Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kardborre-rot - Kardel - Kardemummor - Kardia - Kardialgi - Kardinal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kardborre-rot, Radix Bardanae, farmak.,
erhålles af Lappa officinalis All., L. minor
DC. och L. tomentosa Lam. (se Arctium). Roten bör
insamlas antingen på hösten (af de unga plantorna
för samma år) eller följande vår (af fjorårets
plantor). Såsom drog förekommer kardborre-roten
vanligtvis längsklufven och visar då en grå- eller
mörkbrun längsfårad och skrynklig barkyta samt ett
hvitaktigt eller något gråaktigt inre, ofta svampigt
och sönderklyftadt. Lukten är föga märkbar; smaken är
slemmig, sötaktig och sedan bitter. Roten innehåller
ett bitterämne, garfsyra m. m. Den ingick i förra
farmakopéns Decoctum lignorum, och man använder
den måhända ännu någon gång i form af dekokt till
tvättning af hufvudet, i förhoppning att kunna "stärka
hårväxten". Den är icke längre officinel i Sverige.
O. T. S.
Kardel, sjöv. 1. Se Kabel, Tross, Tågvirke. –
2. Ett tjockt tåg, hvarmed underrårna upp- och
nedtagas. Kardelen "skäres" genom tvänne å rån och ett
under märsen sittande block, de förstnämnda benämnda
kardelblock och det senare råhangareblock. L. H.
Kardemummor, Semina Cardamomi (Ph. suec.),
farmak. med., kallas frukterna af Elettaria
cardamomum Wh. o. Mat, en mångårig "kryddlilja"
af nat. fam. Scitamineae K. Br., kl. Monandria
L., som växer ymnigt både vild och odlad å de
skuggiga, mycket fuktiga sluttningarna af bergen
vid Malabarkusten, å Vestra indiska halfön, på en
höjd af 700 till 1,400 m. öfver hafvet. En varietet
(E. major), som har längre frukter, växer i skogarna
å Ceylon. Från en i jorden horisontalt krypande
rotstock uppskjuta dels 2–3 m. höga stjelkar,
bildade af de långa, omfattande slidorna af de
stora, lansettlika, håriga, åt två sidor riktade
bladen, dels bladlösa, men slid beklädda, uppböjda
"stänglar", hvilka bära de af klasar sammansatta
vipplika blomställningarna. Blommorna hafva dubbel
kalk, en yttre, kort och rörlik, samt en inre, som
upptill delas i tre flikar af svagt grönhvit färg. Af
ståndarna, som skulle typiskt vara 6, är blott 1
försedd med knapp; af de fem ofruktbara ståndarna är
en omgestaltad till ett stort läpplikt honingsgömme,
som är hvitt, blåstrimmigt och gulkantadt. Pistillen
är enkel, med trattformigt märke. Frukten är en
tresidig, trerummig kapsel med omkr. 5 frön i hvarje
rum. Dessa frukter äro de officinella kardemummorna,
hvilkas kapselväggar äro pappersartade, halmgula
eller svagt brungula, glatta, längdstrimmiga, omkr. 1
cm. långa, med de tre sidorna något konvexa och med
en grund intryckning i midten. Kapselns spets är
utdragen i ett kort spröt med rest af stiftet. De
mycket hårda fröna äro omslutna af ett hinnaktigt
hylle. Deras färg är röd- eller gråbrun; längden
är 3–4 mm. och bredden 2 mm. De hafva oregelbundet
tärningslik form och äro groft tvärskrynkliga. Lukten
är starkt kryddartad, likaså smaken, som erinrar
något om kamfer. Den vigtigaste beståndsdelen är en
flyktig olja. Askan af kardemummor, likasom af flere
andra kryddliljor, är märkvärdigt rik på magnesia. –
De vanliga kardemummorna
vexla något i storlek, hvarför i handeln skiljes
mellan "korta" och "långa" samt en mellansort
("kort-långa"). De "korta" kardemummorna, Semina
cardamomi minoris, äro de vanligaste. Af det nära
Elettaria stående slägtet Amomum L. erhållas
många andra slag af kardemummor, såsom Semina
cardamomi rotundi, "runda k.", af A. cardamomum
L. i östra delarna af Ostindien, "bengaliska
k." af A. aromaticum Roxb., Cardamomum majus i
gamla farmakopéer, eller de nästan valnötstora
frukterna af A. korarima Pereira från Abessinien,
jämte många andra slag. – Kardemumfrön böra icke
förvexlas med "Grana Paradisi" eller Paradisfrön (se
d. o.). Kardemummor användas i den kryddblandning,
som benämnes "Curry powder", samt ingå i åtskilliga
sammansatta medikament, för att förbättra deras smak.
O. T. S.
Kardia (Grek. kardia, magmun), anat., gränstrakten
mellan matstrupen och magsäcken, der den förre
plötsligt vidgad öfvergår i den senare; äfven
topografiskt deremot svarande region af bukhålan och
främre bukväggen. Se fig. å sp. 26 i art.
Abdomen. G. v. D.
Kardialgi (af Grek. kardia, magmun, och algos,
smärta), eller magkramp, gastralgi, gastrodyni,
kallas en smärta i maggropen, som beror på en retning
af magsäckens sensitiva nerver och som uppträder
anfallsvis eller mera ihållande, sällan som en
sjelfständig sjukdom, utan merendels som symtom af
någon sjukdom i magsäcken, t. ex. kräfta, magsår,
magkatarr, eller endast af en digestionsrubbning,
dyspepsi, vid närvaro af retande, skarpa, osmältbara
födoämnen, vid abnorm syrebildning, magsyra, gikt,
eller beroende af en allmän rubbning i nervsystemet,
såsom vid anemi och bleksot, hypokondri, hysteri,
eller på en affektion af lifmodern, genom sympatisk
retning. De mest reguliera anfallen träffas som en
typisk nevralgi i frossa (cardialgia typica). Att
botemedlen måste rätta sig efter orsakerna och äro
lika mångfaldiga som dessa, faller af sig sjelf. F. B.
Kardinal (Lat. cardinalis, af cardo, egentl.
dörrhake, huvudpunkt, "kring hvilken allt vänder
sig"). 1. Adj., ypperst, hufvudsaklig, hufvud-. –
2. Subst., innehafvare af den högsta värdigheten
inom romersk-katolska hierarkien. Ursprungligen
användes kardinal såsom adjektivattribut till prest
i samma betydelse af "hufvud-", som det ännu har
i sammansättningar. Kardinalprester förekommo
i äldre tider ej blott vid kyrkorna i Rom och
trakten deromkring, utan äfven på flere andra
ställen uti Italien, i Frankrike, Tyskland och
Spanien, der presterna tagit sig eller erhållit
rätt att använda denna titel. Först 1567 förbjöds
kardinalstitelns användande för andra än dem,
hvilka påfven tilldelat densamma. Beträffande de
af påfven utnämnde kardinalerna har man antagit,
att de ursprungligen voro pastorer vid de förnämsta
kyrkorna i och i närheten af Rom, men redan tidigt
hade kardinalsvärdigheten endast ett nominelt
sammanhang med dessa kyrkor. Kardinalernas antal var
i hög grad vexlande: 1123 var det 34, 1199 blott 17,
och vid Klemens VI:s död, 1352, bestämdes det till
högst 20. Under 1300- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
