Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jöns Bengtsson, ärkebiskop i Upsala - Jöns Håkansson (Johannes Håkansson, Johannes Haquini), ärkebiskop i Upsala - Jöns Jericksson. Se Jericksson - Jöns Rök. Se Budde, Jöns - Jönsson, Önnert - Jönåkers härad i Södermanlands län - Jörg, Johann Christian Gottfried - Jörg, Joseph Edmund - Jörgensen, Nikoline Thomassine Henriette - Jörgensen, Bendt Söborg - Jörgensen, Adolf Detlev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Axelsson Tott. Mellan dennes och ärkebiskopens parti
uppstod då en häftig strid, i hvilken ärkebiskopen
drog det kortaste strået. Karl Knutsson blef
för tredje gången konung (1467) och ärkebiskopen
flydde till Borgholm, der (ej i Kalmar) han afled
d. 15 Dec. 1467. J. B. var en lärd man; han hyste
derjämte stort intresse för den kyrkliga konsten,
hvarom åtskilliga på hans föranstaltande tillkomna
kyrkomålningar i Upland bära vittne.
Jöns Håkansson (Johannes Håkansson, Johannes Haquini),
ärkebiskop i Upsala, var först munk i Vadstena kloster
och deltog i kyrkomötet i Kostnitz (1414-18) såsom
ett af svenska kyrkans ombud. Sedan Jöns Jericksson
1421 måst nedlägga sitt ärkebiskopliga ämbete, blef
J. H., som var konung Eriks af Pommern biktfader,
efter upprättadt förslag af Upsala domkapitel
af konungen utsedd till ärkebiskop och invigdes i
Vadstena persmässoaftonen 1422 i sitt ämbete. Död d. 9
Febr. 1431 (1432?). J. har säkerligen ej ringa andel i
tillkomsten af de stadgar mot ocker, skörlefnad m. m.,
som utfärdades d. 18 Jan. 1423 å mötet i Arboga. Sitt
stora inflytande hos konungen sökte J. begagna till
att skydda kyrkans intressen. Så protesterade han
d. 19 Dec. 1427 offentligen deremot att af kyrkor
och klerker något skulle fordras till krigshjelp
eller annan konungens och rikets nödtorft. J. lät
1430 uppföra det fasta ärkebiskopshuset, som 1522
förstördes under befrielsekriget.
Jöns Jericksson. Se Jericksson.
Jöns Rök. Se Budde, Jöns.
Jönsson, Önnert, sjömilitär, född d. 13 April 1755,
blef 1773 fänrik vid arméns flotta, 1777 löjtnant
och 1785 kapten. Han deltog med utmärkelse i
skärgårdsflottans strider mot ryssarna under 1788-90
års krig. Han anförde en division kanonslupar och
jollar vid det s. k. viborgska gatloppet d. 3
Juli 1790 samt vid Svensksund d. 9 s. m. Efter
krigets slut utnämndes J. till major och 1804 till
öfverste-löjtnant. Såsom chef för en afdelning
kanonslupar deltog han äfven 1808 i kriget mot
Ryssland och förde d. 2 Aug. s. å. befälet i
slaget vid Sandö ström, i hvilket han stupade.
L. H.
Jönåkers härad i Södermanlands län, Nyköpings domsaga,
omfattar socknarna Tuna, Bergshammar, Tunaberg, Lunda,
Kila, Björkvik, Halla, Stigtomta, Nykyrka, Bärbo och
S:t Nikolai. Arealen 93,685 har. 17,280 innev. (1882).
Jörg, Johann Christian Gottfried, tysk läkare,
f. 1779, d. 1856, blef 1810 ord. professor i
barnförlossningskonst i Leipzig. Han var en af
detta århundrades mest framstående accoucheurer
och utmärkte sig särskildt genom sin grundsats att
vid förlossningar så vidt möjligt undvika hvarje
ingrepp i processens naturliga förlopp. Bland hans
skrifter må nämnas Handbuch der geburtshülfe (1807),
Handbuch der krankheiten des weibes (1809), Lehrbuch
der hebammenkunst (1814) och Die zurechnungsfähigkeit
der schwangeren und gebärenden (1837).
