Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalevala. 2. Finnarnas stora folkepos, af Lönnrot så benämndt enligt det förnämsta deri förhärligade folket - Kalevatar. Se Kaleva - Kalevipoeg, "Kalevs son", är hufvudpersonen i esternas episka folkdiktning - Kalf. 1. Zool., den vanliga benämningen på ungarna inom vissa familjer af ordningen boskapsdjur bland däggdjuren - Kalf. 2. Sjöv. a) Ett i midten af en fyrslagen tross liggande tåg - Kalf. 3. Krigsv. Se Bröstkalf - Kalf. 4. I äldre tider benämning på en liten, lös pergaments- eller papperslapp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofärd öfver K., som Väinämöinen blott genom användande
af all sin visdom förmår skydda. Uti dessa runor finna
vi bl. a. björnsångerna, sången om elden samt om huru
Väinämöinen och Ilmarinen befria solen och månen ur
Pohjolas kopparberg, der Louhi instängt dem. Härmed
slutar den egentliga delen af K. Men Lönnrot har
sinnrikt tillagt ännu en del af en sång, i hvilken på
ett ganska egendomligt sätt hedniska föreställningar
sammansmältas med Kristi födelses historia för att
poetiskt framställa huru den hedniska verlden vikit
för kristendomen.
Redan 1835 och följande år publicerade Lönnrot
några delar af K. öfversatta till svenskan uti
Runebergs "Helsingfors morgonblad". År 1841 utgaf
Castrén en fullständig öfversättning af första
upplagan. Sedan K. G. Borg öfversatt flere episoder
ur den andra upplagan (1850–1852), utgaf K. Collan
en fullständig och god svensk öfversättning deraf
(1864–1869). Till tyskan öfverflyttades samma
upplaga (likaledes på originalets versmått) af
A. Schiefner (1852). En fransk öfversättning i
prosadrägt har ombesörjts af Leouzon Le Duc (1867),
som äfven bifogat förklaringar. Utvalda ställen har
engelsmannen J. Porter publicerat på engelska (New
York, 1868). Till ungerskan har detta epos öfversatts
af F. Barna (1871). O. G.
Kalevatar. Se Kaleva.
Kalevipoeg, "Kalevs son", är hufvudpersonen i
esternas episka folkdiktning. På 1850-talet företog
sig F. L. Kreutzwald att ordna de af honom och
andra i Estland, en del af Livland och Pskovska
guvernementet samlade visor och sagor, som rörde
sig omkring Kalevs son, till ett helt, under titeln
"Kalevipoeg", tryckt i "Verhandlungen der gelehrten
estnischen gesellschaft", IV: 1–4, V: 1–3 (Dorpat
1857–61), på estniska med motstående (dålig) tysk
öfversättning af K. Reinthal. Åt till cykeln hörande
sagor, hvilka med skäl antogos vara rester af äldre,
nu upplösta sånger, återgaf Kreutzwald på ett lyckligt
sätt metrisk form och infogade dem emellan de till
antalet färre, i sin ursprungliga versform bibehållna
styckena. I den form han gifvit esternas nationalepos
omfattar detta 20 sånger med tills. 19,043 rader
i vanlig runmeter (4-fotad trokaisk vers). Sagans
hufvuddrag äro följande. Kalev (som äfven gifvit
sitt namn åt Kalevala), Estlands förste konung,
hade med sin maka, Linda, tre söner; den yngste af
dem, Kalevipoeg, född efter faderns död, är sagans
hjelte. Hans utmärkande egenskaper äro godmodighet och
öfvermensklig kroppsstyrka. Under sönernas frånvaro
bortröfvas modern af en försmådd friare, en trollkarl
från Finland; men denne träffas af åskan, och hon
förvandlas till en klippa. Sökande efter modern simmar
K. öfver hafvet till Finland. Han hvilar sig på en
ö, der han råkar en flicka, som i oskyldig kärlek
