Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kantat, musikt. - Kantele, finnarnas nationella musikinstrument - Kanteletar, den samling af finska folkets gamla lyriska sånger, som E. Lönnrot utgaf 1840 - Kantemir, fursteslägt från Moldau - Kantemir. 1. Dimitrij K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solosånger, ensembler och chörsatser bestående större
vokalverk med instrumental ledsagning. Den stora
kantaten skiljer sig från operan deruti att den ej
ageras på scenen, från oratoriet deruti att den är
mera lyrisk och eger mindre dramatiska eller episka
element; dock äro de senare ej alltid uteslutna,
hvarför någon sträng gränslinie mot oratoriet icke kan
uppdragas. Den verldsliga stora kantaten utvecklade
sig i synnerhet såsom festkantat, den kyrkliga under
namn af kyrkokonsert, såsom äfven Seb. Bach kallar
flere af sina kantater, hvilka representera genren
i dess största renhet. A. L.
Kantele, finnarnas
nationella musikinstrument, liknar till formen mest
en harpa, men är mindre och enklare. Instrumentet
består vanligen af en ur ett enda trästycke
urhålkad kupa, öfver hvars öppna sida är fäst ett
tunnt bräde, försedt med ett korsformigt hål. Det
är tvärare afskuret i ena änden, men i öfre änden
efter strängarnas längd snedt. Längden är vanligen
omkr. 60 cm., bredden på det bredaste stället af den
5-strängade formen omkr. 11 cm. samt höjden ungefär
8 cm. Ursprungligen hade kantele 5 strängar – en för
hvarje finger, ty det spelades ej med stråke –, men
senare hafva strängarna ökats till 8, emellanåt ända
till 12 och 16. Dessa äro numera vanligen gjorda af
mässing, men torde ursprungligen varit af tagel eller
hår. – Kantele var finnarnas enda musikinstrument:
på detta spelade de alla sina melankoliska melodier,
på detta sina dansar, när dessa kommo i bruk,
och med detta ackompanjerade de sig, då de sjöngo
sina runor. De enda blåsinstrument, som möjligen
förefunnos, voro pilli, en pipa, vanligen gjord af
vide, och torvi, en större lur, vanligen af albark;
de begagnades dock uteslutande af herdar och jägare. –
Kantele, "sångens och glädjens redskap", förfärdigades
enligt Kalevalasångerna af Väinämöinen. Den första
gjorde han af en gäddas käkar, begagnade dennas tänder
till skrufvar och tog strängarna af den fladdrande
manen på Hiisis hingst. På denna kantele kunde endast
uppfinnaren sjelf spela, men han spelade så, att
t. o. m. luftens, hafvets och skogens gudomligheter
skyndade fram att lyssna. En hvar rördes till tårar,
äfven den evärdelige sångaren sjelf. Men under
"sampo-striden" gick denna första kantele förlorad i
hafvet. Efter segern förfärdigade Väinämöinen sig en
ny, af björkens masur, fick skrufvarna af det guld,
som flödat ur vårgökens mun, samt de 5 strängarna
af en ung tärnas hår, hvilken sjöng för sig sjelf
under längtan efter sin älskling. Åter tjusades
allt, t. o. m. den liflösa naturen, af Väinämöinens
konst, ty
"Så underbar var sången,
Och så härligt harpospelet."
"Fogeln föddes till att flyga,
Och den sorgsne till att sjunga."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
