Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 171-172 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanon (Ital. cannone, Fr. canon, af Lat. canna, rör), artill.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1862) följande utseende. Kanonens bakstycke
har ett kilhål, med främre ytan vinkelrät mot
kärnlinien (A–B), i hvilket kilen (ab) införes från
venster. Kilen är på den främre, åt mynningen vända,
sidan plan och på den bakre halfcylindrisk samt har i
sin högra del ett laddningshål (ac), som, när kilen
är fullt utdragen, kommer midt bakom loppet. På kilens
venstra sida sitter täckskifvan (b) fäst samt i denna
och kilen den med handtag (d) försedda
stängskrufven (e),
som är en platt högergängad skruf med 3 1/2
gängor, svarande mot dylika i kilhålets öfre yta. Af
stängskrufvens gängor, med undantag af den yttersta,
äro sektorer bortskurna så, att vid en viss ställning
på skrufven kilen kan inskjutas, hvarefter den medelst
vridning af skrufven fästes. Loppet är förlängdt
bakom kilen för att derigenom införa projektil och
laddning. Vid skrufslutningsmekanismen (fig. 6), äfven

Fig. 6.

kallad "franska marinens bakladdningsmekanism", i
Frankrike antagen 1860 och konstruerad af öfverste
Treuille de Beaulieu, har kanonen i loppets bakre
förlängning en gängad cylindrisk utborrning, i hvilken
tre 60° sektorer af gängorna äro bortskurna. Till
denna utborrning passar en ihålig
kammarskruf (a)
med likaledes tre sektorer ogängade för att kunna
hastigare införas. På skrufvens främre del sitter
stötbottnen medelst en i skrufven med mutter fäst
stjelk. Sedan skrufven blifvit införd, läses den
genom kringvridning med en häfarm (b) 1/6 hvarf.
När skrufven är urtagen, hvilar den på en konsol (c)
med gångjern och kan vridas bakåt åt höger, så att
loppet blir fritt för laddningen. Denna mekanism, som
finnes på svenska 24 och 27 cm. kanonerna samt inom
franska marin-artilleriet och, med några förändringar
m/77, äfven inom franska fält-artilleriet, anses
enklare och mera lättskött än den kruppska. Till
en bakladdningsmekanism hör dessutom en tätring på
stötbottnen för att hindra krutgasens utträngande
bakåt, och af sådana ringar anses broadwellringen
(fig. 7) af stål som den bästa. Äfven hafva i
Frankrike användts tätande patronhylsor (öfverste
Reffues modell 1867) och särskildt elastiskt
tätningsämne bakom stötbottnen (Banges modell
1877). – Inom svenska fält-artilleriet är en 8
cm. kanon m/81 antagen till nyanskaffning. Inom
andra land eger fältartilleriet kanoner
af 8–10 cm. kaliber.

Fig. 7.

De flesta äro försedda med
bakladdningsmekanismer.

Historik. Forntidens krigsmaskiner voro antingen
stora slungor (Lat. fundibala), med hvilka stenar
kunde slungas 200–300 steg, eller grundade de sig
på elasticiteten hos spända eller vridna djursenor
och tåg. Till det senare slaget hörde de långt
kraftigare ballisterna (ballistae). Romarna egde
äfven jättemaskiner, med hvilka 300 kg. tunga
stenar slungades ända till 800 m. långt. Lättare
ballister, ämnade till fältbruk, kallades
carroballistae. Till det senare slaget hörde äfven
katapulterna (catapultae), forntidens egentliga
kastpjeser. Katapulten (fig. 8) bestod af en i ena
änden skopformig häfarm,

Fig. 8.

som var instucken mellan hopsnodda tåg, fästa i en
grof träställning. Häfarmen tvangs medelst blocktyg
tillbaka, och stenen lades i skopan, ur hvilken
den slungades, då den frigjorda häfarmen slog
mot ställningens tvärstycke. Nämnda kastmaskiner,
hvilkas ålder ej kan bestämmas, ledde säkerligen sitt
ursprung från Österlandet. Romarna förbättrade dem
väsentligt och gåfvo anledning till deras införande
i Europas olika land, der dessa maskiner uppträdde
under en mängd olika namn, såsom "tummler", "blide",
"blyde", "trybock" m. fl., och bibehöllo sig, ända
tills eldvapnen kommo i bruk. Tiden för dessas
första användande är ej med säkerhet känd. Man
har velat påstå, att redan 618 f. Kr. kinesiska
skrifter omnämna bruket af en kanon, samt att i
Europa tatarerna år 1241 skulle hafva första gången
låtit kanonen ljuda. Men dessa och andra dylika
påståenden kunna bero på att vid dessa tillfällen
från de gamla kastmaskinerna blifvit slungade kärl
med brännbara ämnen, som vid antändningen gåfvo
en skarp knall, eller att en sorts raketer blifvit
använda, ty sådana begagnade kineserna redan i 10:de
årh. både till lustfyrverkeri och krigsbruk. Det
säkra är, att krutet till sin uppfinning är långt
äldre än kanonen. Troligt är, att araber och morer
först infört bruket af densamma uti Italien och
Spanien. Enligt ett manuskript från 1313, som ännu
förvaras uti Gent i Nederländerna, skulle dock en
tysk munk först hafva uppfunnit kanonen; enligt tyska
uppgifter skulle denne hafva varit Berthold Schwarz,
hvilkens ursprungliga namn var Konstantin Anklitzen,
och som lefde i Freiburg i Baden omkr. 1300–1350. I
Dresden förvaras ännu i dag ett eldvapen, "die
mönchsbüchse", som påstås vara konstrueradt af
nämnde munk. Med visshet kan man likväl säga, att
redan 1326 förfärdigades i Florens metallkanoner,
som sköto smidesjernkulor och användes första gången
i Italien 1331, vid belägringen af Cividale.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>