad:s handl. ifrån år
1796, 12:te bd. Redan 1819 hade J. kallats till
medlem af denna akademi); Svenska lagfarenhetens
utbildning ifrån kon. Gustaf I:s äntrade till
regeringen intill slutet af 17:de århundradet
(prisbelönt af Vitt. hist. o. ant. akad. 1832;
tr. 1838 i 14:de del. af denna akad:s handl.); Om
Sveriges läroverk (1832; 2:dra uppl. 1846), en frukt
af J: s deltagande i den stora läroverkskomiténs
förhandlingar; Om svenska kyrkans yttre skick och
förhållande till staten efter reformationen och intill
slutet af 16:de århundradet (1836; inträdestal i
Vitt. hist. o. ant. Akad.; denna akad:s handl. 16:de
d.); Tal i Vetenskapsakademien d. 31 Mars 1839 på
hundrade årsdagen af akademiens instiftelse (1843;
J. var då akad:s preses); Minne af riksrådet Gustaf
Cronhielm (Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, 23:dje
bd. 1850) samt i
Vetenskapsakademiens handlingar (1839) teckningen af dess
hundraårs-historia. Efter att flere gånger hafva
afböjt erbjudna höga förtroendeuppdrag mottog han 1837
chefsplatsen vid Riksarkivet, i hvars historia J:s
ämbetsutöfning, för hvilken han icke uppbar någon lön,
och som varade till 1844, är tecknad med storverk,
ja han kan sägas hafva bragt denna vigtiga institution
till den ståndpunkt hon nu innehar. (Jfr "Meddelanden
från Svenska Riks-Archivet", utg. af R. M. Bowallius,
IV, 1880). Sjuttioårig sökte han åter ro i det tysta
Upsala. Der afled han d. 6 April 1847 efter långvariga
och svåra plågor.
Den öfvergång till strängt konservativa tänkesätt,
som, synnerligast från år 1823, utmärkte J:s
uppträdande, var bland hans samtida långt ifrån någon
ovanlig företeelse. Få torde de "jakobiner" från
århundradets gryning hafva varit, som stodo fast vid
sina tänkesätt. Liksom i våra dagar Paris-kommunen
visade sig ega en betydande förmåga att modifiera
de republikanska åsigterna jämväl i andra land,
så voro ock den stora franska revolutionen och
militärdespotismen i hennes följe egnade att
ganska hastigt låta de öfverspända frihetsidealen
fördunsta. – Öfver J. äro tre medaljer slagna: en i
Berlin, "ob defensos cives", en öfver Dalahöfdingen
och en af Vetenskapsakademien. Hans ädla och
manligt sköna drag äro dessutom af Sergels mejsel
och Sandbergs pensel bevarade. Ett urval af hans
skrifter har 1882-83 offentliggjorts under redaktion
af H. Forssell, som inledt samlingen med en utförlig
lefnadsteckning. Liknande skildringar hafva lemnats
af C. D. Skogman (Sv. akad:s handl. ifrån år 1796,
24:de d.), af Louis de Geer (Vet. Akad:s handl., 1874)
och af A. V. Staaff (1853) vid en af Vestmanlands
och Dala nation i Upsala år 1849 firad minnesfest.
J. H.
2. Järta, Karl Tomas, universitetslärare,
historiker, den föregåendes son, född i Stockholm
d. 2 Sept. 1802, blef 1818 student i Upsala och
1827 fil. mag. S. å. utnämndes han till lektor i
historia vid Vesterås’ gymnasium och 1839 erhöll han
Skytteanska professuren i politik och vältalighet i
Upsala. Död d. 8 Nov. 1841. J. erhöll 1824 Sv. akad:s
stora pris för Försök att utreda orsakerna till
drottning Christinas afsägelse af svenska kronan
(Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, 11:te d.) och
1836 ett af Karl XIV Johan utfäst pris för Äreminne
öfver konungarna Gustaf II Adolf och Carl X Gustaf
(Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, 17:de d.).
Järtecken (Isl. jartegn, jartein m. fl. former,
antagligen samma ord, som Sv. vartecken, vårdtecken,
af Fornhögt. wort-zeichen), egentl. ordtecken,
kännetecken; i äldre tider föremål, hvilket en
budbärare öfverbringade som intyg på att han riktigt
framfört sitt ärende; mirakel, underverk (emedan de
ansågos såsom kännetecken på helighet); förebådande
under, "tecken" (på himmelen, i offerdjuren m. m.).
Järund, son af Ynglingakonungen Yngve Alreksson
samt broder till Erik (se Erik, svenska, prinsar,
1). Efter Hakes död vardt J. konung i Upsala. På ett
af sina vanliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
