Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Karl IX (svensk konung) - 4. Karl X Gustaf (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karlsson Gyllenhielm, f. 1574 (se Gyllenhielm 3).
S. B.
4. K. X Gustaf, den föregåendes dotterson, äldre son
af pfalzgrefven Johan Kasimir af Pfalz-Zweibrücken
och Karl IX:s dotter Katarina, föddes på Nyköpings
slott d. 8 Nov. 1622. Hans föräldrar hade kort
förut under tretioåriga krigets hemsökelser funnit
en fristad i Sverige, der de sedermera qvarstannade,
och der Johan Kasimir af sin svåger Gustaf Adolf fick
Stegeborgs slott i förläning. Karl Gustaf erhöll under
barnaåren en god undervisning, vistades derefter
under en kort tid vid högskolan i Upsala och begaf
sig sedan enligt tidens sed ut på resor i främmande
land, under hvilka han ökade sina insigter och sin
erfarenhet samt förvärfvade sig det fina umgängessätt,
som ansågs tillkomma den bildade verldsmannen. År
1640 återkom K. G. till Sverige och sökte anställning
i rikets tjenst, men mötte ett bestämdt motstånd
af förmyndareregeringen, som alltid visade afvoghet
mot Johan Kasimir och hans familj, hvilken hon ansåg
farlig för den svenska högaristokratien. Slutligen
erhöll han tillstånd att följa den svenska hären i
Tyskland och ingick såsom frivillig i Torstenssons
armé. Han deltog i 1642 års slag vid Leipzig
(Breitenfeld), tågade 1643 med den svenska hären mot
Danmark och var med vid Jüterbogk (1644) och Jankow
(1645), öfverallt visande stor personlig tapperhet
och lysande begåfning för krigarens och fältherrens
yrke. När de kroppsliga plågorna tvungit hans store
lärare Torstensson att nedlägga sin kommandostaf,
återvände K. G. till Sverige och vistades
1646–47 vid Kristinas hof, der han länge sökte vinna sin
drottnings hand för att sålunda tillfredsställa sitt
hjertas och ännu mer sin ärelystnads längtan. Kristina
ville likväl icke offra sin frihet, men hon gaf sin
frände all den ersättning hon kunde. I Jan. 1648
utnämnde hon honom till svenska härens generalissimus
i Tyskland och 1649 genomdref hon, trots högadelns
motstånd, hans val till svensk tronföljare. På 1650
års riksdag lät hon ständerna förklara kronan ärftlig
inom den manliga linien af K. G:s ätt. Hon hade redan
då beslutit att nedlägga regeringen.
Såsom svensk generalissimus fick K. G. under
Kristinas styrelse ej tillfälle att skära några
lagrar, ty Westfaliska freden satte (1648) snart
en gräns för det tretioåriga krigets elände. Den
svenske tronföljaren öfvertog i stället för Sveriges
räkning ledningen af de underhandlingar, hvilkas
frukt blef "exekutionsrecessen i Nürnberg",
och grundlade derunder sin färdighet i den högre
europeiska diplomatien, inom hvilken han till sist
vardt de flestes öfverman. År 1650 vände han å nyo
tillbaka till fäderneslandet och uppehöll sig från
1651 på Öland, som han fått i förläning. Der lefde
han (på Borgholm), som det syntes, blott för sina
nöjen och landtliga bestyr, men följde de politiska
händelserna med spänd uppmärksamhet och närde utan
tvifvel åtrå efter en verksamhet, som mera stämde
öfverens med hans dådlystna, oroliga sinne. Snart kom
hans stund. Den 6 Juni 1654 på
morgonen afsade sig Kristina på Upsala slott
regeringen; på eftermiddagen s. d. kröntes K. G. i
domkyrkan till Sveriges konung.
Han blef konung i en kritisk tid. Sveriges inre
förhållanden hotade med en omhvälfning, framkallad
af den föregående misshushållningen med statens
egendom och den för folkfriheten farliga,
ensidigt aristokratiska utvecklingen af det svenska
samhällsskicket. Derför blef frågan om en indragning,
en reduktion, af den kronan afhända och i adelns
händer komna egendomen Sveriges stora inre fråga,
ekonomisk och politisk till sin natur. K. G. insåg
från början nödvändigheten af hennes lösning. Han
ryggade ej häller tillbaka för en sådan uppgift; men
han ville tills vidare endast en kompromiss mellan
adeln och de ofrälse för att samla allas krafter utåt
till nya krigiska företag. De yttre förhållandena
bestämde honom först och främst. På våren 1654 hade
ryssarna såsom kosakernas beskyddare inbrutit i
Polen. De hade efter hand närmat sig gränserna af
det svenska Livland, och det syntes sannolikt, att
de skulle tilltvinga sig Polens land vid Östersjön
samt sålunda kringgå den ställning, som Sverige
genom Gustaf Adolfs segrar intagit vid Nordens
innanhaf. Det var denna olycka, som enligt K. G:s
mening måste afvärjas genom krig antingen mot Ryssland
eller mot Polen. Det senare blef konungens beslut,
och hans mening var att genom ett anfallskrig och med
styrkans rätt taga de polska östersjöland, som ansågos
nödvändiga för befästandet af Sveriges maktställning
i norra Europa. Östersjöpolitiken med sina djerfva
eröfringsplaner togs i arf af K. G. och blef den röda
tråd, som gick igenom hela hans historia. 1655 års
riksdag löste tills vidare reduktionsfrågan. Konungen
genomdref "fjerdepartsräfsten", som emellertid under
hans styrelse blef ett ofullbordadt verk. Straxt
efter riksdagens slut gick K. G. öfver till Pommern
och började sitt stora anfallskrig mot Polen, utan
tvifvel en orättfärdig gerning, om man icke, såsom
man bör, bedömer den efter måttstocken af 1600-talets
politiska läror. Ensam kastade han sig in i striden
och räknade på hastig seger, innan hans och Sveriges
många fiender hunnit samla sina krafter för att
hejda honom på hans väg. Inom några få månader låg
också Polen besegradt vid hans fötter. Brandenburg
var intvingadt i förbund med honom, och han började
att planlägga en republikens delning, vid hvilken
de polska östersjölanden medelbart eller omedelbart
skulle falla Sverige till. Vid den tanken höll han
fast i det längsta. Men K. G. skulle, då han med
svärdet ville draga denna konseqvens af den svenska
Östersjöpolitiken, möta hinder, som hans snille och
kraft icke räckte till att öfvervinna. Inom Polen
utbröt ett allmänt folkkrig till försvar för den
nationella friheten, och utom Polen enade sig flere
af Europas makter för att i sitt eget intresse värna
den politiska jämnvigten. Sådana svårigheter kunde
visserligen K. G. möta utan fruktan; besegra dem
kunde han ej. Fortsättningen af kriget mot polackerna
blef efter hand ett guerrillakrig, som de nationella
och religiösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
