Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Karl X Gustaf (svensk konung) - 5. Karl XI (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motsatserna gjorde alltmer blodigt och grymt. Det
utmattade K. G. och hans lilla tappra här;
de ärorika segrarna i de stora slagen kunde ej
varaktigt förbättra hans ställning. Det gäller
t. o. m. om hans i förbund med Brandenburg vunna
seger i tredagarsslaget vid Varsjav (18–20 Juli
1656), K. G:s in est lysande bragd under hans polska
krig. Alltmer hotande blef också de makters hållning,
som gjorde allt för att hindra de svenska vapnens
framgångar. Bland dessa makter voro under K. G:s
tid Österrike och Holland, af olika skäl, Sveriges
farligaste fiender. De arbetade med ifver att
förena med hvarandra alla de stater, hvilka liksom
de hade intresse af att hindra Sveriges alltför
stora maktutvidgning. Det arbetet bar slutligen
sin frukt. Redan 1656 inföll den ry-ske tsaren i de
svenska östersjöprovinserna; i Maj 1657 ingick polske
konungen Johan Kasimir med kejsaren ett fördrag,
i hvilket Polen tillförsäkrades Österrikes hjelp,
och några dagar derefter utfärdade konungen af Danmark
uti en olycklig stund sin krigsförklaring mot Sverige.
Danmarks krigsförklaring gaf K. G. en kär anledning
att draga sig ur den polska fejden. Han bibehöll väl
alltid tankarna på Preussen; men han förde under
sina sista år kriget mot Polen, liksom det mot
Ryssland, endast till försvar och kastade sig med
sin hufvudstyrka mot Danmark, hvars anfall närmast
hotade hans eget land. Under det att hans diplomati
var verksam öfverallt, i synnerhet för att hindra
Österrike och det då med Polen förbundna Brandenburg
att förena sig mot svenskarna i Pommern eller
Holstein, ryckte han sjelf med svenska hufvudhären
allt djupare in i Jylland, intog denna halfö i det
hastigaste segerlopp samt eröfrade slutligen, genom
K. G. Vrangel, Frederiksodde (d. 24 Okt. 1657). Hans
plan var sedermera att på svenska, kanske äfven
på engelska fartyg öfvergå till Fyen och Själland
samt sålunda anfalla Danmark i hjertat af dess
makt. Naturen kom honom då till hjelp: kölden
slog en brygga öfver hafvet. Den 30 Jan. 1658 gick
svenska hären öfver Lilla Belt, besegrade en dansk
styrka vid Ivernäs udde på Fyen samt eröfrade hela
denna ö. Den 6 Febr. började svenskarna öfvergå
Stora Belt (om "tåget öfver Belt" se Belt), och
d. 12 Febr. stodo de på Själland. Marschen ställdes
rätt på Köpenhamn. Den 18 Febr. slöts freden i byn
Tosterup utanför den danska hufvudstaden, och d. 26
Febr. uppsattes fredsinstrumentet i vederbörlig
form uti Roskilde. Händelserna följde så hastigt på
hvarandra, att Sveriges öfrige fiender ej hunno förena
sina krafter för att hejda K. G. i hans framfart
och förekomma Danmarks nederlag. Roskildefreden, som
betecknar höjdpunkten af svenska eröfringspolitikens
framgång, förenade för alltid med Sverige Skåne,
Halland, Bleking och Bohus län samt fick derigenom den
största betydelse för kommande tider. Den förberedde
äfven en omkastning i Nordens alliansförhållanden
genom att ställa Danmark i Sveriges förbund och den
vände sin spets mot Holland genom bestämmelsen
om Östersjöns stängande för främmande fientliga
flottor. Fredens genomförande i alla dess punkter
måste K. G. fordra för sin egen säkerhet, då hans
plan gick ut på att kämpa först med Brandenburg,
sedan med Österrike för att derefter återupptaga den
polska eröfringspolitiken och lägga Preussen till
det svenska väldet. De många undanflykter Danmark
gjorde vid fördragets verkställande, särskildt
dess vägran att i förbundsfrågan uppfylla sina
löften, tvungo snart K. G. att ändra politik. I
Aug. 1658 började han sitt andra danska krig, med
föresats att taga hela Danmark och göra slut på dess
sjelfständighet. Han öfvergaf då den måtta, som han
visat i Roskildefreden. Han gaf sig i stället in
uti ett företag, som framkallade det förbittrade
motståndet af det danska folket och lockade till
anfall alla stater, som hade skäl att frukta Sveriges
diktatur i norra Europa. Med Polen, Ryssland och
Danmark förenade sig snart Brandenburg, Österrike och
äfven Holland. Mot alla dessa fiender kämpade K. G. en
ojämn strid, ur hvilken han ej alltid gick med
seger. Köpenhamns belägring (1658–59) misslyckades;
flere af de eröfrade provinserna afföllo, och de
svenska härarna fördrefvos från Jylland och från Fyen,
der slaget vid Nyborg (d. 14 Nov. 1659) blef Sveriges
största nederlag under K. G:s dagar. Främmande makter,
såsom Frankrike, England och Holland, sökte genom
de s. k. Haagkonserterna åvägabringa fred i Norden;
äfven K. G. önskade slutligen en sådan och var beredd
till stora eftergifter, men ville sjelf med vapen i
hand bestämma vilkoren. För att erhålla medel till
krigets förande sammankallade han ständerna till
Göteborg, dit han begaf sig i slutet af år 1659. Redan
under riksdagens början insjuknade konungen, och efter
några få dagars sjukdom afled han under natten till
d. 13 Febr. 1660.
K. G. gifte sig d. 24 Okt. 1654 med Hedvig Eleonora
(f. 1636, d. 1715), dotter till hertig Fredrik
III af Holstein-Gottorp. I sitt äktenskap hade han
endast ett barn, sonen Karl, som efterträdde honom på
tronen. Utom äktenskapet hade han, med rådmansdottern
Brita Allerts, sonen Gustaf, grefve af Börringe och
Lindholmen (se Carlson, G.). K. G. ligger begrafven
i Karolinska grafkoret i Riddarholmskyrkan. –
F. n. (1884) pågår sedan någon tid en allmän insamling
för anskaffande af medel att uppresa K. G:s staty
i Malmö. Hjr.
5. K. XI, den föregåendes och Hedvig Eleonoras af
Holstein-Gottorp enda barn, föddes på Stockholms slott
d. 24 Nov. 1655 och ärfde d. 13 Febr. 1660 Sveriges
krona. Vården om hans uppfostran tillhörde efter
faderns död hans förmyndare, d. v. s. enkedrottningen
och de fem höge riksämbetsmännen. De förstodo i detta
fall, lika litet som i alla andra, att göra sin pligt;
de ådagalade detta redan derigenom att de bibehöllo
såsom konungens guvernör riksrådet Kr. Horn och såsom
hans lärare E. Figrelius (adlad Gripenhielm), ehuru
båda voro odugliga på sina platser. Karl XI växte upp
till en sjelfsvåldig, häftig och till lynnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
