Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanon (Ital. cannone, Fr. canon, af Lat. canna, rör), artill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på bakladdningskanoner rörlig tillsammans med
mekanismen, kul-läge och den refflade delen med
mynningen ytterst. – Skilnaden mellan kalibern och
diametern af kulans tvärsnitt kallas spelrum. Detta
"spelrum" var nödvändigt för projektilens införande
vid framladdningskanoner. Vid bakladdningskanonerna
är deremot spelrummet upphäfdt antingen genom
en blymantel eller genom kopparringar, fästa på
projektilen. Med afseende på godsets yttre form
skiljes mellan bakstycket l. kammarstycket
(fig. 1 o. 2 A–B), tappstycket (B–C) och långa fältet
(C–D). Genom bakstycket går ett cylindriskt
hål, fänghålet (e), antingen i kärnliniens
förlängning bakåt (centralantändning) eller
ofvanifrån, bildande en vinkel mot kärnlinien
(öfverantändning). Fänghålet fodras invändigt
med koppar, eller, som det kallas, tärnas,
för att förekomma, att den vid skottlossningen
utrusande krutgasen vid urbrännandet af fänghålet
äfven skall förstöra kanonen. Bakstycket slutar
ofta på framladdningspjeser med ett handtag,
drufvan (fig. 1, f), till kanonens lättare
handterande. Samma ändamål hade på de äldre
bronskanonerna de s. k. delfinerna, som sutto öfver
kanonens tyngdpunkt. På bakladdningskanoner finnes i
bakstyckets bakre del ett hål, skruf- eller kil-hålet,
för bakladdningsmekanismen. Från tappstycket utgå
åt sidorna till dess förening med lavetten tvänne
cylindriska tappar (g, h), hvilkas axel på nyare
kanoner vinkelrätt skär kärnlinien. Närmast
kanonen hafva tapparna förstärkningar uti
tappskifvorna. "Långa fältet" är vanligtvis
stympadt koniskt åt mynningen och slutar derstädes
vid framladdningspjeser oftast med en utvidgning,
trumfen (i-k). Bland öfriga vigtigare delar märkas
kornet, en konisk tapp, som är inskrufvad på trumfen
eller på högra tappskifvan, ibland på båda ställena,
samt uppsättningsstången. På de nyaste kanonerna är
uppsättningsstången lös och fästes vid riktningen
i en hylsa eller ett hål på kanonens bakplan. På
äldre pjeser utgjorde uppsättningsstången en del
af uppsättningsinstrumentet, som var fastskrufvadt
på kanonens bakplan. Uppsättningsstången har en åt
sidan flyttbar, graderad och med sigtskura försedd
tvärarm, för att kanonen må kunna inställas så, att
kulans sidoafvikning till följd af dess rotation
(afdriften) blir utan inverkan på träffen (se Kulbana).
Uppsättningsstången är äfven graderad så,
att åt kanonen kan gifvas en mot afståndet till målet
svarande ställning (se Uppsättning). – Kanonerna äro
antingen höger- eller vensterrefflade. Refflorna
hafva olika konstruktion i nästan hvarje land,
beroende framför allt på om projektilen har
knappar, vanligtvis vid framladdningskanoner,
eller, vid bakladdningspjeser är klädd med en
mantel af något mjukt ämne eller med gördlar. I
framladdningskanoner, vexlar refflornas antal
mellan 3 och 9, i bakladdningskanoner mellan 12
och 90. Refflans stigning, d. v. s. den längd,
hvarpå den vrider sig ett hvarf, vexlar mellan 21
och 90 kaliber. Kanonernas gods-tjocklek är omkr. 1
à 2 kaliber vid bakstycket samt ungefär hälften vid
"långa fältet"; deras längd vexlar mellan 12–18 kaliber
för de korta samt 18–30 för
de långa. Kanonvigten bör för fältpjeser vara
högst 1,800 kg., men är för öfriga pjeser ganska
olika. – En liten 7-pundig refflad stålkanon,
engelsk bergskanon af 64 kg. vigt, 900 m. skottvidd,
nyttjades i detta årh. i Abessinien. Den kallades på
skämt "stålpennan". I motsats till denna fullbordades
1876 en armstrongs 100-tons kanon för framladdning,
af 10 m. längd, med 43,2 cm. kaliber och 27 refflor,
en projektilvigt af 907,2 kg., laddningens vigt 136
kg. samt en kanonvigt af 103,140 kg. Gastrycket uppgår
vid skottlossningen till 3,100 atmosferer. Kanonen
skötes af 10 man.
Bakladdningsmekanismer finnas af en mängd
olika slag. Man skiljer på kolf-, kil-
och skrufslutningssystem. Till dessa höra
resp. Wahrendorffs, Krupps och franska marinens
bakladdningsmekanismer. Bland de äldre ännu i bruk
varande intog på sin tid friherre v. Wahrendorffs
(fig. 4) den mest framstående platsen.
 |
| Fig. 4. |
|
| Fig. 5. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
