Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalmar stift - Kalmar sund - Kalmar union
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvkm., hvaraf 37,42 komma på Kronobergs län. Vid 1882
års slut var innevånarnas antal 149,667, hvaraf 1,264
tillhörde Kronobergs län. K. S.
Kalmar sund, det 130 km. långa sund, som skiljer Öland
från svenska fastlandet. Största bredden är, såväl i
n. som i s., 22–23 km.; vid Kalmar är den 5,5 km. och
vid Refsudden endast 3,3 km. Högst 5,3 m. djupgående
fartyg kunna passera den af grund uppfyllda farleden
midt för Kalmar. Förslag föreligger dock om farledens
upprensning till 7,1 m. A. G.
Kalmar union kallas de tre rikena Sveriges, Norges
och Danmarks förening under en regent, som med
kortare och längre afbrott egde rum från 1389, då
kon. Albrekt i Sverige störtades från väldet och
drottning Margareta, förut regentinna i Norge och
Danmark, kom i obestridd utöfning af styrelsen äfven
i Sverige, till 1521, då det svenska folket under
Gustaf Vasas ledning började den strid mot konung
Kristian II, som ledde till unionens upplösning för
alltid. Sitt namn har föreningen fått deraf att hon
ansetts till sitt innehåll hafva blifvit närmare
bestämd och besluten i staden Kalmar, 1397. Dermed
förhåller det sig i sjelfva verket sålunda. Redan
i det ryktbara Nyköpings herredags beslut (d. 20
Sept. 1396) förklarade sig svenska rådet villigt att,
när konung Erik (kort förut vald till svensk konung,
dessförinnan redan utsedd till dansk och norsk konung)
eller drottning Margareta kallade, infinna sig till
möte med "riksens män af Danmark och Norge" för att
med dem utbyta sådana försäkringar, att de tre rikena
ömsesidigt betryggades för att sedermera någonsin
af hvarandra ofredas. Året derpå, 1397, samlades
också, i Kalmar, en talrik skara af svenska, danska
och norska rikenas råd och män. Der blef konung Erik
d. 17 Juni krönt till konung öfver de tre rikena på en
gång, en symbolisk handling, hvarigenom deras union,
representerad i konung Eriks person, högtidligen
framhölls. Man skred äfven till öfverläggning om
en närmare och beståndande sammanslutning samt
om de grunder, på hvilka denna borde hvila. Om
förhandlingarna, hvilka säkerligen voro både många och
långa, föreligga nästan inga underrättelser. Utom den
högtidliga urkund af d. 13 Juli 1397, i hvilken de tre
rikenas representanter afgifva vittnesbörd om Eriks
kröning och försäkran om sin trohet, är emellertid
från mötet bevaradt ett dokument, hvilket ända till
senaste tider varit betraktadt som ingenting mindre
än unionsakten mellan de tre rikena.
Detta dokument ar uppsatt på danska språket och
dateradt Kalmar d. 20 Juli 1397. Enligt textens
ordalydelse sammanfattar det hvad som blifvit beslutet
"med råd och samtycke af konung Erik, drottning
Margareta och med en rätt endrägt och samtycke
af alla riksens rådgifvare och män af alla tre
konungarikena" och innehåller bl. a. hufvudsakligen
följande unionella bestämmelser. 1. De tre
rikena skola hafva gemensam konung och aldrig
åtskiljas. Konung skall väljas. Efterlemnar konung en
son, skall denne tagas; efterlemnar han flere söner,
skall en af desse utses. Dör konung barnlös, skola
rikenas rådgifvare och män göra ett sådant val,
som nyttigast är för alla tre rikena. 2. Krig
skall vara gemensamt. Det rike, som råkar i örlig,
skall understödjas af de öfriga, men sjelf förse
hjelphärarna med kost och foder. Ingen skall
undandraga sig hjelpskyldigheten dermed att han icke
är pligtig till någon annan tjenst än att värja sitt
eget lands gräns, ty alla tre rikena skola nu vara
som ett rike. 3. Underhandlingar med främmande makter
föras, å de tre rikenas vägnar, af konungen, i hvilket
af landen han än uppehåller sig, samt de rådsherrar,
alltid några af hvart rike, som vid tillfället äro hos
honom. 4. Den, som förklarats fridlös i ett af rikena,
skall ock betraktas såsom biltog i de öfriga. 5. Hvart
rike skall styras efter sin lag och behålla sin rätt,
och ett rikes lag och rätt skola ej tillämpas i något
af de andra. 6. Alla rikena skola lefva i endrägt och
kärlek med hvarandra, och all fejd och tvedrägt,
som i långliga tider herskat emellan dem, skola
nedläggas. Vidare säges, att alla dessa föreskrifna
stycken och artiklar skulle så göras och hållas,
som föreskrifvet står, och att, om någon ville
deremot göra, skulle alla rikenas innebyggare hjelpa
konungen och hans ämbetsmän att afstyra det. Slutligen
tillägges det i urkunden, som är skrifven på papper,
att utskrifter skulle göras på pergament, två för
hvart rike, på allt sätt likalydande med dokumentet
och med alla der föreskrifna artiklar, och att
dessa utskrifter skulle beseglas med konungens,
drottningens och alla tre rikenas råds och mäns samt
köpstäders sigill. Till bekräftelse att allt så
blifvit definitivt beslutet, som i urkunden står,
hade, enligt ordalydelsen i texten, 17 namngifne
(7 svenske, 6 danske och 4 norske) rådsherrar låtit
"hänga" sina insegel för brefvet.
Den svenske forskaren O. S. Rydberg har emellertid
i "Sverges traktater med främmande magter" (II,
2; 1883), der dokumentet finnes tryckt, och uti
"Inträdestal i Kongl. Vitterhets Historie och
Antiqvitets akademien d. 15 Maj 1883" genom en
skarpsinnig bevisföring ådagalagt, att denna urkund,
som enligt sina egna ord åsyftar att varda ingenting
mindre än unionens verkliga fundamentalakt, i sjelfva
verket stannade vid att vara ett af några rikenas
förnämste män (af egen drift eller i egenskap af
ett mötets utskott) uppsatt definitivt förslag
till unionsakt, hvilket icke vann laga kraft. Långt
ifrån således att en union afslöts i Kalmar 1397,
strandade der försöken (ty der gjordes troligen
flere) att åstadkomma ett unionen konstituerande
grundfördrag. Bland skälen till att en unionsakt,
sådan som det oftanämnda dokumentet åsyftade, icke
kom till stånd var utan tvifvel ett af de förnämsta
oförenligheten af Norges egenskap af arfrike med den i
förslaget skarpt framhållna valprincipen. Dokumentets
egen beskaffenhet gifver också styrka åt denna
förmodan. Af de 17, som utfärdat akten, hafva endast
10 beseglat den. De komprometterande sigillen hafva
blifvit förstörda, så att endast mer eller mindre
obetydliga bitar finnas qvar. Men det har dock lyckats
Rydberg att genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
