Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalmar union - Kalmera - Kalmeter, Henrik - Kalmregionen - Kalmuck - Kalmucker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en mästerlig sfragistisk undersökning identifiera
sigillen och sålunda bevisa, att ingen enda norrman
beseglat akten. Denna kunde således i sig sjelf
icke ega någon rättsligt bindande kraft, eftersom
den ene af de tre kontrahenterna saknades. Det
är under sådana förhållanden ej underligt, att
de 6 pergamentsutskrifterna aldrig verkställdes,
att med mötet i Kalmar samtida vigtiga historiska
källor ej nämna något om ett unionsfördrag och att
våra egna äldre krönikor ej känna denna tillämnade
unionsakts innehåll. En oredig hågkomst af att något
beslöts i Kalmar, att några dokument der uppsattes
bevarades dock hos åtskilliga, men erinringen om dessa
akters innehåll blef med tiden allt dunklare. "I
förlitande på samtidens glömska" företog sig Erik
af Pommern 1425, nära 30 år efter Kalmar-mötet, att
söka skaffa det fallna unionsförslaget en för honom
gagnelig auktoritet. "En afskrift af akten togs i
den mest lagliga och fulländade form på pergament,
bestyrkt med sju (till större delen tyskars) hängande
sigill och notarialattest. Med originalets röjande
besegling redde man sig ock. Om de tio sigillen
till största delen förstördes, kunde vittnena icke
intyga, hvilka af de sjutton rådsherrarna beseglat
urkunden.... Biskopens af Roskilde sigill, hvilket
varit till stor del tryckt uppe i texten, är till hela
denna del borttaget med den försigtighet, att icke en
enda bokstaf blifvit skadad. Detta har tydligen skett,
då afskriften skulle tagas. Vid samma tillfälle hafva
ock de öfriga sigillen, hvilka man i vidimationen
icke finner uppgifna såsom igenkända, utan tvifvel
blifvit afsigtligt förstörda" (O. S. Rydberg). Såsom
en rättsligt bindande statsakt omnämnes dokumentet
också sedermera i preliminärförlikningen i Halmstad
d. 3 Maj 1435 mellan Eriks ombud och svenske
fullmäktige, i den definitiva förlikningen i Stockholm
d. 14 Okt. s. å. (vid bägge tillfällena beslöts,
att bestyrkt afskrift af "förbindelsebrefvet" skulle
förvaras i hvart rike) och vid fredsmötet i Kalmar
1436. I det 1436 i Söderköping framkastade förslaget
till unionsakt benämnes det "ett förram, ett begriff",
och i det mellan svenske och danske rådsherrar i
Kalmar d. 9 Juli 1438 afslutade fördraget kallas det
"det gamla förbundet".
Dokumentet utgafs första gången, 1603, af
A. Hvitfeld och erkändes sedermera af de nordiske
historieskrifvarna allmänt såsom den af Margareta
stiftade unionens grundfördrag. Prof. C. Fr. Georgii i
Upsala (d. 1795) var den förste, som underkastade det
en kritik och frånkände det rättsgiltighet. Dansken
Paludan-Müller ("Observationes criticae de Foedere
inter Daniam, Sueciam et Norvegiam auspiciis
Margaretae reginae icto", 1840) upptog Georgiis
skäl och förklarade dokumentet vara ett af 17 herrar
utfärdadt "intyg" om hvad som förefallit. De fleste
nyare historieskrifvare kalla det ett "utkast",
"ett förberedande förslag". J. Th. W.
Kalmera (Fr. calmer), lugna, stilla.
Kalmeter, Henrik, ämbetsman, född d. 20 Aug. 1693
i Falun, aflade 1714 i Upsala examen för inträde
i bergsstaten, hvarefter han anställdes i
Bergskollegium. Efter att der på ett
förtjenstfullt sätt hafva upprättat register öfver
alla resolutioner och privilegier för rikets
bergverk från äldsta tid till år 1690 fick han
på kollegiets förord offentligt understöd för en
utrikes resa till bergverkens nytta. Aten 1718–27
uppehöll han sig i Holland, England, Frankrike och
Tyskland samt hemskickade derunder till kollegiet
omständliga berättelser om sina gjorda iakttagelser,
hvarjämte han till Sverige inskaffade skicklige
jern- och stålarbetare. 1728 befordrades K. till
kommissarie i Kommerskollegium och erhöll s. å. af
Bergskollegium uppdrag att göra en resa inom landet
för uppsökande af galmeia, stenkol m. m. Efter
en ny utländsk resa (1729) för anskaffande af
skicklige främmande arbetare utnämndes han 1734
till assessor i Bergskollegium. 1747 befordrades han
till kommerse-råd och valdes s. å. till ledamot af
Vetenskapsakademien. Död d. 24 Dec. 1750.
Kalmregionen (af Fr. calme, vindstilla). Se Stilla
bältet.
Kalmuck, ett långhårigt, groft, tjockt, tätt
valkadt och väl appreteradt ylletyg, som mest brukas
till vinterplagg. Det har fått sitt namn deraf att
kalmuckerna bära öfverplagg af detta slags väfnad. Ett
liknande tyg framställes af groft bomullsgarn. Med
kalmuck betecknas i Sverige äfven ett krusulligt,
korthårigt fabrikat, hvilket nyttjas som pelsverk
och väsentligen är detsamma som astrakan.
Kalmucker (Tatar, kalimak), eller, som de sjelfva
kalla sig, oirad, mongoliskt folk, till största delen
bosatt på kinesiskt område, men äfven sedan två
århundraden tillbaka i stort antal utbredt öfver
en vidsträckt yta af ryska riket. Kalmuckerna
äro delade i fyra hufvudstammar: chosjoter,
dsungarer, dorboter och torgoter. De förstnämnde
stå till största delen under kinesisk öfverhöghet
och äro bosatte i trakten af Kuku-nor i Tibet,
hvilket de betrakta som sitt egentliga hem. En del
af denna stam drog sig in på ryskt område, der den
sedan 1759 (enligt andra redan 1675) varit boende i
guvernem. Astrachan. Dsungarema, fordom den tappraste,
rikaste och mäktigaste horden, som förr beherskade de
öfriga stammarna, underkufvades sedan af kineserna
och blefvo nästan fullständigt skingrade. Efter dem
har Dsungariet sitt namn. Dorboterna, som voro
förenade än med dsungarerna, än med torgoterna,
bosatte sig tidigt i Ryssland, der de i slutet af
1700-talet funnos qvar i Astrachan vid Volga och Ural,
men drogo sig sedermera från Volga till Don och Ili
i Turkistan. Torgoterna, hvilka till en början voro
förenade med dsungarerna och först senare bildade
en egen hord, lemnade redan 1616 sitt fädernesland
och valde Volgas slätter till sitt hem; de fleste
återvände dock till sitt stamhem i Central-Asien, och
blott en gren, zochor, qvarstannade och trädde i det
fullständigaste beroende af ryssarna. Man uppskattar
antalet kalmucker på kinesiskt område till 320,000 och
i Östra Turkistan till 50,000. På ryskt område lefva
i Sibirien omkr. 25,000 och i Turkistan ungefär lika
många; i guvernem. Astrachan bodde 1867 128,680,
så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
