Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Karl IX (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att visa sig, ehuru de fleste af hans motståndare
då genom frivillig landsflykt räddade sig från ett
svårare öde.
Med afseende på kronans förvärfvande för sig och
sitt hus visade K. en tveksamhet, som kan synas
öfverraskande hos den hänsynslöse partimannen,
men som finner sin naturliga förklaring deri att
"aktning för lag och rätt i verkligheten var det, som
gjort honom till en revolutionens man". Då Sigismund
afsattes, erbjöds kronan åt hans son Vladislav, om
denne i Sverige uppfostrades i landets religion och
seder. Då han ej hördes af, erkändes K. på riksdagen
i Linköping 1600 såsom regerande konung. Men emedan
Johan III:s yngre son, hertig Johan af Östergötland,
enligt arfföreningen stod tronen närmare än K. och
ej liksom Sigismunds hus hade affallit från Gustaf
I:s testamente, afböjde K. länge konunganamnet,
ehuru han fortfor att föra regeringen. Under året
1603 började han dock stundom kallas konung; men
först sedan Johan, 15 år gammal, på riksdagen i
Norrköping 1604 sjelf afstått från sina anspråk, blef
konungatiteln den vanliga och erhöll genom kröningen
i Upsala 1607 högtidlig bekräftelse. Och ehuru K:s
ålderdomströst var tanken att hans son Gustaf Adolf
skulle fullborda hvad han ej nedhunnit, och ehuru
denne genom Norrköpings arfförening (se d. o.) 1604
erkänts såsom hans efterträdare, framhöll dock
K. sjelf i sitt testamente af år 1605 Johans bättre
rätt och lemnade ständerna frihet att välja mellan
denne och Gustaf Adolf.
För det svenska samhällsskicket blef K:s kamp mot
Sigismund af den största betydelse, ty det lider
svårligen något tvifvel att den senare, upptagen
som han var af sina omvändelseplaner, skulle, om han
segrat, lemnat rådsaristokratien, som öfvergått på
hans sida, fria händer med afseende på de politiska
förhållandena och sålunda öppnat vägen för ett nytt
stormannavälde, likt unionstidens, under en utländsk
namnkonung. Det är emellertid K:s berömmelse att han
ej, såsom de fleste af hans tidehvarfs förkämpar för
en stark statsmakt, lät det nationella konungadömets
seger slå öfver till tygellöst envälde. Han ej blott
alltid respekterade de dittills gällande lagliga
inskränkningarna i konungamakten, utan till och med
mer än de fleste befordrade den konstitutionella
frihetens ytterligare utveckling i Sverige. Han, den
hänsynslöse undertryckaren af rådets medeltidsanspråk,
lät nämligen vid upprättandet af en ny rådskammare
(1602), i stället för den under partistriden upplösta,
uttryckligen tillerkänna denna institution dess i
lagen stadgade rättigheter, genom hvilka den af ålder
varit det förnämsta värnet mot enväldet. Riksdagen,
den framtida bäraren af Sveriges konstitutionella
frihet, hos hvilken han under partistriden funnit sitt
egentliga stöd, erhöll genom honom ett förut okändt
inflytande på statsärendena. Vigten af den svenska
protestantismens betryggande genom K:s seger öfver
Sigismund framstår åter i sin fulla betydelse, om man
ihågkommer Gustaf Adolfs uppträdande i den slutliga
verldskampen mot den katolska reaktionen. Att äfven
K. förstod att
uppfatta denna tids religiösa fråga i dess allmänt
europeiska betydelse framgår bl. a. af hans
sträfvanden att bilda ett allmänt förbund mot det
habsburgska huset, reaktionens förnämsta bålverk i
Europa. Hans benägenhet för ett närmande till den
reformerta läran, som invecklade honom i åtskilliga
strider med det svenska presterskapet, hade sannolikt
i väsentlig grad sin orsak i hans öfvertygelse om
vigten af protestanternas sammanslutning mot den
gemensamme fienden. I besittning af regeringsmakten,
fick K. tillfälle att i vidsträckt mått göra de stora
regentegenskaper fruktbringande, på hvilka han redan
förut visat prof inom sitt hertigdöme. I förvaltningen
bragte han åter reda och ordning. För rättsväsendets
utbildning arbetade han genom försök att skapa
nya former för den högre domsrätten och genom
lagförslag, hvilka sträfvanden, ehuru de ej kunde
genomföras, dock äro vigtiga såsom förberedelser,
samt genom tryckningen af Kristofers landslag
(1608). Näringslifvet befordrade han i synnerhet
genom bergsbrukets utvecklande, och Sveriges andliga
odling står till honom i den största tacksamhetsskuld
för återupprättandet af Upsala universitet (1595). Med
afseende på förhållandet till utlandet blef hans
regering orolig. Sigismunds afsättning medförde ett
slags krigstillstånd med Polen, som öfvergick till
öppna fientligheter, då K. 1600, för att hällre
förekomma än förekommas, inföll i Livland och
intog en stor del af landet. Eröfringarna gingo dock
snart i allmänhet förlorade, och ett nytt fälttåg,
som K. 1605 företog till Livland, slutade med hans
nederlag vid Kirkholm (1605), hvarefter kriget å
ömse sidor fördes lamt. För att mota Sigismunds för
Sverige farliga försök att med anledning af de "falske
Dimitriernas" (se Dimitri) uppträdande i Ryssland
skaffa sig herravälde öfver detta land afslöt K. 1609
i Viborg ett förbund med den inhemske ryske tsaren
Vasilij Sjujskij och sände till dennes understöd
J. De la Gardie, som trängde djupt in i Ryssland och
slutligen var nära att skaffa Rysslands krona åt K:s
hus (se De la Gardie, 2). Slutligen råkade K. 1611
i krig med Danmark, delvis till följd af Kristian
IV:s ärelystnad, men delvis äfven till följd af de
svenska anspråken på norska Finmarken. Kriget fördes
förnämligast omkring Kalmar, som föll i danskarnas
händer (se Kalmarkriget).
K. afled i Nyköping d. 30 Okt. 1611 och begrofs i
Strengnäs domkyrka. F. n. (1884) pågår en insamling
för anskaffande af medel att resa hans minnesstod
i Karlstad. Han var gift 1) med Maria af Pfalz
(f. 1562, förm. 1579, d. 1589), i hvilket äktenskap
föddes sex barn, af hvilka endast dottern Katarina
(gift med Johan Kasimir af Pfalz-Zweibrücken) nådde
mogen ålder, och 2) med Kristina af Holstein-Gottorp
(f. 1573, förm. 1592, d. 1625), med hvilken han hade
sönerna Gustaf Adolf och Karl Filip samt döttrarna
Kristina (död i späd ålder) och Maria Elisabet (gift
med hertig Johan af Östergötland). Utom äktenskapet
hade K., med Karin Nilsdotter, sonen Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
