- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
255-256

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karbolsyra - Karbonat - Karbonsyra - Karbunkel - Karburering - Karcinom - Kardbenedikt - Kardborre

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omedelbart förstöra eller borttaga elak lukt; hon endast
kan i viss grad med sin egen genomträngande lukt
dölja annan. Karbolsyran verkar icke såsom ozon;
hon upptager tvärtom begärligt ozon ur luften. För
alla lägre organismer är karbolsyran ett dödande
gift, äfven för infusorier, bland hvilka de
högre formerna förr duka under än de lägre,
såsom vibrioner, för hvilkas dödande lösningar
af minst 1 proc. behöfvas. – Använd på huden i
koncentrerad form eller starkare (5 proc.) lösning,
framkallar karbolsyran en hvit missfärgning, som
snart efterföljes af rodnad, hvilken dock efter
en timme brukar försvinna. Endast under början af
användningen på huden erfar man en brännande känsla;
derefter blir den missfärgade fläcken känsellös
under flere minuter. Om karbolsyran får inverka
längre och intensivare, så mumifieras huden och
äfven underliggande delar; man har exempel på att
hela fingerleder härigenom bortdött och småningom
aflossats utan synnerliga smärtor. – På slemhinnor
verkar karbolsyran i stark lösning ytligt frätande,
hvarigenom torra hvita fläckar uppkomma med
inflammatorisk retning i omgifningen. Utspädda,
svaga lösningar af karbolsyra hafva deremot,
lokalt använda, förmåga att hindra eller begränsa
inflammationer i ytliga delar. – Invärtes tagen i
dos af 1 till 20 cg., ja äfven i något större doser,
tillbörligt utspädda, framkallar karbolsyran icke
några i ögonen fallande verkningar, och man kan
vänja sig småningom vid ännu starkare doser. Men
stora doser (3–4 gr.) förorsaka svindel, tyngd
i hufvudet, muskelsvaghet, ymnig svettning samt
sänkning af pulsen och af kroppstemperaturen. Hos
menniskor uppträda i förgiftningsfall med karbolsyra
ytterst sällan krampanfall, hvilka deremot hos djur
höra till regeln. Om 30 gr. och deröfver intagits,
förloras medvetande, känsel och rörelseförmåga
mycket hastigt, hvarjämte svår kraftuttömning,
blekhet, kallsvett, stönande andning påkomma, pulsen
blir hastig och svag, och döden inträder ibland
redan efter 15 minuter, men ibland först efter
många timmar. Karbolsyran kan absorberas från alla
applikationsställen, hvilket förhållande manar till en
viss försigtighet vid dess långvarigare användande,
så att icke förgiftning må inträffa. Ett märkligt
symtom af karbolsyrans absorption, hvilket mycket
ofta iakttages vid medlets användning å sår, är den
grönbruna eller bruna färg, som urinen antager,
hvilken färg öfvergår i svartbrunt, om urinen
får stå något längre. Karbolsyrans allmännaste
och vigtigaste användning är såsom ett kraftigt
desinfekterande och förruttnelse (sepsis) hindrande
medel. Sålunda är karbolsyran (helst den råa)
förträfflig till balsamering af lik. Till renande
af rum, der personer med smittosamma sjukdomar
vårdas eller vårdats, användes karbolsyran ofta;
men det kan vara ovisst huruvida karbolsyran för
detta ändamål verkar tillfyllestgörande, om ock det
är fullt säkert, att man kan med densammas omedelbara
tillblandning borttaga de smittförande egenskaperna
hos afsöndringar och uttömningar från de sjuka. Man
kan svårligen med

karbolsyreöfverspritning fullständigt åtkomma sjukdomsfröna
i sjukrummets alla vinklar och vrår, hvilket
deremot kan lyckas med gasformig svafvelsyrlighet
("svafvelrökning") eller med brom, hvilka ämnen
utbreda sig öfverallt i luften i det rum, som skall
renas, och döda der befintliga bakterier. – Men inom
kirurgien har karbolsyran vunnit sin skönaste triumf
genom införandet (sedan 1867) af den listerska
antiseptiska behandlingen. Genom sorgfälligt
iakttagande af denna behandling har kirurgiens
verksamhetsfält blifvit i hög grad vidgadt, i det
att operationer, hvilka förr alltid medförde största
våda och oftast döden för den opererade, numera i
de flesta fall leda till ett lyckligt resultat (se
Listerska förbandet). Man har under senare tider,
med kanske mera djerfhet än lycka, användt utspädda
karbolsyrelösningar till insprutningar under huden
mot rosfeber, ledgångsreumatism, lunginflammation,
strypsjuka. utbredda inflammationer i bindväf
o. s. v. Mot den besvärliga klåda, som åtföljer flere
hudsjukdomar, har karbolsyran, tagen invärtes i form
af piller eller insprutad under huden, ofta gjort
utmärkt nytta, och på samma gång har hudlidandet
ofta förbättrats, hvilket i synnerhet gäller vissa
fjällande utslag. O. T. S.

Karbonat, kem., kolsyradt salt. De neutrala karbonaten
äro i allmänhet sammansatta enligt formeln R2 CO3
och således metakarbonat. Af ortokarbonat, R4 CO4,
känner man blott några eterarter inom den organiska
kemien. Karbonaten äro i allmänhet olösliga
eller föga lösliga i vatten, men lättlösliga,
under utveckling af kolsyregas, i syror. Lösliga
karbonat äro blott alkalimetallernas. Vid
upphettning sönderdelas de flesta i kolsyra
och oxid, dock icke alkalimetallernas.
P. T. C.

Karbonsyra, kem., kallas i organiska kemien hvarje
syra, som innehåller en eller flere gånger atomgruppen
CO2 H. P. T. C.

Karbunkel (Lat. carbunculus, dimin. af carbo,
kol). 1. Fordom namn på åtskilliga starkt glänsande,
rödfärgade ädelstenar, i främsta rummet den ädla
rubinen, men äfven ädel spinell och granat. Karbunkeln
skattades högst bland alla ädelstenar, till hvilka
den sades förhålla sig som guldet till de andra
metallerna. En mängd sagor berättades om dess
uppkomst i Indien, om dess egenskap att lysa som
ett eldkol i mörkret (hvaraf dess grekiska namn
anthrax, kol, rubin), om dess förmåga att bevara
kroppens och själens helsa samt hindra verkningar af
gift o. s. v. – Den i äldre berättelser förekommande
uppgiften att karbunklar och rubiner skulle förekomma
vid Keksholm beror derpå att man fordom förvexlade
röda granater, hvilka rikligt förekomma uti Impilaks’
socken på norra sidan af Ladoga, med ädlare röda
stensorter. – 2. Med. Se Anthrax och Mjeltbrand.
1. A. E. N.

Karburering (af Lat. carbo, kol). Se Gas, sp. 916.

Karcinom (af Grek. karkinos, kräfta), med. Se Kräfta.

Kardbenedikt, bot. Se Cnicus.

Kardborre. Se Arctium.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 13:28:04 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfah/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free