Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII (svensk konung) - 7. Karl XIII (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skeppsbrott, som tycktes förestå. Detta hade varit
omöjligt att undgå, om den man fortsatt styrelsen,
"som icke kunde vika" och som gent emot sitt folk
ej kände sig bunden af några förpligtelser. Men då
han ryckte in i Norge för att eröfra detta land,
föll han för en kula från Frederiksstens fästning
vid Frederikshald (aftonen d. 30 Nov. 1718). Hans
fall kom att medföra en fullständig förändring af
fäderneslandets öde.
Karl har genom sina många äfventyr och underbara
bedrifter blifvit Sveriges ryktbaraste konung. Hans
namn har gått längre än Gustaf Adolfs. Han var
först och främst en stor krigare och egde i ganska
hög grad härförarens begåfning; derom vittna
bl. a. slagen vid Klissov (d. 9 Juli 1702) och
Holofsin (d. 4 Juli 1708). För efterverlden har han
blifvit sjelfva urbilden af en nordisk, en svensk
kämpagestalt med en öfvernaturlig själsstyrka och
ett utomordentligt mod. Genom dessa egenskaper och
genom sin för tidehvarfvet ovanliga sedliga storhet,
ja, genom sjelfva sitt olycksöde har han blifvit
kär för sitt folk, som icke låtsar se huru djupa
skuggorna falla öfver hans regering. Skaldefantasien
tog tidigt Karlasagan i besittning och hopfogade
med mer än tillåtlig poetisk frihet de olika
delarna af hjeltekonungens bild. Men historiens
Karl XII är i de vigtigaste stycken en annan än
poesiens. Forskningen spörjer huru han fyllde sitt
kungavärf och hvad han uträttade för sitt lands
andliga och materiella utveckling. Svaret blir, synes
det oss, förkrossande. Efterverlden, om den noga
pröfvar, säger ej, att framtidstankar, som kunnat blifva
fruktbärande, fattades K. Men den säger, att hvad som
brast honom var statsmannens förmåga att rätt bedöma
och begagna personer och tidsförhållanden. Den anser,
att han utan någon tvingande nödvändighet, blott för
att tillfredsställa sin personliga krigslystnad, på
ett sjelfviskt och samvetslöst, sätt förorsakat sitt
land de oerhördaste lidanden, och den uppröres af den
hjertlöshet och det despotiska godtycke, hvarmed han,
i synnerhet mot slutet af sin lefnad, behandlade
ett folk, hvars i det längsta visade trohet haft rätt
till något förbarmande. För Sverige var K:s regering
i allt en tillbakagång.
K. dog ogift. Han är begrafven i Karolinska
grafkoret i Riddarholmskyrkan. På den plats utanför
Frederiksstens fästning, der konungen stupade,
aftäcktes d. 29 Aug. 1860 ett af den svenska
armén bekostadt gjutjernsmonument. K. XII:s
staty (modellerad af J. P. Molin) är rest
i Stockholm och aftäcktes d. 30 Nov. 1868.
Hjr.
7. K. XIII, konung Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas
af Preussen andre son, föddes i Stockholm d. 7
Okt. (n. st.) 1748 och blef på sin döpelsedag af
ständerna förklarad för Sveriges storamiral. Hans
uppfostran leddes till 1766 närmast af riksrådet
K. Fr. Törnflycht såsom guvernör och afslöts (1771)
med en utländsk resa. I 1772 års revolutionsplaner
invigdes han, sedan J. M. Sprengtportens ursprungliga
förslag blifvit af J. Kr. Toll förbättradt. Hans
rol dervid var att, under
förevändning af att kufva den i Kristianstad utbrutna
militärrevolten, hopsamla alla i Skåne
tillgängliga trupper och derefter förena sig
med de upproriske. Efter det nya statsskickets
genomförande utnämndes han, d. 11 Sept. 1772, till
titulär hertig af Södermanland. Under de närmast
följande åren af hans broder Gustaf III:s regering
spelade hertig K. ingen egentlig rol; han lefde mest
i tillbakadragenhet, för sina nöjen – icke alltid
af renaste slag – samt framförallt för de mystiska
arbeten, som i detta otrons tidehvarf synas hafva
utöfvat en oemotståndlig dragningskraft på vissa
sinnen. Denna hertigens älsklingssysselsättning blef
anmärkningsvärd egentligen derigenom att den grundlade
hans vänskapsförbindelse med G. A. Reuterholm,
en förbindelse, som sedermera under några års tid
blef af bestämmande vigt för Sveriges öden. En
och annan, gång under brytningen mellan konungen
och adeln samt särskildt i samband med de finska
sjelfständighetsrörelserna (1788) dyker K:s namn upp
i de missnöjdes planer. Men ingen egentlig anledning
finnes att tro, att han sjelf gynnat sådana idéer,
om han ock med ett visst välbehag lyssnade till
ordensbrödernas profetior om väntande kronor. Under
ryska kriget (1788–90) förde han högsta befälet
öfver örlogsflottan och ådagalade stort personligt
mod både i slaget vid Högland (d. 17 Juli 1788)
hvilket kan räknas som en seger för honom, och i de
följande drabbningarna: vid Öland (d. 26 Juli 1789),
hvarest svenskarna otvifvelaktigt skulle hafva vunnit
en lysande seger, om hertigen fått röna tillbörligt
understöd af sin underbefälhafvare P. Lilliehorn,
vid det misslyckade angreppet på den i Reval förlagda
ryska flottafdelningen (1790), hvarefter han jagade
Kronstadt-fördelningen in i hamn, samt i Viborgska
viken (d. 3 Juli 1790). – En verklig politisk rol
kom hertigen att spela först efter Gustaf III:s död
(Mars 1792), då han, i kraft af Gustafs testamente
af år 1780 med dess kodicill af år 1789, intog
platsen såsom riksföreståndare under Gustaf IV
Adolfs minderårighet. Det vid Gustaf III:s dödsbädd
uppsatta, i väsentlig mån modifierade förordnandet
om rikets styrelse under denna tid blef nämligen
af formella skäl underkändt. Under de månader, som
förflöto, tills den hemkallade vännen Reuterholm
(denne mottog i Rom underrättelsen om Gustafs mord)
anlände, bibehöll hertigen den gamla styrelsens
personal i det närmaste oförändrad. Annat blef
förhållandet omedelbart efter Reuterholms hemkomst
(d. 3 Juli 1792), ty derefter var K. i sjelfva
verket föga annat an ett lydigt verktyg i dennes
händer. Reuterholm dolde visserligen till en början
sin ärelystnad och åtnöjdes med den mindre bemärkta
platsen såsom president i Kammarrevisionen; men det
dröjde ej länge, innan han hänsynslöst begagnade sig
af sitt inflytande hos den svage hertigen. De gamle
"gustavianerna" aflägsnades i massa, om ock till en
del under ganska vackra yttre former. Deras platser
fylldes med nitiske främjare af Reuterholms planer,
ehuru åtskilliga af dem voro personer af mycket
medelmåttig begåfning (t. ex. rikskansleren Fr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
