Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalabrien var i forntiden namnet på den sydöstra halfön i södra Italien - Kalad (Fr. calade), sluttning å en ridbana - Kalafat, rumanisk stad i kretsen Krajova - Kalahari, ett stort öckenområde, beläget under vändkretsen i södra Afrika - Kalais, Grek. mytol., en son af Boreas och Oreithyia - Kalait, det mineralogiska namnet på den ädelsten, som vanligen benämnes turkos - Kalajoki. 1. Elf i Österbotten, Uleåborgs län, Finland - Kalajoki. 2. Socken kring nämnda elfs nedersta lopp - Kalajoki. 3. Prosteri af Kuopio stift - Kalamata, hufvudstad i grekiska nomarkien Messenien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprepades under de tre följande åren, då omkr. 400
städer och byar förstördes och 40,000 menniskor
omkommo. Riklig bevattning, bördig jordmån och
mildt klimat i förening framkalla en rik växtlighet,
oaktadt åkerbruket står mycket lågt. Jorden tillhör
förmögna adliga godsegare, hvilka lefva på sina
egendomar i skarp afsöndring från det egentliga
folket, som är försänkt i fattigdom och grof
okunnighet. Någon medelklass finnes ej, endast
rika eller fattiga. Kalabreserna äro af medelstor,
men välväxt kroppsbyggnad, hafva mörk hy, skarpt
markerade drag och uttrycksfulla ögon. Liksom
spaniorerna, hvilka de i flere afseenden likna,
äro de vidskepliga, råa, hatfulla och hämdgiriga,
om de förolämpas, samt gå alltid beväpnade. – K.,
såsom redan nämndt, forntidens Bruttium (se d. o.),
tillföll vid romerska rikets delning det Östromerska
riket. Jordbäfningar, farsoter, härjningar af
olika folk (goter, langobarder och greker) samt
inhemska strider täflade om att ödelägga det sköna
landet. Från 6:te till 11:te årh. voro araberna
herrar öfver landet, sedan normanderna. Från slutet
af 12:te årh. delade det konungariket Neapels öden. I
administrativt hänseende indelas K. nu i provinserna
Cosenza, Catanzaro och Reggio di Calabria.
Kalad (Fr. calade), sluttning å en ridbana. Ordet
har fordom äfven nyttjats som spelterm i betydelsen
af en vinst i kortspelet trisett.
Kalafat, rumanisk stad i kretsen Krajova på venstra
Donaustranden midt emot Viddin, med omkr. 4,000
innev. och liflig trafik på Donau. Vid K. egde
d. 6–10 Jan. 1854 en träffning rum mellan ryssar
och turkar, hvilken slutade med de förstnämndes
återtåg. Icke bättre utgång hade ett nytt anfall
d. 19 April s. å. under ryske generalen Schildner.
S. A. L.
Kalahari, ett stort öckenområde, beläget under
vändkretsen i södra Afrika mellan Oranjefloden
i s. och Ngamisjön in. Åt ö. öfvergår det utan
naturlig gräns i betsjuanernas land, åt v. i
Damara- och Stora Namalanden. K. utgör en del af den
vidsträckta syd-afrikanska högslätten och har en höjd
af omkr. 1,000 m. öfver hafvet. Bristen på vatten
är mycket stor. Regn faller sällan och förlorar sig
hastigt i den sandiga marken utan att gifva upphof
åt källor eller i dagen liggande vattendrag. Deremot
finnes vanligen på ett visst djup tillräckligt vatten
för steppvegetationen, som mest består af gräs och
taggiga buskar. Den nyttigaste af alla växterna är
den vilda melonen (Cucumis caffer), som tjenar både
menniskor och djur till en vederkvickande näring och
på stora sträckor ensam gör det möjligt att färdas
fram öfver K. Under den korta regntiden genomströfvas
K. af giraffer, qvaggor, gnuer, springbockar och
antiloper i stora hjordar. I deras spår följa
lejon, hyenor och sjakaler. Äfven elefanten gör icke
sällan ett besök från träsken vid Sugafloden och är
liksom strutsen ett eftersökt jagtbyte. Öcknens
glesa befolkning utgöres af svarta bakalahari,
en afsigkommen gren af betsjuanerna. De idka ett
knapphändigt åkerbruk och hålla geten som husdjur,
men lifnära sig
hufvudsakligen af jagt, hvari de likväl lida stort intrång af
sina kraftigare grannar, griquaer och betsjuaner.
