Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 119-120 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kameleonterna - Kamelgarn (Kamelhår) - Kamelhö - Kamelia - Kameliadam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

cm. långt och 2 cm. i omkrets, förändrar icke sin
längd, emedan det omgifves af en muskeltrådskida;
i sin främre del är det urhålkadt, öfverdraget med
en veckig slemhud och betäckt med ett klibbigt ämne,
som afsöndras ur flere körtlar.

Kameleonterna, hvilka sedan gamla tider varit
beryktade för sina egendomliga färgförändringar,
tillhöra alla Gamla verlden, förnämligast
Afrika. Ungefär trettio arter, hvilka öfverensstämma
till lefnadssättet, äro kända; alla kunna de
räknas till kameleontslägtet, Chamaeleon. Vanliga
kameleonten, Ch. vulgaris, är utbredd fr. o. m.

södra Spanien öfver norra Afrika och i Asien
ända bort på Ceylon. Han igenkännes på sin blott
till hälften tandade ryggkam, en dylik kam på
kroppens undre sida från hakan till analöppningen,
en trekantig, pyramidformig hjelm på bakhufvudet
och kroppens likartade betäckning. Längden stiger
till 25–30 cm., hvaraf mer än hälften kommer på
svansen. Liksom sina samslägtingar förekommer han
blott på sådana ställen, der det regnar tidtals
eller hvarje natt så stark dagg faller, att djuret
ständigt har vatten att dricka. Kameleonterna äro
byggda för att lefva i träden, hvarför de också
sällan komma ned på marken. De uppträda vanligen
i små sällskap af tre till sex stycken i en buske
eller trädkrona, der de sitta orörliga, hållande sig
fast med fötterna och stjerten, samt blott då och
då höja sig upp och åter sänka sig ned mot den gren,
hvarpå de hvila; endast vid särskilda omständigheter
förändra de ställning, till och med plats. Intet annat
ryggradsdjur sitter så ihärdigt som kameleonten på lur
efter sitt byte; men slår en insekt ned i närheten,
så vänder kameleonten båda ögonen mot honom, öppnar
långsamt sin mun, slungar fram tungan, vid hvilken
bytet fastklibbas, hvarefter det indrages i munnen
och fortäres. Derefter är kameleonten lika orörlig
som förut. Endast om hungern drifver honom, kan han
förmå sig att förfölja rofvet ett litet stycke.

Kameleonternas förmåga att vexla färg beror på
förekomsten af två lager olika färgämnen, af hvilka
det ena finnes under den egentliga hudens öfre delar
och sträcker sig äfven in i bindväfven, det andra
deremot i förgrenade celler, som ligga i hela huden
under eller i samma lager som det föregående. Det
förra färgämnet är hufvudsakligen hvitt, utåt dock mer
eller mindre lifligt gult, det senare brunsvart. Båda
lagren frambringa färgvexlingen,

alltefter som de uppträda jämte eller bakom hvarandra
eller det ena genomtränger det andra. Är endast
det ljusa färgämnet verksamt, blir djurets hud hvit
eller gul; skimrar blott det svarta igenom, blir den
brun eller svart. De mellanliggande färgskiftningarna
uppstå, alltefter som det ena lagret mer eller mindre
fullständigt genomtränger det andra. På kroppens
sidor synas två breda, ljusa, långsgående band och
mellan dem från hufvudet till stjerten mörka, runda
punkter, som mera än andra ställen vexla färg. Om
morgonen, då djuret håller sig stilla, är huden
vanligen gulaktig och banden rödaktiga; de mörka
fläckarna märkas då föga eller icke. Längre fram på
dagen är hudens färg ännu föga förändrad, men banden
äro hvitaktiga och fläckarna mörkgröna; dessutom
uppträda långs ryggraden mörka skuggningar. Tager
man på morgonen djuret i händerna, visa sig äfven
då de gröna fläckarna. Är djuret retadt, blir
huden grönaktig, på buken blåaktig, banden hvita
och punkterna svarta. Mången gång är kameleonten
rödbrunaktig, banden ljusare och skuggningarna
nästan helt och hållet försvunna. I allmänhet äro
både färgen och teckningarna klarare, ju lifligare,
friskare och mera irriteradt djuret är. Att ljus och
värme inverka i väsentlig grad på färgförändringen, är
ådagalagdt. – Om kameleonten hotas af någon fiende,
plägar han blåsa upp sig betydligt samt utstöta
pustande och hväsande ljud. Griper man honom,
försöker han bitas, men kan icke förorsaka några
sår. Dervid skiftar kroppen färg, refbenen synas,
och djuret blir i viss mån genomskinligt. Såsom förut
nämnts, utgöres kameleontens föda af insekter, men
äfven af larver och andra smådjur. Honan lägger ägg,
omgifna af ett poröst kalkskal, i en grop, som hon
uppkrafsar i marken; äggen betäckas med sand, jord,
blad, grässtrån o. d. Kameleonterna falla sjelfva byte
för små rofdjur, roffoglar, ormar och ödlor; äfven
menniskan ofredar dem helt oförtjent. I fångenskap
blir kameleonten snart tam. I södra Spanien håller
man honom inne i husen för att fånga flugor; man
inrättar en sittplats åt kameleonten och ställer
der bredvid ett kärl med honing, hvilken lockar
flugorna i närheten af den skicklige och oförtrutne
kammarjägaren. C. R. S.

Kamelgarn (Kamelhår), den till industriella ändamål
nyttjade ull, som vårtiden fälles af kamelen. Bäst
är rygghåret. Af de olika färgerna (grå, svart, röd)
föredrages svart. Det förarbetas mest till grofva
tyger och filtar. Persien lemnar den bästa varan. I
Europa har kamelgarnet kommit till användning inom
hattmakeriet och penselfabrikationen. – Den kamlott,
som fås af angora-geten, kallas ofta oriktigt för
kamelgarn.

Kamelhö, Herba foeni camelorum, bot. farmak.,
kallas strån och blad af Andropogon laniger Desf. Jfr
Ivarancusa-rot.

Kamelia, bot. Se Camellia.

Kameliadam, fal qvinna af det elegantare
slaget. Namnet är lånadt från Alexandre Dumas d. y:s
roman "La dame aux camélias" ("Marguerite Gautier,
eller Damen med kameliorna").

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>