Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel - Kantabrien (Lat. Cantabria), i forntiden ett område i romerska provinsen Hispania Tarraconensis af Spanien - Kantabriska bergen, allmän benämning på de till pyreneiska systemet hörande kustberg i norra Spanien - Kantakuzenos, gammal grekisk furstefamilj - Kantarell, ätlig svamp. Se Cantarellus - Kantaridin. Se Spanska flugor - Kantarus. 1. Namn på ett antikt dryckeskärl - Kantarus. 2. Den för religiösa tvagningar afsedda brunn, som upptog midten af förgården till de äldsta kristna kyrkorna - Kantat, musikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undersökning af smakomdömet, d. v. s. det omdöme,
som om något föremål utsäger, att det är skönt,
visar emellertid, att den känsla af lust, hvarpå
detta stödjer sig, är af ett annat slag än den
känsla, som vi hafva, då ett föremål gör intryck
på våra sinnen, och som gör, att vi kalla detta
angenämt eller ej. Det angenäma är alltid föremål
för ett starkare eller svagare begär å vår sida,
eller, såsom K. uttrycker detta, är alltid förenadt
med något intresse för föremålets existens. Så är
emellertid ej förhållandet med det sköna; detta
behagar intresselöst. Äfven det i sig eller såsom
medel för något annat goda behagar, men detta behag är
också förenadt med intresse, här viljans. En fortsatt
analys af det sköna visar, att lusten vid detsamma
består i harmonien mellan de själsförmögenheter,
hvilka äro verksamma, då vi reflektera öfver ett
föremål. Fasthålles detta, så ar det ej svårt att
förklara huru jag kan göra anspråk på allmängiltighet
för mitt estetiska omdöme. Det föremål, hvars
form väcker mina själsförmögenheters harmoniska
samverkan, bör också hafva samma verkan, då andra
menniskor reflektera på detsamma, efter som jag ju med
rätta kan förutsätta öfverensstämmelse mellan alla
menniskor, hvad deras allmänna själsförmögenheter
beträffar. – I "Metaphysische anfangsgründe der
naturwissenschaft" har K. sökt utföra en verklig
teoretisk filosofi genom att lemna en apriorisk
lagstiftning för naturen, samt i "Metaphysik der
sitten" en praktisk filosofi, d. v. s. apriorisk
lagstiftning för den menskliga viljans frihet.
A. B-n.
Kantabrien (Lat. Cantabria), i forntiden ett område
i romerska provinsen Hispania Tarraconensis af
Spanien, längs södra kusten af Biscaya-viken. Äldre
geografer utsträckte namnet till hela det område,
som nu motsvaras af prov. Oviedo, Santander, Biscaya
och Guipuzcoa; men sedan romarna eröfrat Spanien,
inskränktes namnet till nuv. prov. Santander och
östra Oviedo. Innevånarna, de tappre kantabrerna,
voro af iberisk stam. Jämte asturerna gjorde de under
flere mansåldrar motstånd mot romarna, men tvingades
slutligen på Augustus’ tid (27 f. K.) att erkänna
romarnas öfverhöghet. De gjorde likväl sedermera
flere resningar. K. hade under romerska väldet en
mängd städer och byar, den vigtigaste var Juliobriga
(nu Retontillo).
