Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jästpulver, gemensamt namn på saltblandningar, afsedda att vid bakning ersätta jäst - Jästsvamparna, Saccharomycetes, bot. - Jät, socken i Kronobergs län - Jättar (Fornn. jötnar, N. jutuler), tursar (rimtursar) eller resar (bergresar) kallas i nordiska mytologien ett slags öfvermenskliga varelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland mera allmänt använda jästpulver må nämnas
det horsfordska bakpulvret (se Bakpulver),
vidare ett, som består af soda, vinsyra och
stärkelse. Äfven natriumbikarbonat och saltsyra
hafva föreslagits. (På senaste åren har man äfven
användt fri kolsyra, under starkt tryck löst i det
vatten, hvarmed degen knådas.) Likaledes begagnas
till vissa finare bakverk åtskilliga ämnen, som dock
egentligen ej kunna räknas till jästpulver, såsom
ammoniumkarbonat (s. k. hjorthornssalt, se d. o.),
sprithaltiga vätskor, pottaska, fett, ägghvita m. m.,
hvilka ämnen vid upphettning uppluckra degen derigenom
att de antingen sjelfva förflyktigas eller hindra
vattnet i degen att bortgå. S. J-n.
Jästsvamparna, Saccharomycetes, bot., en ordning
inom Protofyternas klass, kännetecknas deraf att
individerna äro encelliga, men kunna, under hastigt
pågående förökning, uppträda i form af greniga
eller enkla kedjor. Cellerna äro ellipsoidiska,
äggformiga eller klotrunda. Cellinnehållet består af
en finkornig protoplasma med vakuoler. Någon cellkärna
är icke funnen. Förökningen sker genom afsnöring (se
Cellbildning) på det sätt att cellen åt ett, två,
eller tre håll bildar en liten blåslik utbuktning,
hvilken tillväxer och uppnår modercellens storlek
samt afstänges från denna med en skiljevägg, som
slutligen delas i två hinnor, hvarvid dottercellen
frigöres. Om den vanliga öl- eller alkoholjästsvampen,
Saccharomyces cerevisiae, se Jäsning. – S. apiculatus
lefver under fruktträd och bärbuskar samt förekommer
på de mogna frukternas skal. Den bildar citronformade
celler och uppträder först af alla jästsvamper, då
bär- och fruktsafter frivilligt råka i jäsning. Under
det jäsningen framskrider, efterträdes den af en
annan, högligen polymorf art, S. pastorianus, som
sedan sjelf undantränges af S. ellipsoideus, hvilken
är orsaken till den vanliga vinjäsningen. Efter
slutad jäsning uppträder ofta på vätskans yta
en särdeles karakteristisk art, S. mycoderma,
"vinblomman", som förderfvar vinet genom att oxidera
dess alkohol till kolsyra och vatten. En liten
art, S. exiguus, förekommer jämte öfriga arter
i jäsande bärsafter. I jäsande bröd-deg finnes en
annan, äfvenledes ganska liten art, S. minor. Ännu
flere arter äro namngifna. Till jästsvamparna räknas
numera äfven torsksvampen, S. albicans Reess (Oidium
Robin), hvilken uppträder i synnerhet i munhålan hos
barn. O. T. S.
Jät, socken i Kronobergs län, Kinnevalds
härad. Arealen 5,851 har. 1,042 innev. (1882). Annex
till Kalfsvik, Vexiö stift, Kinnevalds kontrakt.
Jättar (Fornn. jötnar, N. jutuler), tursar
(rimtursar) eller resår (bergresar) kallas i nordiska
mytologien ett slags öfvermenskliga varelser, som
oftast uppträda fientligt mot gudar och menniskor,
men äfven mången gång stå till dem i vänskapligt
förhållande. Jättarna äro de äldsta lefvande
väsenden, som alstrats af den kaotiska materien. De
äro representanter för naturens elementarmakter,
som antingen äro lössläppta och vilda samt störande
hämma all högre och andlig odling eller åtminstone
visa sig likgiltiga för främjandet af den högre
tingens ordning, som vill underordna naturen och
sinligheten under anden och förnuftet. Med de senare,
som icke uppträda fientligt mot gudarna, och hos
hvilka dock en möjlighet till en högre själsutveckling
förefinnes, träda åsagudarna i mångfaldiga vänskapliga
förbindelser. Gudar och jättar äro ock i sjelfva
verket beslägtade, enär gudafadern, Oden, på mödernet
härstammar från jätten Bölthorn. Äktenskap ingås
mellan gudar och jättar: Njärd äktar Skade, Gerd
blir Frös maka, Oden vinner Gunnlads kärlek och
Tor sjelf, jättehataren, älskar Jernsaxa, Magnes
moder. Loke, som både på fädernet och mödernet
är af jätteslägt, är fullständigt införlifvad
med gudakretsen. Hafsjätten Äge inbjuder gudarna
till gästabud och gör hos dem återbesök. Alla dessa
förbindelser mellan gudar och jättar visa, att de
icke i allo böra uppfattas såsom hvarandras absoluta
motsatser, utan att det i många fall endast är en
gradskilnad mellan deras utvecklingsstadier. Jättarna
äro, liksom titanerna i den grekiska gudasagan,
ett äldre slägte, undanträngdt af gudarna och stadt
i undergång; men jämte den forntida öfverväldigande
styrkan hafva de äfven bevarat forntidens oskuld och
enfald (eddan tilldelar jättar epiteten barna-glad,
barnafrom) samt en urgammal visdom och en kunskap,
som går längre tillbaka mot tingens upphof, än de
senare tillkomne gudarna kunna minnas. Derför söker
också Oden att hos Mime, Vaftrudne och andre
jättar inhemta denna prokosmiska kunskap. Åt
alla dessa jättar och jättinnor, som pläga ett
fredligt umgänge med åsarna, tillägger myten
jämte en högre själsodlings egenskaper äfven den
kroppsliga gestaltens skönhet och omgifver deras
boningar med en viss hemtrefnad. Alldeles motsatt
är förhållandet med de medlemmar af jätteslägtet,
hos hvilka den onda naturen fått ohejdadt utveckla
sig. Fientliga mot all högre odling, äro de äfven till
sitt yttre vanskapliga, omåttligt stora, månghöfdade,
svarthyade och på allt sätt skräckingifvande. De bo
i mörka hålor eller vid jordens utkanter och ibland
de vilda fjällen (jfr Jättehem). De älska mörkret och
mörkrets gerningar; i synnerhet är detta fallet med
jättinnorna, som kallas mörkridor, färdas omkring
nattetid, ridande på orm tyglad e ulfvar, och bedrifva
allt ofog. Öfverraskas dessa onda varelser af solens
ljus, förvandlas de till sten. Det är mot detta
jätteslägtens afskum, som Tor för en oaflåtlig
kamp. Åsagudarnas tempel äro särskildt misshagliga
för dessa jättar; och efter kristendomens införande
kasta jättarna i sin förbittring stora klippstycken
("jättekast") mot kyrkorna, hvilkas klockljud de
ej kunna fördraga. Liksom de fordom kämpade mot
åsagudarna, stridde de under kristna tiden med
ärkeängeln Mikael och helgonen. Tron på jättar
har varit synnerligen allmänt utbredd. Öfverallt
visar man dessa af jättarna slungade klippblock,
och folksägnen har än i dag mycket att förtälja om
bergtagna menniskor, om jättarnas ofta praktfulla
boningar i klippan, om deras rikedomar, deras hulliga
hjordar o. s. v. I flere sägner omtalas jättar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
