Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kano - Kanobos, i forntiden stad i Nedre Egypten - Kanoldt, Edmund Friedrich - Kanon (Grek. kanon, Lat. canon, rättesnöre, regel). 1. Teol. - Kanon. 2. Jur., i romersk rätt benämning på den afgift - Kanon. 3. Konsth., en sammanfattning af reglerna för menniskokroppens måttförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innev. Liflig handel med blåa bomullstyger, lädervaror
och dolkar. H. A.
Kanobos (Lat. Canopos l. Canopus), i forntiden stad
i Nedre Egypten, n. ö. om Alexandria, i närheten
af det nuv. Abukir, vid en efter densamma uppkallad
Nilmynning. En kanal förmedlade förbindelsen med sjön
Mareotis och Alexandria, före hvars anläggning K. var
den förnämsta handelsstaden i denna trakt. Staden
hade ett osiristempel med orakel. Innevånarna
voro beryktade för sitt yppiga lefnadssätt. Efter
kristendomens införande i Egypten försvann staden
alldeles.
Kanoldt, Edmund Friedrich, tysk landskapsmålare,
f. 1845, studerade först i Weimar och sedan i Rom,
dit han reste 1869. Han egnade sig der helt och
hållet åt det stiliserade landskapet. Uti Italien
dröjde han flere år, hvarefter han slog sig ned i
Karlsruhe och i synnerhet utvecklade sin kolorit under
inflytande af Ferdinand Keller. Arbeten från denna
tid, betecknande för K:s konstnärskap, äro Odysseus
på jagt (belönad af Göthe-stiftelsen i Weimar),
Ifigeneia vid hafsstranden m. fl. I de sista åren har
han för enskilda personer i Leipzig målat sagan om
Amor och Psyche samt Kassandra och Antigone. K. har
förtjensten af att "La Serpentara", en berömd ekskog
nära Olevano i Sabinerbergen, i hvilken Tysklands
bäste landskapsmålare gjort sina studier, blifvit
skonad från sköfling och inköpt af tyske kejsaren.
Kanon (Grek. kanon, Lat. canon, rättesnöre,
regel). 1. Teol. a) Bibelkanon. Se d. o. – b)
Kyrkligt påbud, i synnerhet mötens beslut och påfliga
förordningar. Se Kanoniska rätten. – c) Katolska
kyrkans böneformulär vid nattvarden (mässkanon). –
d) Inom katolska kyrkan förteckningen på de
kanoniserade. – 2. Jur., i romersk rätt benämning
på den afgift, som erlägges till jordegaren af
den, hvilken såsom emphyteuta innehar jord. Se
Emphyteusis. – 3. Konsth., en sammanfattning af
reglerna för menniskokroppens måttförhållanden,
afsedd att tjena som en direkt praktisk handledning
vid återgifvandet af menniskogestalten. En sådan,
lagligen fastställd, skall enligt antika författare
(Diodorus Siculus) hafva funnits hos de gamle
egypterna: den egyptiska kanon. Med ledning af
denna kunde två på olika håll arbetande konstnärer
utföra hvar sin del af ett gemensamt verk, utan att
proportionen mellan delarna behöfde rubbas. Den
egyptiska kanon skall under tidernas lopp hafva
undergått åtskilliga förändringar, hufvudsakligen
i syfte att framställa formerna smärtare och
elegantare. Möjligen kan det qvadratiska rutnät, som
stundom finnes angifvet på gamla egyptiska bildverk,
hafva afseende härå. Kroppslängden delades (enligt
Ch. Blancs beräkning) i 19 lika delar, hvilkas mått
är långfingrets längd. Diodorus uppgifver 21 1/4 delar,
hvarvid dock möjligen den höga egyptiska hufvudbonaden
kan vara inberäknad. Andra uppgifva näslängden som
det gemensamma måttet. – Bland Greklands konstnärer
sysselsatte sig Polykleitos från Sikyon, hufvudmannen
för den peloponnesiska
skolan, Fidias’ yngre samtida och medlärjunge hos
Ageladas, mycket med läran om menniskokroppens
proportioner. Han skref derom en bok, kallad
"Kanon", och utförde som ett slags illustration
till denna en bildstod af samma namn, Polyklets
kanon, en normalgestalt för ungdomlig manlig
skönhet, hvilken framställde en naken yngling
bärande ett spjut. Efterbildningar af denna och
en annan idealgestalt af samma syfte, en yngling,
som lägger en bindel om hufvudet, har man trott sig
finna i senare antika konstverk, f. n. i Neapel
och i British museum i London. Enskildheterna i
hans system äro ej närmare kända. – Vitruvius,
den romerske arkitekturförfattaren, har likaledes
åtskilligt att meddela i detta ämne. – Jämväl
under medeltiden torde liknande matematiska regler
för konstruerandet af menniskogestalten hafva
uppstälts. Intressanta exempel derpå finnas i den
franske stenhuggaren Villard de Honnecourt’s skissbok
från 1200-talet (Nationalbiblioteket i Paris), der
kropparna äro intecknade i bestämda geometriska
figurer, trehörningar och cirkelsegment. – Bland
renaissancens konstnärer sysselsatte sig många
flitigt med studiet af detta ämne, så bl. a. Lionardo
da Vinci uti Italien, Albrecht Dürer i Tyskland
och, något senare, Jean Cousin i Frankrike. På deras
och liknande undersökningar hvila de många senare
framställningarna af läran om menniskokroppens normala
måttförhållanden, hvilka länge och i vidsträckt mån
begagnats, t. ex. vid teckningsundervisningen. – En
viss yttre säkerhet vid tecknandet af menniskofigurer
kan visserligen vinnas genom anlitande af de medel,
som dylika abstrakta regler erbjuda, men på samma gång
framträda vanligen en störande enformighet och brist
på individualitet. För ett rent handtverksmässigt
återgifvande, t. ex. då fråga är om ett tillfälligt
dekorationsarbete o. d., kunna de möjligen hafva
någon betydelse, men ur friare konstnärlig synpunkt
torde man ej böra tillmäta dem alltför stor vigt. –
4. Musikt. a) Ett polyfont tonstycke, hvari temat
upptages af en stämma och, medan det der ännu pågår,
härmas af en annan eller undan för undan af flere
andra, så att slutligen alla stämmor samtidigt äro
sysselsatta dermed, ehuru hvar och en med en olika del
deraf. Härmningen kan ske i enklang eller i oktav,
qvint, ters etc., alltefter som densamma börjar på
samma ton som första stämman eller på något högre
eller lägre intervall. Vidare kan den vara trogen
eller fri, rak eller omvänd, förstorad, förminskad,
kräftgående m. m. (se Imitation); den kan sakna
afslutning (oändlig kanon), den kan äfven icke alls
vara antydd (gåtkanon, der endast första stämman
utskrifves och den föredragande får gissa, hvar
härmningen skall börja). Kanon var ursprungligen
endast namnet på vissa tecken i och för utförandet
af sjelfva stycket, hvilket då kallades fuga in
conseguenza. Numera menas med fuga (se d. o.) en helt
annan form, mera komplicerad, men äfven vida friare
än kanon, ehuru den ofta upptager den senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
