Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalksten - Kalktuff - Kalkutta (Calcutta)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristianiatrakten i Norge samt i Vestergötland, Nerike, Skåne
och på Öland i Sverige, likasom i flere andra
land. Italienarnas nero antico är en tät art af
denna kalksten, som också benämnes svart marmor. – En
egendomlig kalkstensart är den på Gotlands sydspets
förekommande s. k. oolitkalkstenen l. oolitartade
kalkstenen. Den består af hopkittade små klotrunda
kalkkorn eller kulor.
Kalkstensarterna igenkännas utan svårighet derpå
att de mycket lätt låta repa sig af en knifspets,
t. o. m. af mjukt jern, och att en fräsning eller
brusning (af den bortgående kolsyran) uppstår
vid pågjutning af en syra, t. ex. saltsyra,
äfven i utspädt tillstånd. Är syrans mängd dervid
tillräcklig, upplöses kalkstenen under fortsatt
kolsyreutveckling helt och hållet. De renaste
kalkstensarterna, t. ex. hvit kornig kalksten,
lemna dervid nästan ingen märkbar återstod på det för
upplösningen begagnade kärlets botten, hvaremot efter
de siluriska kalkstenarna (ortocerkalken) qvarstår
ett grått eller brunt, lerartadt slam, hvars mängd i
somliga uppgår till 20 proc. af kalkstenens vigt. När
kalksten upphettas till en viss grad, släpper den
likaledes kolsyran, och kaustik eller "bränd" kalk
återstår, hvilken nyttjas för beredning af murbruk
och som jordförbättringsmedel. Härpå grundar sig
kalkbränningen. Nästan hvarje kalkstensart, som icke
innehåller alltför stor mängd förorenande ämnen och
mineralkorn, är duglig för framställning af bränd
kalk. I Sverige nyttjas för detta ändamål såväl den
korniga kalkstenen som ortoceratit- och orstenskalken
äfvensom den öfversiluriska kalkstenen, Saltholms- och
Ignabergakalkstenen. Den korniga kalkstenen begagnas
i naturligt tillstånd såsom tillsats vid metallers
utsmältning ur deras malmer samt i glashyttor
och vid åtskilliga andra tekniska och kemiska
fabrikationer. För öfrigt har en stor del af ofvan
omnämnda kalkstensarter användning såsom byggnadssten
m. m. Af i synnerhet den grönflammiga korniga
kalkstenen, Kolmårdsmarmorn, tillverkas pelare,
väggbeklädnader, fönster- och dörrinfattningar,
grafmonument, bordskifvor, allahanda husgeråds- och
lyxartiklar m. m. Den inre orneringen af
trappuppgångarna och vestibulerna i kungliga slottet
samt den yttre portalen å nationalmuseum i Stockholm
äro af polerad Kolmårdsmarmor. Ortoceratitkalkstenen
bearbetas till grafvårdar, trappsteg, golfplansten,
yttre beklädnad af byggnader (t. ex. nationalmuseum
i Stockholm). De i större svenska städer så
allmänna stentrapporna bestå för det mesta af
denna kalkstensart; och de långdragna, åt ena
änden afsmalnande figurer, som ofta synas på den
jämnnötta ytan af trappstegen, äro just förstenade
ortoceratiter. Af den öfversiluriska korall- och
enkrinitkalken på Gotland (s. k.
Gotlands-marmor) tillverkas bordskifvor brefpressar m. m.; den
har också blifvit använd till byggnader, hvarom
flere af de gotländska gamla kyrkorna vittna.
E. E.
Kalktuff, petrogr., en vanligen föga sammanhållig,
porös och pipig, merendels ljusfärgad (hvit, gulhvit
etc.), af kolsyrad kalk bestående
stenmassa, som innesluter eller är liksom sammanväfd
af allahanda slags växtlemningar, såsom qvistar,
grenar, blad och frukter af ännu lefvande arter,
grässtrån, mossa m. m. Dessa äro antingen helt
och hållet förvandlade till kalk, eller hafva de
efter sig endast qvarlemnat hålrum. Deraf kommer
i viss grad den svamplika strukturen. Kalktuffen
är bildad genom kemisk afsättning af kolsyrad
kalk på sådana med växtlighet försedda eller af
växtaffall betäckta platser på jordytan, som
öfversilas eller tidtals betäckas af kalkhaltigt
vatten från källsprång och bäckar el. dyl. Den
träffas således hufvudsakligen i dalsluttningar,
vid foten af kalkstensberg o. s. v. Bildningen
af kalktuff fortgår på somliga ställen ännu,
på andra är den längesedan afslutad. Flerestädes
förefinnas rätt betydliga aflagringar. Kalktuffen
innehåller stundom äfven djurlemningar, dock
endast af sådana arter, som lefvat på land eller i
sött vatten. Inom Sverige förekommer kalktuff vid
Benestad kyrka i Skåne, på Omberg i Östergötland
samt vid flere lokaler i Jämtland, Vestergötland
och möjligen äfven andra landskap. Baden vid Wien
samt Weimar m. fl. ställen i Thüringen äro bekanta
utländska förekomstorter. Kalktuffen begagnas till
kalkbränning och någon gång som byggnadssten. –
Den vid Tivoli nära Rom och flerestädes i mellersta
Italien förekommande s. k. travertinen är en art
kalktuff. En jordformig varietet af kalktuff kallas
i Sverige bleke (se d. o.). – Strängt taget är
det oegentligt att med namnet "tuff" beteckna en
bergart af den beskaffenhet och det bildningssätt
som ofvan beskrifna kalkarts, hvilken oaktadt
sin porösa karakter måhända snarare borde inordnas
under benämningen "kalksinter" (se d. o.). Jfr Tuff.
E. E.
Kalkutta (Calcutta), hufvudstad i kejsaredömet
Indien och i presidentskapet Bengalen, ligger vid
östra (venstra) stranden af Hugli (en af Ganges’
utloppsarmar), omkr. 160 km. från dess mynning. På
högra stranden ligger förstaden Howrah, hvilken sedan
1874 är förenad med K. medelst en flottbro. K. har
dessutom tre andra förstäder. Jämte dessa hade
K. vid senaste folkräkningen (1881) 790,233 innev.,
deraf den egentliga staden 433,219 innev. K. är
deladt i tvänne nästan lika stora delar, en nordlig
och en sydlig, den senare européernas, handelns och
rikedomens stad, den förra, "Black town" (svarta
staden), bebodd af den fattiga hindubefolkningen,
med trånga, krokiga och smutsiga gränder. Emedan
staden är en senare tids anläggning, är den fattig
på större byggnader i indisk arkitektur, men rik på
palatslika byggnader i europeisk stil, särskildt i
den nya stadsdelen i s., Chowringhee. Den europeiska
och en del af "Svarta staden" begränsas mot floden
af en bred, 3 km. lång gata l. kaj (the Strand),
vid eller nära hvilken ligga myntet, tullhuset,
posthuset, stadshuset m. fl. samt vicekonungens
palats (government house), till hvilket grunden lades
1804. Sydvest om den egentliga staden och skild
derifrån af en stor park (maidán) ligger fästningen
Fort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