S. A. L.
Kalais, Grek. mytol., en son af Boreas (nordanvinden)
och Oreithyia (bergsdimman). Jämte sin broder,
Zetes, deltog han i argonavternas härfärd, och de
båda bröderna, hvilka voro försedde med vingar,
befriade derunder sin syster Kleopatra, hvilken
var förmäld med den trakiske konungen Finevs, men
hölls fängslad af dennes andra gemål, eller befriade
enligt en annan saga Finevs från harpyorna (se
d. o.). De båda Boreas-sönerna sägas hafva omkommit
under förföljandet af harpyorna eller nedskjutits
af Herakles i närheten af ön Tenos. A. M. A,
Kalait, det mineralogiska namnet på den ädelsten,
som vanligen benämnes turkos (Fr. turquoise). Namnet
är härledt af callaina, hvarmed Plinius betecknade
denna stenart, som redan i forntiden användes till
smycken. Oaktadt den ingalunda uppfyller de fordringar
man ställer på verkliga ädelstenar, i det den hvarken
är genomskinlig, starkt glänsande eller synnerligen
hård (hårdheten är endast lika med fältspatens),
har den dock alltid, i synnerhet i orienten, varit
värderad för sin vackra förgät-mig-ej-blåa färg,
hvilken, såsom redan Plinius anmärker, särdeles
väl lämpar sig för infattning i guld. Mineralets
beståndsdelar utgöras af fosforsyra, lerjord och
vatten i något vexlande förhållanden, i det att den
vanliga turkosens sammansättning tyckes motsvaras
af 2Al2 O3 + P2 O5 + 5H2 O, hvaremot en i Frankrikes
kelt-grafvar träftad grön turkos innehåller endast
hälften så mycket lerjord som den föregående. Vackra,
rent färgade turkoser förekomma endast i Persien,
hvars herskare fordom för sig behöll alla de ädlaste
och största stenarna. Genom turkarna återinfördes
stenen i Europa, hvaraf den fick namnet turkos,
som redan användts af Albertus Magnus (död 1280)
under tillägg att denna sten, då den bäres, stärker
synen och bevarar från elaka tillbud. Ofta äro
de i bijouteriet använda blåa stenar, som kallas
turkoser, ej äkta, utan antingen "benturkos"
(odontolit, d. v. s. fossila ben och tänder, färgade
af ett jernfosfat) eller blå, konstgjord emalj.
A. E. N.
Kalajoki. 1. Elf i Österbotten, Uleåborgs län,
Finland, upprinner med två hufvudarmar, Isojoki
och Vääräjoki, på sluttningen af Suomenselkä, nära
gränsen mot Vasa län, och flyter med nordvestligt
lopp till Bottniska viken. Längden är 123 km.,
flodområdet 3,760 qvkm. – 2. Socken kring nämnda elfs
nedersta lopp, af Salo härad och domsaga. Areal 428
qvkm.; befolkningen finsk, 4,557 pers. (1881). Med
kapellen Alavieska (331 qvkm., 2,468 innev.) och
Rautio (137 qvkm., 1,166 innev.) bildar K. ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl. – 3. Prosteri
af Kuopio stift, omfattar 14 kyrkoförsamlingar med
en areal af 8,644 qvkm. och 48,386 innev. (1881).
O. I.
Kalamata, hufvudstad i grekiska nomarkien Messenien,
på Morea, är belägen vid floden Nedon, nära dess
utlopp i Koronviken. K. är säte för nomarken, en
ärkebiskop och en högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