Jörg, Joseph Edmund, tysk politiker, f. 1819, sedan
1852 arkivarie å det kungl. bajerska slottet Trausnitz
(vid Landshut), har sedan
samma tid redigerat den ultramontanska tidskriften
"Historisch-politische blätter fur das katholische
Deutschland" samt är författare till en Geschichte des
grossen bauernkriegs (1850) och flere tendensskrifter,
såsom Geschichte des protestantismus in seiner
neuesten entwickelung (1857) och Geschichte
der socialpolitischen parteien in Deutschland
(1867). 1865 invaldes J. i bajerska landtdagens
Andra kammare och blef snart en af de främste
ledarna för det s. k. patriotpartiet, hvilket i
Mars 1870 störtade den för den tyska enhetstanken
välvilligt stämde konseljpresidenten Hohenlohe. Under
fransktyska kriget (1870-71) motsatte J. sig fåfängt
Bajerns anslutning till Nord-Tyskland. I Okt. 1875
genomdref han i kammaren, ehuru utan vidare påföljd,
en skarp adress, hvari konungen uppmanades afskeda
ministèren, men han har derefter intagit en hofsammare
hållning. J. satt äfven i "Tullparlamentet" samt
1874-78 i tyska riksdagen, der han genom sitt plumpa
uppträdande blef en af centerpartiets mera bemärkte
medlemmar.
Jörgensen, Nikoline Thomassine Henriette, dansk
skådespelerska, född i Köpenhamn d. 19 Juni 1791, fick
1816 anställning vid den kungliga teatern, tog afsked
derifrån 1845 och dog d. 21 Nov. 1847. J. var en
ovanligt bildad och begåfvad karaktersskådespelerska,
lika utmärkt i tragiska och i komiska roller, som fin
fransk dam och som kälkborgerlig matrona. Hon hade
derför en mycket omfattande repertoar och tillvann sig
genom sin ädla personlighet allmän aktning. E. Ebg.
Jörgensen, Bendt Söborg, dansk agronom, född i Köpenhamn d. 19 Sept. 1815, tog polyteknisk examen 1836 och vistades derefter under en följd af år
utrikes. 1849 blef han docent och 1852 professor vid
den polytekniska skolan i Köpenhamn samt förflyttades
1858 till den nyinrättade "landbohöjskolen". Redan
1855 valdes J. till en af presidenterna för
"Landhusholdningsselskabet", hvars verksamhet
sedan dess vunnit allt större och större betydelse,
och 1853-66 var han hufvudredaktör af "Tidsskrift for
landökonomi", som innehåller många af honom författade
afhandlingar. 1863 blef han ledamot af den svenska
landtbruksakademien. E. Ebg.
Jörgensen, Adolf Detlev, dansk historiker, född
d. 11 Juni 1840 i Gravenstein i Sundeved (Slesvig),
var 1863-64 biträdande lärare vid latinskolan
i Flensborg och kom derefter till Köpenhamn,
hvarest han med stor ifver egnade sig åt studiet
af Danmarks historia, förnämligast den del deraf,
som rör medeltiden. 1869 blef han assistent och
1874 "fuldmägtig" vid "Kongerigets arkiv" samt 1883
geheimearkivarie. J. har med mycken flit och stort
skarpsinne sökt att klargöra förut dunkla historiska
spörsmål samt i många fall framställt nya och
originella synpunkter, hvilka rubbat förut gällande
åsigter, om än hans kritiska böjelse måhända i många
fall fört honom för långt. Hans vigtigaste arbeten äro
Bidrag til Nordens historie i middelalderen (1871),
Den nordiske kirkes grundläggelse og förste undvikling
(1874- 78) och Fyrretyve fortällinger af fädrelandets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