Kantabriska bergen, allmän benämning på de till
pyreneiska systemet hörande kustberg i norra
Spanien, hvilka taga sin början vid vestra änden
af Pyrenéerna och fortlöpa i vestlig riktning
till floden Navia i Asturien. Man delar dem i en
östlig l. baskisk (egentl. kantabrisk) kedja och
en vestlig l. asturisk, hvilka förenas med hvarandra
medelst den på gränsen af Asturien, Gamla Kastilien
och Leon, belägna bergsknuten Peñas de Europa. De
kantabriska bergen, som från Ebros källor bilda det
centrala platålandets norra randberg, hafva i rak
linie nära 600 km. längd och nå sin största bredd
(omkr. 100 km.) i v. Den östra hälften, som fyller
de baskiska prov. Guipuzcoa och Biscaya, är en högst
invecklad bergslabyrint,
ett virrvarr af branta kedjor och djupa dalar; den
vestra deremot bildar ett oafbrutet kedjeberg. En
egendomlighet för hela bergskedjan äro parameros,
d. v. s. höga, af branta sidor omgifna platåer,
hvilka ligga mer eller mindre isolerade mellan
kedjorna och topparna. De högsta bland de senare
äro Torre de Ceredo (2,678 m.) och Peña Prieta
(2,529 m.) i Peñas de Europa, Peña Ubiña (2,302
m.) s. om Oviedo samt Miravalles (1,939 m.) och Cuiña
(2,004 m.) på gränsen mellan Leon och Galicien. Från
Peñas de Europa utgår från hufvudkedjan, hvars
1,800–2,000 m. höga kam bildar den politiska gränsen
mellan Asturien och Leon, en mängd grenar (cordales),
mellan hvilka de på hufvudkedjan upprinnande floderna
löpa till hafvet eller till Duero. Nästan hela berget
har en rik växtlighet, till en del bestående af täta
löfskogar; endast i v. förekommer barrskog.
Kantakuzenos, gammal grekisk furstefamilj,
af hvilken ett par medlemmar, Johannes K. (se
Johannes, östromerske kejsare 6) och hans son
Matthaios, på 1300-talet ryckte till sig makten inom
östromerska riket. Under det turkiska väldet hörde
slägten till de ryktbaraste "fanariotfamiljerna"
(se Fanar) samt gaf Valakiet och Moldau flere
hospodarer. Under grekiska frihetskriget (1821–29)
utmärkte sig de båda bröderna Georg och Alexander,
hvilka vid krigets utbrott voro i rysk krigstjenst. De
följde 1821 furst Alexander Ypsilanti till Moldau,
hvarefter Alexander K. öfver Trieste begaf sig till
Hydra och öfvertog ledningen af krigsväsendet. I Juni
s. å. ledsagade han Demetrios Ypsilanti till Morea,
der han intog fästningen Monemvasia och cernerade
Tripolitsa. Befälet öfver kandioterna, som de sjelfve
erbjödo, afslog han. Alex. K. författade "Bref af
ett ögonvittne om grekiska revolutionen 1821". Georg
K. tog såsom Alexander Ypsilantis adjutant del i
grekernas olyckliga strider i Moldau och Valakiet.
Kantarell, ätlig svamp. Se Cantarellus.
Kantaridin. Se Spanska flugor.
Kantarus (Grek. kantharos, Lat. cantharus).
1. Namn på ett antikt dryckeskärl, enligt den
vanliga uppfattningen en ej sällsynt vasform med
vid mynning, nedåt afsmalnande skål, på särskild fot
och med vertikalt fästa grepar. –
2. Den för religiösa tvagningar afsedda brunn,
som upptog midten af förgården (atrium) till de
äldsta kristna kyrkorna. Det i katolska kyrkor
vid ingången anbragta vigvattenskärlet erinrar ännu
om den gammalkristna seden. Upk.
Kantat (Ital. cantata, af Lat. cantare, sjunga),
musikt., ursprungligen, efter uppfinningen af den
ackompanjerade "monodien" (1600), namn på längre
solosånger, i hvilka på dramatiskt vis ariös sång
omvexlade med recitativisk. Carissimi införde namnet
kammarkantat, till skilnad från kyrkokantat. Båda
formerna rörde sig emellertid ännu en lång tid
inom trånga ramar, med på sin höjd två eller tre
sångstämmor jämte basso continuo och en eller ett par
obligata ackompanjemangstämmor. De saknade sålunda
de karakteristiska kännemärkena på den nuvarande,
stora kantaten, som är ett af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