hängifver sig åt honom, men vid upplysning om hvem
han är kastar sig i hafvet. K. finner röfvaren och
dödar honom. Hos en vapensmed köper han derefter ett
ypperligt svärd (hvilket han pröfvar på städet liksom
Sigurd Fåfnesbane). K. dödar skamligt smedens son
och ådrager sig faderns förbannelse: svärdet skall
blifva hans egen bane. Återkommen till hemmet, blir
K. efter ett kraftprof sin faders efterträdare. Han
griper sig an med landets odling och rofdjurens
utödande. Bud kommer att krig hotar från hafvet,
men K. lofvar komma först om nöden blir svårare. Han
besluter att vid Pejpus hemta virke för att bygga en
fästning till skydd mot fienden. Med plank-lasset på
ryggen vadar han genom sjön. Under hans sömn stjäl
en trollkarl svärdet, men tappar det i en flod. På
sin fortsatta vandring kommer K. äfven till helvetet
och räddar tre systrar ur Sarviks (den behornades)
våld. För att finna verldens ände seglar K. senare
med ett af silfver bygdt fartyg till Lappland, får der
till styrman den vise lappen Varrak (som i lön får en
gammal lagbok) och fortsätter färden. Efter åtskilliga
äfventyr, bakom hvilka troligen gömma sig geografiska
minnen (bl. a. från Island), återvänder K. Sju år
derefter blir det åter krig, i hvilket han kämpar och
segrar. Än en gång besöker han helvetet, öfvervinner
djefvulen och fastsmider honom vid en klippa. K:s
trogne följeslagare Alevipoeg väntar vid porten. Från
hafvet komma fientlige "jernmän" (raudamehed,
skandinaviske vikingar eller tyske riddare?),
och då först fäller K. modet. Han nedgräfver sina
skatter. Med knapp nöd segra esterna. K. öfverlemnar
sin makt åt Olevipoeg och drager sig undan i ensamhet
till ödemarken. Slutligen ger hans eget förlorade
svärd honom döden. Dock skall han (liksom Fredrik
Barbarossa och Holger Danske) en gång återkomma. –
Den estniska sagan har många beröringspunkter med
den finska; Kalevipoeg sjelf synes vara identisk med
Kalevalas Kullervo. Många enskildheter påminna
om skandinaviskt (eller germanskt) och kristligt
inflytande. Den estniska texten finnes särskildt
utgifven: "Kalevipoeg. Üks ennemuistene cesti
jut, kaheskümnes laulus" (Kuopio, 1862), den
tyska öfversättningen likaså (Dorpat, 1857–61).
Lll.
Kalf. 1. Zool., den vanliga benämningen på ungarna
inom vissa familjer af ordningen boskapsdjur (Pecora)
bland däggdjuren. Så talar man om kalfvar af elg,
hjort, ren, rådjur, gazell, nötkreatur m. m.
Kalfven födes seende och väl utvecklad samt kan
redan efter en kortare eller längre stund resa
sig och följa modern, som derför icke tillreder
något läger åt sin unge (sällan äro de flere),
utan blott uppsöker ett undangömdt ställe för att
bringa honom till verlden. Se vidare Kalfning
och Kalfningsfeber. – 2. Sjöv. a) Ett i midten
af en fyrslagen tross liggande tåg (dukt), omkring
hvilket parterna läggas, för att rundningen skall
blifva jämn. – b) En af kustboar i Skandinavien
och Skotland använd benämning på en mindre holme,
som ligger mycket nära en större sådan, äfvensom
på en smal utskjutande landremsa, som genom ett
smalt näs är förenad med fastlandet – 3. Krigsv. Se
Bröstkalf. – 4. I äldre tider benämning på en liten,
lös pergaments- eller papperslapp, innehållande
fortsättning af en skrifvelse och vidfogad denna.
1. C. R. S. 2. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
