Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria / 1529-1530 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jättar (Fornn. jötnar, N. jutuler), tursar (rimtursar) eller resar (bergresar) kallas i nordiska mytologien ett slags öfvermenskliga varelser - Jättebaggar. Se Dynastes - Jättedjuret. Se Jättetrögdjuren - Jättefiskaren. Se Kungsfiskare - Jättegryta, geol.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

såsom skicklige byggmästare; ofta förledas de af en
utfäst arbetslön att uppföra äfven sådana byggnader,
som afse för jättarna främmande ändamål. Så uppföres
Midgårdsborgen af en jätte. Lunds, Trondhjems och
andra kyrkor äro ock byggda af jättar. Men alltid gå
de miste om arbetslönen; och när byggnaden är nära
sin fullbordan, blifva de antingen dödade af Tors
ljungeld eller förvandlade till sten. Enligt ett äldre
förklaringssätt ville man i jättarna se qvarlefvorna
af en uråldrig befolkning, som blifvit fördrifven af
en senare invandrad folkstam. Numera torde den åsigten
vara allmän att jättesägnerna, som för öfrigt möta
hos alla folkslag, icke kräfva en etnologisk, utan en
kosmogonisk och mytologisk förklaring. Ordet jätte
anses af Grimm vara beslägtadt med verbet äta och
hafva betydelsen af glupsk fråssare, liksom thurs
betyder törstig; bägge dessa benämningar skulle
sålunda syfta på jättarnas omåttlighet i mat och
dryck. I Ragnarök, der den sista striden mellan gudar
och jättar utkämpas, finna jättarna för evigt sin
undergång; i den nya verlden, som derefter uppkommer,
finnes ingen plats för jätteslägtet. Endast gudar och
menniskor skola uppstå till ett förnyadt sällhetslif,
och enligt den fornnordiska myten var således endast
det goda odödligt, men det onda dömdt till slutlig
förintelse. Th. W.

Jättebaggar. Se Dynastes.

Jättedjuret. Se Jättetrögdjuren.

Jättefiskaren. Se Kungsfiskare.

Jättegryta, geol., en i ytan af den fasta berggrunden
befintlig, rund eller långsträckt, mer eller mindre
djup, skålformig urhålkning med i allmänhet släta,
liksom slipade väggar. Namnet härleder sig från den
grytlika formen hos en del af dessa urhålkningar
och från det samband med jättar, som folktron
tillagt dem. Jättegrytor träffas ganska allmänt
inom Skandinaviska halfön samt flerestädes i
Finland, Tyskland och Schweiz m. fl. land. De mest
storartade förekomma i trakten af Kristiania samt i
Gletschergarten vid Luzern. Ifrågavarande urhålkningar
hafva bildats derigenom att stenar eller block,
vid närvaro tillika af grus och sand, åstadkommit en
afnötning eller nedsvarfning i klipphällen, då de af
strömmande eller böljande



vatten derstädes varit försatta uti en hvirflande
eller rullande rörelse. Jättegrytor träffas nämligen
icke endast vid nuvarande och forna hafsstränder,
utan äfven i eller utmed flodbäddar, elfvar och
strömmar; och vid såväl de förre som de senare kan
på flere ställen iakttagas, att bildningen af sådana
ursvarfningar ännu i dag pågår, t. ex. vid Nothamn,
å östra kusten af Väddön i Roslagen, samt å den
derutanför, i Ålandshaf, belägna Bytesholmen,
i strömmen vid Klippans pappersbruk i Skåne
m. fl. ställen. Det är

ingalunda nödigt att förutsätta tillvaron af verkliga
vattenfall eller större forsar för åstadkommandet af
de erforderliga vattenhvirflarna, ty sådana uppstå
vid äfven måttlig ström- och fall-hastighet å derför
lämpliga punkter. Vid en fabriksanläggning nära
Trollhättan hade på bottnen af en i gneisberget
utsprängd och efter 4 års förlopp åter torrlagd
vattenränna eller kanal bildats en omkr. 20 cm. djup
och vid jättegryta. En af de till formen, rundnötta
stenar, medelst hvilka utsvarfningen försiggått,
en s. k. löpare, fanns då qvarliggande på den lilla
grytans botten. I allmänhet torde flere löpare
l. svarfstenar åtgå för hvarje jättegrytas bildande;
då de genom afnötning blifva alltför små och lätta,
spolas de bort ur grytan och ersättas af nya, större,
som med ström och vågor ditföras. Men jättegrytor
förekomma äfven på sådana platser och på sådana höjder
öfver nuvarande hafsyta (i Norge flerestädes ända
till 900-1,200 m. öfver hafvet) långt inne i landet,
der tydligen förr något vattendrag icke kunnat framgå,
och dit icke häller hafvet nått. Sådana jättegrytor
antagas hafva blifvit bildade under istiden af de
genom remnor eller hålor i istäcket och glaciererna
till klippgrunden nedstörtande vattenbäckarna, som
i bottenmoränen funno rikligt slipmaterial. Somliga
jättegrytor äro nästan cirkelrunda, andra ovala,
stundom trågformade; somliga äro grunda och af blott
10-30 cm. genomskärning, andra mäta mera än 10 m. i
djup och likna brunnar eller mindre schakt med 0,5
till flere meters diameter. De hafva dels alldeles
lodrät, dels en något lutande ställning. Vidd och
djuplek stå icke i något bestämdt förhållande till
hvarandra. Jättegrytorna förekomma dels enstaka,
dels flere tillsammans, stundom i rad efter
hvarandra. Flerestädes synas två grytor liksom
sammanbundna upptill medelst en grund, rännformig
fördjupning, och någongång har af två närliggande
runda grytor genom mellanväggens bortnötning uppstått
en aflång. Ursprungliga, i bergytan befintliga gropar
och ojämnheter, sprickor, klyftor samt omvexling
af lösare och hårdare stenslag främja eller i viss
mån framkalla bildandet af jättegrytor. I allmänhet
kan icke bestämmas huruvida en jättegryta är bildad
vid en hafsstrand, i en elf eller under en glacier
på grund af formen och storleken allena, ty form och
storlek synas i hvart och ett af dessa tre fall kunna
framstå alldeles lika. Dock torde de jättegrytor,
som i förhållande till vidden äro betydligt djupa och
regelbundna, vara företrädesvis åstadkomna på någon
af de två sistnämnda platserna, således i strömmande
eller forsande vatten. Vid Norges vestkust hafva
flerestädes iakttagits jättegrytlika urhålkningar,
stundom af icke ringa storlek, som sträcka sig
horisontalt in i en åt hafvet vänd, mer eller mindre
lodrät bergvägg. Dessa äro otvifvelaktigt ett verk
af hafsvågornas rastlösa arbete. Nischformiga
ursvarfningar, 5-10 m. höga och breda, liknande
hälfter af väldiga jättegrytor, förekomma vid
somliga elfvar och strömmar, i dem begränsande
bergväggar, såväl i Sverige (vid Trollhättan,
vid Steneby i Dalsland m. fl. st.) som i Norge.
E. E.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>